1903 års Paris-Madrid rally, tredagarstävlingen som, mindre lustigt, blev till en endagarstävling.

 Marcel Renault i en Renault. Denna bil gjorde bedriften att från sin sextionde startposition nästan nå täten.

 Här rullar Henri Rougier fram i sin Turcat-Méry på 45 hk som blev 11:a totalt och slutade 9:a i den tyngsta klassen.

Henri Béconnais med sin Darracq

Plocka fram bakspegeln och försjunk i en tillbakablick på 111 år, så ser du dammet yra längs vägarna mellan Paris och Madrid.

Inte mindre än 300 förare kände sig kallade, 1307 kilometer via Versailles, Bordeaux och Vitoria, uppdelat i tre etapper.

Fyra viktklasser, med nettovikter som räknades i kategorierna under 250 kg, 250 till 400 kg, 400 till 650 kg och 650 till 1000 kilo. Man hade då inte räknat in bränsle, förare, batterier, reservdelar, verktyg, mat, vatten, förarnas bagage, strålkastarna(!!), tuta och eventuell extern starthjälp.

De två lättaste klasserna hade bara en förare, de två tyngre en förare och en mekaniker.

Bränslepåfyllning och ev reparationer fick enbart göras under etappen, inte efter etappmålet var nått.

224 fordon, bilar och motorcyklar av 315 anmälda fanns till slut på startlinjen.

Första start gick 03.30 på morgonen den 24 maj, med en minuts start-intervall mellan varje bil.

Tävlingen hade presenterats som den största sedan bilen uppfanns och märk här att cirka 100 000 åskader hade kommit till starten i Versailles klockan 02.00 på morgonen för att se starten!!!!

Man beräknade att nå det första etappmålet efter 552 kilometer i Bordeaux runt middagstid.

Soldater var utkommenderade för att hålla åskådarmassorna i schack, men de misslyckades och folk rörde sig okontrollerat på gatorna. 

Vädret den här dagen var varmt, torka hade rått länge och första etappen drabbades av stora besvär då dammolnen låg tjocka längs vägarna, ibland var sikten bara några meter, försök gjorde att vattenbegjuta vissa delar, men det räckte inte långt.

Olyckor i massor rapporterades den första dagen, bilar körde in i träd, välte eller fattade eld, axlar bröts och oerfarna förare kraschade sina bilar på de ojämna vägarna.

Sammantaget var facit en dyster läsning, mer än hälften av alla startande bilar hade kraschat eller brutit tävlingen och vad var än värre var antalet döda i olyckor - tre åskådare och fem förare. 

Cirka hundra var skadade.

Detta efter den första etappen. Dag ett alltså!!!

Det franska parlamentet snabbinkallades och tävlingen avlystes i Bordeaux. 

Beslut togs att alla kvarvarande bilar skulle fraktas till den spanska gränsen och tävlingen fortsätta därifrån till slutmålet i Madrid. 

Men de spanska myndigheterna nekade bilarna tillträde till spanskt territorium och plötsligt och mindre lustigt var tredagars-loppet över redan efter dag ett.

Det skulle dröja fram till Mille Miglia år 1927 innan ett biltävling på allmänna vägar tilläts igen.

Till slut:

Först till Bordeaux kom Louis Renault i en Renault, medans Charles Jarrot i en De Dietrich kom en halvtimme senare som tvåa.