Australiens flagga idag och i morgon?

Det sägs, en skröna kanske, att Australiens nuvarande flagga med Union Jack uppe till vänster, hör nu och häpna, var ett av fem förslag och det vinnande förslaget som valdes 1901, i en designtävling.

Verkar som ett modernt ord, men det fanns redan då. Och betydde samma sak då som nu.

Och som inte detta var nog, ryktet säger att det inlämnades av en nyzeeländare (!!!), som dessutom sägs ha varit ett fartygsbefäl med fallenhet för grafisk utformning.

O milda australiska makter, en nyzeeländare har designat nationens flagga.

Måhända är det fel, men mannens namn var William Stevens och han liksom övriga fyra tävlanden fick 40 pund var.

Förutom Södra korsets stjärnbild till höger finns den sex-uddiga stjärnan, som symboliserar de australiska staterna plus en extra sjunde udd för "framtida territorier".

Den för ett antal år sedan så aktuella debatten om republik och ny flagga har falnat, idag hänger den frågan slak på flaggstången, tycks det.

Monarkin tycks hålla som ett gångbart koncept, förunderligt nog, med ett kungahus på andra sidan jordklotet!

Här är några exempel på förslag som jag plockat fram och som i mitt tycke är skapliga.

Alla med Södra korsets stjärnbild med, en viktig del av den australiska identiteten, så vitt jag förstår, viktigare än både bumerang, känguru och koala.

Inom idrotten har Australien hävdat en egen profil, guld (ockragult) och grönt, konsekvent och

eget, möjligen med konkurrens från Sydafrika. Brasilien och Jamaica snuddar också vid the Aussies, men ändå inte.

Kommer frågan upp igen, måste landet engagera de allra yppersta av designers inom konsten och även, naturligtvis, inom den rent grafiska sektorn.

Amatörer, skeppsbefäl eller liknande torde idag inte klara av den konkurrensen.

Titta på Kanada, identitet, enkelhet och den unika bilden som deras flagga har, gör att den syns i ett hav av andra länders flaggor.

Jag ser ingen av de förslag som finns här i detta inlägg som kan tävla med lönnlövet, men blir det aktuellt så kommer det säkert något som symboliserar denna stora nation som Australien är.

Good on you.

Sitt vackert Tony Abbott, du är väl ingen lantis.

Hur sitter man vackert med en drottning i fåtöljen intill?

Jag tycker att Tony Abbott, ser ovanligt stel och obekväm ut i sin roll som samtalspartenr med den besökande drottning Elizabeth.

Abbott är ledare för oppositionen i Canberra och även ledare för the Liberal party.

Men som sagt hur sitter man så att man inte ser hafsig eller nonchalant ut?

Ja inte bakåtlutad med ena benet slängt över det andra, inte skrevande som ett hamnilopp, inte med korslagda armar, inte med knäppta händer - hur farao bär man sig åt?

Får säga vad du vill, skulle du hamna i Tony Abbotts roll, så skulle du också se ut som en klädhängare eller gärs´gård, eller att du hade ett krampanfall, även du.

Abbott fällde bla denna intelligenta kommentar "We like to think we´re the happening place, Your Majesty."

Drottningens svar blev "A minority goverment is always a difficult thing to organise."

Också det en synnerligen klok kommentar.

En äkta irländsk frukost

God morgon!

Irländarna startar dagen med en stadig frukost. Som sig bör.

Att stå emot de starka vindarna som sveper in från Atlanten måste du grunda ordentligt.

Ägg, bacon, korv, blodkorv, bönor, bröd, tomater och gärna lite ost. Det mesta irländska produkter. Kaffe eller te, juice går också bra.

Och din dag är räddad, du står stadigt kvar på jorden..

Grekisk tomte i Rom?

I lördags då vissa delar av Rom var packade med demonstranter, vilade fortfarande friden över Piazza del Popolo, på trapporna i solgasset runt den stora egyptiska obelisken mitt på torget, satt vi och njöt av historiens vingslag.

Plötsligt, utkristalliserar sig en udda figur, som med raska steg diagonalar över piazzan.

En man i röd fotsid kappa och sandaler!

Jag tänkte tomte, Mia tänkte tomte, men skägget saknades och vad gjorde de gröna olivkransen runt hjässan?

Allt var över på några sekunder, få av turisterna brydde sig om att vrida på huvudet, inga frågor ställdes, romarna är kanske blasé?

Senare under dagen då vi kom närmare vårt hotell, så briserade några mindre brandbomber, en bil stod i brand och de sedvanliga huliganerna, maskerade förstås, förstörde demonstranternas manifestation.

"Vår" lilla stadsdel var belägrat av karabinjärer och poliser, helikoptrar surrade i luften och Berloscounis olycksalige och osedliga ande svävade över staden, undan de jagande helikoptrarna.

Slaget om Rom blev en del av vår lördag där, liksom den grekiske tomten.

Mumbai men inte Beijing?

Så här skriver Carl Bildt på sin blogg:

BRYSSEL: Strax sätter jag mig på flyget här för att flyga till det Bombay på den indiska östkusten som numera heter Mumbai.

Tänker inte prata Lundin Oil nu, utan frågan om varför vi i Sverige säger Peking och inte Beijing när vi numera säger Mumbai och inte Bombay.

Frågan är berättigad. Jag kan utan att ha tittat närmare på det tro att Bombay säkerligen är en kvarleva från kolonialtiden och att Mumbai idag är ett mer politiskt korrekt namn på megastaden.

Men det som förbryllar mig är Peking och Beijing.

Idag använder vi (media) oss av Nanjing för Nanking (den södra huvudstaden) men inte Beijing för Peking (den norra huvudstaden).

Detta övergår mitt logiska förstånd.

Nu är detta med sanning ingen stor fråga, det finns värre problem, men ibland reagerar man på de små detaljerna.

Det har jag gjort i detta fall, en längre tid och kommer att fortsätta förvånas, tills jag får en, för mig, acceptabel förklaring till detta haltande.

Kom gärna och hälsa hos farmaren i Tweebuffelsmeteenskootmorsdoodgeskietfontein

Men. Först måste du ta dig till Sydafrika.

Inga problem, det finns flyg och det finns båt.

Sen får du söka dig upp till Nordvästprovinsen cirka 20 mil väster om Pretoria, några mil öster om Lichtenburg.

Det 44 bokstäver långa namnet är Afrikaans och betyder ungefär "Källan där två bufflar dödades med ett enda skott."

Vi pratar om en farm, farmen med Syafrikas längsta namn.

Namnet är också titeln på en sång, skriven av Fanus Rautenbach, undrar hur sångarna som sjunger den låten klarar av uttalet.

All Blacks till final.

Vår "lilla" antipod, Nya Zeeland är i ett rus av lycka, på hemmaplan dessutom.

De slog tillbaka storebror the Wallabies (Australien) med marginal i semin och får nu ta sig an Frankrike, ej att underskatta i rugby-sammanhang åtminstone.

Mina önskningar vill jag inte dölja, jag ser helst att arrangörslandet får trona överst på VM-pallen när finalen är till ända.

Blev det inte Australien eller Wales, så blir det Nya Zeeland.

Titta lite extra på logon här ovan, visst är den mighty, så jädra grafiskt ren och välbalanserad att man smått ryser.

Cy Twombly på Moderna.

Cy är i stan, på Moderna museet i Stockholm vill säga.

Inte personligen, han avled i somras i Rom och museets önskan att få ha honom på plats när den stora utställningen tillsammans med Claude Monet och William Turner blev inte av.

Tråkigt, denne amerikan, som in i det sista var lika lekfull och full av spratt, fri från hängslen och svångremmar hade säkerligen tyckt om att få dela salar med Monet och Turner.

Tre mästare under samma tak.

Nu får han från sin plats i himlen lyssna till ljuv musik från alla konstälskare som låter sig hänföras av dessa mästares anslag på duken.

En liten notis bara, förnamnet Cy är hämtat från baseboll-ligan i USA och en stjärna som hette Cy Young. Cy Twombly döptes till Edwin Parker, men blev Cy. Det var hans basebollälskande far som kom på det, vem annars i familjen skulle ha kommit på tanken?

Cy. Föredömligt kort, bestämt.

Bestämd var också Twombly, vek aldrig från sin viljekraft och ofta kritiserade konst, hans måleri betraktades av många som kladd, kludd och barnklotter.

Andra, dit hör jag, är stora beundrare av hans lekfulla konst, som får ens sinnen av vibrera och undra, han tränger in och är inte bara en ögats fröjd, utan även själens och hela ens väsens berikande konstnär.

Gå och Cy, Claude och William, de hänger kvar tills i januari.

Gröna ön är grön.

Gröna ön - som ett samlande namn för Irland, gör verkligen skäl för sitt namn.

Många turistslogans slår fel och känns ibland överdrivna, men den Gröna ön stämmer verkligen till och punkt och pricka in på Irland.

Längts nere i sydväst, så långt västerut man kan komma på det europeiska "fastlandet", Island och Azorerna undantagna, ligger Mizen Head och Crookhaven, de här bilderna är därifrån, en dag i mitten av september.

På andra sidan havet man här ser ligger Nordamerika.

Landskapet här nere är garnerat med främst kor och även en del får.

Välskött, inrutat, stenmurar, mindre jordbruk, lokalt känns det. Närproducerat likaså.

Det fungerar uppenbarligen, hur lönsamt det är vet jag inte, kanske EU har ett bidragsfinger med i lantbrukarens överlevnadskonto. Men det må så vara, hellre det än att allt läggs ner och blir öde och dött.

Irland bör ses, där är det alltid grönt ljus.

Försök till lyft på 1800-talet

Dessa bilder är historiska och än mer fantastiska att se idag, då vi bara tar för givet att en kropp, några vingar och motorer skall ta oss dit vi vill.

Alla de som klurade, experimenterade, testade och provflög med livet som insats, vissa lyckades, andra strök med.

Tack vare dessa pionjärer flyger vi idag kors och tvärs, som vilka fåglar som helst.

Detta är ett glidarplan, som Otto Lilliethal, en tysk, demonstrerar uppenbarligen stående på marken. Årtalet är okänt men han levde mellan 1849 och 1896.

Den här smått fantastiska uppenbarelsen är skapad efter inspiration av kinesiska lanternor, en fransman markisen dÉcquevilley kallde det för multiflyplan. Har inte hittat något om han lyckades eller ej, att få skapelsen att lyfta alltså.

Vi avslutar med detta "multiplane Venetian Blind", som troligen var den första luftburna maskinen i Storbritannien. Bara att gratulera, det verkar med mina ögon omöjligt att en gång ha fått denna kombination av ribb- och vävstol att flyga.

But good on you. Skaparen hette Horatio Phillips.

Nästa gång du sjunker ner i en flygplansstol tänk då en liten stund på dessa pionjärer. De är värda dina tankar, de klöv luften åt dig.

William, Claude och Cy - på samma ställe.

Idag är det grand opening av Turner, Monet och Twombly på Moderna i Stockholm.

Tror att detta blir Modernas återintåg in i de fina museirummen efter sekler ute i kylan, uppfattningen är min egen, men med tanke på trion de ställer ut och hur de gör det, talar mycket för stor internationell uppmärksamhet. Och erkännande.

Tänk själva, William Turner föddes 1775, Claude Monet 1840 och Cy Twombly 1928.

Tre målare - tre århundranden.

Vad jag förstått av informationen, så hängs de inte i separata rum, utan blandas efter olika teman, som det sublima, årstiderna, myterna och erotiken.

Bara detta sätt att hänga bådar gott.

Och vad jag förstått så fungerar det.

En annan viktig sak tror jag är att det är konst ur respektive konstnärs senare fas i livet som visas, inga retros med andra ord.

Kan tänka mig att tre år var kort tid att planera en utställning som denna, men nu är den igång.

Försäkringssummor, säkerhetsarrangemang drar säkert en del ur kontot hos Moderna.

Synd bara att Cy dog i somras, säkert var det planerat att han skulle vara på plats (igår på förhandsvisningen) och idag.

Du förbättrade min värld Steve.

Idag, som alltid, står denna klenod som ett minne av den tid då min värld förändrades och förbättrades.

På övre bilden en Macintosh Classic från senare halvan av åttiotalet.

Den öppnade upp dörrarna till en värld som då var outforskad och för mig både pirrande och aningen skrämmande.

Att det blev Macintosh var ganska enkelt, i annonsbyråvärlden använde man Mac, snett emot gamla Svea annonsbyrå på Hornsgatan låg en av deras butiker.

De var annorlunda, innovativa, designmedvetna och framåt, men samtidigt känsliga för att vanliga människor skulle kunna köpa och använda deras prylar, titta till höger på bilden, mellan datorn och väggen, där står deras Handbok, lika snyggt förpackad som allt annat.

Apple införde begreppet - användarvänligt!

Sedan kom iMac, eMac, iMac igen, Macbook Pro i min ägo.

Övrigt i Appleväg då? iPhone ja, men inte iPad och iPod.

Världen är idag annorlunda för mig, som trots begynnande ålderdom vågade ta steget in i datorvärlden, det var nära att jag fegade ur, inte kunde en dator hjälpa mig som satt med penna, kritor och papper. Men se det kunde den.

Ålderdom? Ja detta var ju något för de yngre i branschen, vi med några år på nacken skulle ju stanna där vi satt.

Dessa tankar kommer nu när min dörröppnare till den nya världen Steve Jobs stängt sin dörr.

Tack ska du ha!

Du är vär(l)d dessa mina ord.

BHP Billiton med 26,000 ton på kroken.

LKAB:s malmtåg må vara långa, men de är korta i jämförelse med detta maffiga tågsätt som just passerar 250-kilometersmarkeringen på Mount Newman-banan i Western Australia.

BHP Billitons järnmalmståg är ofta långa och tunga, detta exempel är modiga 3,75 kilometer långt.

Fyra lok, två i spetsen och två ungefär mitt i kämpar med 208 fyllda vagnar, var och en vägandes 125 ton, vilket totalt blir i runda slängar 26,000 ton.

Gäller att kroken håller sitt släp.

Loken är av typen GE CM40-8M för den som är intresserad.

Folkhälsan och fjärrkontrollen

Har Danmark infört en fettskatt för att få folk att mer bekymra sig för sin hälsa, tycker jag Sverige ska kontra.

Radikalt.

Inga nya skatter - men förbud och piskor.

Förbjud fjärrkontrollerna, få fart på fläsket.

Upp ur soffan eller fåtöljen när du skall ändra kanal, höja ljud eller bläddra på text-tv sidorna.

Varje gång.

Det blir motion som heter duga det. Våra ungdomar och äldre för den delen, som mer eller mindre stannat av i sina rörelser skulle protestera, men låt förbudspiskan vina.

Upp med er, ung som äldre.

Undantag?

Nja, möjligtvis de som lider av någon form av rörelsehinder.

Hur skall förbudet efterlevas?

Staten betalar de cirka 6% av vår befolkning som är arbetslösa, för att knacka dörr och konfiskera alla fjärrkontroller. De får en lön och ett ur folkhälsosynpunkt meningsfullt arbete.

Det kostar initialt, men i längden är en nation av slanka personer lönsam och det hela kommer att sluta på plus.

Riksmarchernas tid är förbi - nu blir det rikslyftet - upp ur soffor och fåtöljer.

Framåt Slanka Sverige - en nation med kondition.

Hajar får skyddszon

Marshallöarna, en ögrupp i Stilla havet blir den plats där hajarna kan dra sig tillbaka för att få lugn och ro.

Jakten på haj är industrialiserad, speciellt i Stilla havet så när Marshallöarna nu ger dem ett skyddat område rör det sig om cirka två millioner kvadratkilometer, vilket ger plats för en ansenlig mängd. Om vi omsätter området till begripligheter så är det åtta gånger större än Storbritannien. Inte illa.

Hur man skall få hajarna att haja att de är i säkert vatten, vet jag inte, det lär bli svårt.

Bahamas och Palau tog liknande beslut för två år sedan och häpnadsväckande nog har nationer som Mexico, Honduras och Maldiverna tagit steg för att skydda hajen.

Ett fredligt land som Costa Rica, där de stora fiskefartygen med sina hajfångster landar borde följa sina grannländer. Industrierna i Costa Rica, som mer eller mindre göms och hålls hemliga blev uppmärksammade för några år sedan då ett kanadensiskt team tog sig in och avslöjade vad som försiggick och i vilken skala och den var skrämmande hög.

Har du ätit hajfenssoppa på någon semester?

Gör inte det.

Tecknare Lindström.....

....må vara morbid, makaber eller vad du vill, men make finns knappast i vårt avlånga land.

Han träffar alltid rätt, trots att han tämligen så ofta befinner sig i gråzonerna till det aningen snaskiga och lite motbjudande.

Det som kittlar vår fantasi, liksom hans, är något vi skrattar åt. Detta oavsett vi är biskop eller barnmorska.

Tecknare Lindström tvekar aldrig, är inte rädd för att få en hurring eller att bli anklagad för ställa den ena eller andra minoriteten mot väggen. Med ett ironiskt leende.

Rakt på bara, som sagt alltid (nästan) på rätt sida anständighetens gräns, det är det som gör denne idoge tecknare till den storhet han är.

Mer av honom hittar du under: http://boton.se

Blodpudding och Einstein

Vilket sammanträffande.

Jag är den enda i vår familj som älskar blodpudding, vad kunde falla sig mer naturligt än att få frossa i en orgie av blodpudding, lingonsylt, mjölk och knäckebrödsmackor, när Mia inte var hemma i går eftermiddag och kväll?

Inget.

När jag stod och stekte mina skivor pratades i radion om Albert Einsteins relativitetsteori, som faktiskt blev en aning naggad i kanten eller ifrågasatt under förra veckan, då rapporter kom om att forskare vid Cern skickat partiklar ett sjuttiotal mil in i Italien i en hastighet som lite översteg - ljusets!!

Därmed skulle väl Einsteins teori som gällt så länge, vara ifrågasatt?

Kunde man nu tänka sig att resa bakåt i tiden? Svindlande tanke.

Några fysikprofessorer från Uppsala uttryckte sina tvivel allt medans blodpuddingen puttrade i teflonpannan, de tyckte med en forskares rätt att detta måste bevisas fler gånger, det kan röra sig om små räknefel.

Som forskare kan man inte kasta sig över nya teorier och ta dem till sig som gällande, utan nya fakta, nya beräkningar och rön måste till.

Men visst är det två skilda världar - min lycka att få skyffla in blodpudding och forskarnas lite mer mätta attityd mot häpnadsväckande och aptitretande resultat från Cernfysikerna.

Men jag blev både nöjd och mätt och lite lärdom rikare.

Ett mänskligare Sverige?

Maria Larsson har gjort ett rejält lappkast, retuscherat sig själv och kan nu med en skammens rodnad ändå stå för delar av uttrycket "ett mänskligare Sverige".

I går gjorde regeringen, som är i minoritet upp med oppositionen i den sk barnhemsfrågan.

Dvs att ge ersättning eller ej till alla de som under årtionden led och misshandlades i barnhem runt landet. Viktigt att påpeka att långt ifrån alla for fysiskt illa, men psyket tar att alltid stryk i unga år när man är skild från sina föräldrar.

Det går an om man hamnar inom släktens ramar, men att bli utkastad bland andra i ett hem med okända vuxna är förknippat med vånda för många och ett trauma för andra.

Nu gjorde de som sagt upp om att ersätta alla, oavsett hur illa de farit i sin ungdom, med en summa pengar. 250,000 kronor.

Ordet förlåt eller Sverige ber om ursäkt blir för tomt, en slant visar ändå att det är mer ett plåster på djupt liggande sår.

Vår regering har inte agerat som den skulle, den kröp undan, men under ett opinionstryck ändrade de sig likt en strykrädd hund, det visar på en felaktig inställning från början.

Vårkänning i Saudiarabien

Så nådde då de ljumma vårvindarna in i Saudiarbiens unkna Shura-råd.

Kung Abdullah har insett att även kvinnan skall ha rösträtt och få ta plats genom inval i lokala råd.

Det är lokala val redan på torsdag, men då fortfarande utan kvinnlig rösträtt.

Vem vet han antydde att de även kan få plats i det rakt igenom manliga Shura-rådet och då är revolutionen ett fotsteg närmare verkligheten.

Visserligen har detta råd ingen makt, de är rådgivande åt den allenarådande kungen, men för att vara Saudiarabien är allt som inte enbart är makt från en enda person och hans familj, något stort.

Jag ger mig sjutton på att de vindar som blåser i Jemen, Syrien och fortfarande sveper över Nordafrika orsaken till dessa "eftergifter" gentemot den förtryckta halvan som kvinnorna i landet utgör.

Annars skulle inte ens ett uns av denna "frigörelse" blivit verklighet.

Kanske kan den skira våren även göra att kvinnorna får rätt att köra bil, röra sig fritt utan manligt sällskap eller kanske resa utomlands utan att ha någon hängande som en övervakande ryggsäck.

Ballydehobe, Irland

Nere på den sydvästra spetsen av Irland ligger lilla Ballydehobe, frågar man de som bor där, hur många de är, så har de ingen siffra.

Inte heller Colin och Dobbie som vi var och hälsade på visste riktigt, så jag dristar mig till att gissa 1.000 och inte en kotte mer.

Men trots sin ringa storlek så finns både postkontor, bank, bensinmack, affärer av diverse slag och fem eller sex öppna pubar med matservering, plus något litet café.

Så långt från våra stormarknader och "inköpsparadis" man kan tänka sig.

Närproducerat är ordet.

Någon stadsarkitekt har nog inte varit inblandad när det gäller färgsättningen av husen och butikernas framsidor och tur är väl det, det är ganska charmigt i lågtrycksbältet.

Cork

Kära vänner, är på Irland och just nu i staden Cork.
Skall strax med Kjell, författaren till Peeking at Peak Oil åka till Colin Campell i Ballydehobe lite längre sydostvart.
Där skall boken gås igenom i en sista fas, eventuella småfel rättas till.
Den allra senaste utskriften på 350 sidor ligger på hotellrumsgolvet framför mig.
Samtidigt i Adelaide Australien sitter Bob Couch och lusläser vartenda ord med sin enda uppgift att hitta stavfel och andra gramatiska fel. Han hittade fem som slunkit igenom i de tre förtsa kapitlen. Illa - men inte illa, nu slipper läsarna att reta sig på dem.

Det är mycket bok nu.

Moderna Melbourne

Melbourne, Australiens andra stad till storleken, med modiga drygt tre miljoner innevånare har naturligtvis många sidor.

Stora oändliga villaförstäder, långa avstånd, trots allt ganska kuperad stad där din böjer sig runt Port Phillipp Bay.

Till ytan stort som sagt, men bra förbindelser, en bra nät av pendeltåg och spårvagnar, bussar och bra vägar gör att staden inte känns allt för seg.

Centrala Melbourne är modernt, den gamla centrala stadskärna till trots, den finns kvar, kvarteren från början av nittonhundratalet likaså, men här och där insprängt det senaste av arkitektoniska mästerverk.

Längs Yarrafloden reser sig nya höghus, i South och Port Melbourne rivs gamla fabriksområden och nya bostads- och höghusområden tar plats.

Man expanderar centralt.

Djärva former och färger kännetecknar Melbourne, det moderna Melbourne. detta är slående för en tillfällig besökare.

Här vilar inga betänkligheter vad gäller djärvhet och nytänkande, här är det full gas framåt. Mest på gott i mitt tycke, men andra tycker kanske annorlunda?

Skillnaden mot Sydneys likaledes moderna stadskärna är att här, i Melbourne, finns utrymme, fortfarande, att expandera och göra det på stora områden.

Åtminstone är det mitt utanför-perspektiv som säger mig detta - rätta mig om jag har fel.

Vad jag vill komma till är att Melbourne är en härlig blandning av nytt, vågat och gammalt viktorianskt.

De har inte fastnat i det gamla, men bevarat mycket, här tycks ingen rädsla råda att bygga nytt, utan nya tider innebär nya hus, nya stilar och nytänkande i alla dess former.

Något som vi svenskar skulle ta till oss, inte bara inom stadsbyggnation, utan även på alla andra områden - nämligen att våga, inget nytt är farligt, men det är förödande att stelna i gamla former och inte tro att solen går upp i morgon igen.

För det gör den - i Melbourne

Från ett flygplan eller...?

Nu gör du så här, kisa med ögonen när du tittar på den här bilden.

Visst är det taget från ett flygplan, du ser skog och sjöar, sjöar med fläckar av drivande vårisar.

Men det är klart att du ser att det är mossa på en berghäll, men ändå, det lilla ser ofta ut som det stora.

Det är klart allt blir nano i jämförelse med avståndet till Adromedagalaxen från vilken ett foto av vår jords yta vore omöjligt. På alla tänkbara sätt omöjligt.

Men lek med tanken att det skulle vara möjligt, då skulle det ändå bli omöjligt, för det skulle ta 20 miljoner år om bilden att som ett sms färdades med ljusets hastighet att nå vår jord för publicering i en blogg.

Tänkvärt.

Ford Falcon Australia

Jo´rå, Ford Falcon finns kvar, i allra högsta välmåga.

Som du ser i mitt inlägg (längre ner) för några dagar sedan.

Men inte i Europa, där Focus och Mondeo regerar i Fordfamiljen.

Ford Falcon tillverkas i Fordfabrikerna i USA, Australien/Nya Zeeland och Argentina.

Den här på bilden är den australiska varianten, en FG G6, efterföljaren till gamla hederliga modeller som Zephyr och Zodiac.

Idag säljs ungefär tretusen bilar i månaden. Tre miljoner bilar sålda sedan 1960.

Bilen är en vanlig syn som taxibil och även som patrullerande polisbil.

I mitt nästa kapitel om Ford Falcon kommer lite mer historia.

Khadaffi och Brezhnev, hand i hand.

Så gulliga de är, Sovjetunionens barske Leonid Brezhnev håller tryggt en ung Moammar Khadaffi i handen vid någon slags parad.

Det ser ut som det är strålkastare på någon idrottsanläggning man ser i bakgrunden?? Brezhnev avled 1982 och ser lite skröplig ut här, skulle gissa att det är runt 80 bilden är tagen, då var Khadaffi ganska färsk på sin post som diktator, lite drygt tio år i runda tal.

Till slut faller de, av sjukdom eller av maktfullkomlighet.

Men bilden är obetalbar.

Observera säkerhetsvakterna bakom.

Ford Evos-Mondeo-Falcon?

Den australiska Forden, här i amerikanska Ford Evos skepnad, kastar lite ljus över hur Ford Falcons concept car 2015 kommer att se ut.

Jag tycker den ser både lömsk och kisande ut, med sina ovanligt smala strålkastare.

Att kliva in i den verkar lättare för en åldring, men vid snöstorm måste man vara snabb.

Ford Evos kommer att visas på Frankfurt Motor Show 2011 och blir säkert form- och designmässigt bekräftad när den nya Mondeon kommer, sedan är steget inte långt till Ford Falcon i Australien att rida på samma grundkoncept, men med Fords australiske chefsdesigner Chris Svensson justerande på små detaljer för att göra den till en riktigt Aussie-Ford.

Intressant att se Fords globala designtänkande, med regionala variationer.

Smart, övertygande och ekonomiskt - om man är på rätt väg vill säga.

Designmässigt är man det, men vad som döljs under huven vet jag inget om.

Welcome to Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahu

Välkommen till Taumata­whakatangihanga­koauau­o­tamatea­turi­pukakapiki­maunga­horo­nuku­pokai­whenua­kitanatahu,

En plats på ostkusten av Nya Zeelands nordö, eller rättare benämnt ett kulle på 305 meters höjd.

Det är maori förstås och betyder "Höjden där Tamatea, mannen med de stora knäna, bergsklättraren, lands-slukaren som reste runt och spelade sin näsflöjt för sina nära."

För enkelhetens skull har lokalbefolkningen förkortat namnet till Taumata.

Men faktum kvarstår, den som envisas med uttala namnet i sin fulla längd på 85 bokstäver, uttalar då det längsta ortsnamnet i den engelsktalande världen.

Budbäraren

Denna bild, detta konstverk är inte stort till formatet.

Bara 29x36 cm. Ett blad i blandteknik, olika tekniker som ni förstår, blandade på samma papper, enkelt som korvspad.

Bilden heter Budbäraren och har legat å dammat i mina lådor ett par år nu, även varit med på några utställningar, utan att hitta någon som fallit pladask.

Alltnog, hoppas någon därute faller om inte pladask så gör ett lite magplask.

Vissnande B-52-or.

Som ett tecken på att bombplanshotet avtagit är denna bild mer än väl illustrerande.

Missiler, raketer och mer precisionsinriktat och sofistikerat flyg har idag tagit över den bild av makt och bestämmande som en en stormakt vill visa sina antagonister och resten av sin omvärld.

Fotot togs 1994 i öknen utanför Tucson, Arizona, vid Davis-Monthan flygbasen.

Vad man ser är ett otal, men långt ifrån alla, av de B-52:or som ingick i det amerikanska flygvapnets strategiska bombflygflotta.

Dessa jättar var menade som ett hot mot främst Warszawapaktens ambitioner att tidigt vidga sina territorier i Europa och därefter på andra ställen där Sovjet med satelliter hade expansiva funderingar.

Sovjet var intet sätt sämre de, deras bombflyg var säkerligen större till numerären, däremot kanske inte lika finslipade rent tekniskt.

Men att frakta sina dödsbringande laster var de lika kapabla att orsaka minst lika mycket förödelse och lidande som dessa B-52-plan hade.

Jag minns på en flyguppvisning över Toronto 1983 hur de kom utifrån Ontariosjön, fyra till antalet, insvepande över stan, under ett muller och dån dessa B-52-or.

Imponerande då, idag vissnade plåtskelett i öknen.

Kan man lite sarkastiskt avsluta med orden

B 52 RIP?

Krokodilen och Carolina Klüft

6,40 meter i längd är ett ganska vanligt resultat när Carolina Klüft hoppar som längst.

6,40 meter lång är den här filippinska krokodilen, en imponerande längd även det.

Den fångades efter fyra misslyckade försök, där den 1.075 kg tunga grabben, lyckades spränga de burar den lockats in i.

Till slut byggde man en ännu större, tog fram stålvajrar och en lyftkran stod redo.

Smack sa det och krokodilen satt där. Fast. Surrad.

Nu kommer han att bli huvudattraktionen i en ny ekopark som planeras i närheten av Bunawan där han också infångades.

Varför fångade man in den? Jo den åt förmodligen upp en fiskare i juli och som dessert lite senare satte den i sig en buffel, i och för sig ingen anledning till infångade, men människor bör den undvika på sin meny. Därför tog man beslutet att locka in den till ekoparken.

Denna bjässe, som slår den största saltvattenskrokodilen tidigare fångad utanför Cairns i Australien, den var "bara" 5,50 meter lång.

En längd som Carro hoppar under de lätta träningspassen.

Du är inte ensam Edwin...

...det är många andra som också mår mindre bra av maten som kommer i hermetiskt tillslutna lådor, förmodligen från något storkök i Medelpad?

Tecknare Lindström står för bilden. Tack!

Sköna grå väggar

En kille som kallar sig Nelio har slagit sig på att försköna grå och trista ytor.

Ett rivningsobjekt innan det blir till bara grått damm, en husvägg, en grå rappad yta.

Detta är konst - inte klotter.

Sigsarve rakt väster ut från Hangvar.

På nordvästra Gotland mellan Ireviken och Häftingsklint rätt ut på stenig och regnurgröpt kalkstensknagglig väg ligger Sigsarve strand.

Man ställer sin bil och börjar en ganska brant utförsklättring, så är man nere på den ljusa stranden med alla sina hemligheter och annorlunda former.

Det här gamla huset, är ingen fiskebod, men kanske ändå ett förråd, där fiskare förr troligen övernattade.

Ett hus som stått länge och som kommer att stå långt efter att jag flyttat från jordens yta.

Strax till vänster om det lilla huset hittar man det som, även det, troligen är en fisknätsställning.

Och vänder man sig ut mot havet ligger båten, som kanske fiskaren hade sin fångst och sina nät i. Nu är båten gisten och sprucken, med glipor och hål, men ändå intakt på något sätt.

Bra trävirke, bra bygge trots tidens slipande vindar, snöfall och issjok. De gamle de kunde.

Går man ner till vattenbrynet möts man av denna fägring, årmiljoners slipade stenar, alla säger alla med sina egna former, av vatten nötta och polerade.

Gotland är Gotland, ett Sverige utan Gotland vore ett Sverige utan Medelhavet.

Kofötter?

En kofot - två kofötter. Eller klövar på riktiga kor.

Nu är jag ingen ko. Men igår hittade jag de här strumporna på ICA och är för dagen en låtsasko.

Men om det blir Nobelfest i vinter tänker jag inte ha dem på. Riskfaktor? 0,1%.

Vernissagernas vernissage

En vacker utställning bjuder in till beskådande om två dagar, lördag den 3 september.

Edsvik konsthall i Sollentuna visar 59 verk av Mia Jarnsjö, det sker i konsthall Väst, en av två stora hallar som utgör en av de mer vackert belägna konstsalongerna i Storstockholm.

Mia har med gott och väl, upp emot, tvåhundrafemtio vernissager bakom sig, sagt "detta blir min enskilt största utställning och kanske den sista av den här storleken som jag kommer att ha."

Vem, kanske enbart gudarna vet, Mia ger aldrig upp, kommer det nya utmaningar så antar hon dem med samma iver som denna.

Men hur som haver nu på lördag klockan 11 till 16 har konsthallen öppet, klockan 14 blir det officiell invigning av tidigare konstintendenten på Nationalmuseum, Lena Holger.

Konsthallschefen själv, Ricardo Donoso är också med och öppnar upp tillställningen.

Jag har varit en hjälpande hand åt Mia och Jan på konsthallen har hängt snyggt och rytmiskt.

Vi kan bägge intyga att någon tapetsering är det inte frågan om, igår rensades och provades det, både hit och dit, ända tills Mia var nöjd.

Det är luftigt, i de fyra "rum" som utgör en enda stor hall. Det börjar med poetiska målningar, nästa rum är lätt och luftigt, i rum nummer tre är det ett mer förtätat måleri man möter och längst in i fyran är det grafik och inget annat.

Bilden ovan är den som använts på konsthallens hemsida www.edsvik.com och som även prytt vernissagekorten i fysisk och digital form. Verket heter Medelhav och är målad i tempera. Format 100x100 cm.