Dess massa motsvarar 333 000 jordmassor.
Avståndet? ja det vet ni alla, det är 150 miljoner kilometer.
Som om detta inte vore nog svårt att ta in.
Det blåa i bilden här ovan är R136, anonym i överkant, då det är en bjässe som borde få ett riktigt namn tycker man.
R136 är en gigantisk stjärna eller stjärnbildningsområde, som i sin tur är 150 gånger solens massa, som är 333 000 gånger jordens.
Hänger ni med?
Nej, inte jag heller.
R136 ligger som kan ses med bl a Hubbleteleskopet och VLT-teleskopet i Chile och ligger i Tarantulanebulosan i det Stora magellanska molnet säger astronomerna.
R136:s storlek är vad vissa astronomer maxstorleken för superstjärnor, eller kompakta hopar av stjärnor som kallas stjärnbildningsområden.
Stjärnhopar i dessa storleksklasser lever ett kort, relativt sett, intensivt liv och dör unga.
Tittar vi ut i rymden är det dessa stora kompakta stjärnor som lyser mest och syns bäst för oss vanliga dödliga en mörk och klar natt utan störande artificiellt ljus.
Det är de här som exploderar som supernovor och därmed producerar tyngre grundämnen, vilka behövs för att nya stjärnor skall bildas.
Det är alltså dessa big boys som dikterar mycket av händelserna i universum som vi registrerar i våra teleskop.
Astronomerna idag, tror sig veta vad som styr dessa stjärnors liv och leverne. Med hjälp av datorer har man lyckats göra modeller av stjärnans inre och dess livsförlopp.
Normalt sägs det så hålls de samman av sin egen tyngdkraft, att den inte imploderar eller kollapsar beror på att dess inre värms upp av fusionsprocesser, dessa hålls i ett jämviktstillstånd av tyngdkraften, men fusionen omvandlar lättare grundämnen till tyngre, genom att smälta samman atomkärnorna och då förändras stjärnans sammansättning.
Dessa jättestjärnors enorma massor gör att de utvecklas så snabbt att det knappast blir något jämviktsläge mellan fusion och gravitation, därför lever de snabbt och dör snabbt.
R136 kommer dock att överleva oss med ett antal miljoner år, så lägg ner kikaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar