Det är femtiotre år sedan, men för mig och många med mig som minns, glömmer vi aldrig de skakande rapporterna från massakern i Sharpeville den 21 mars 1960.
Läget i apartheidregimens Sydafrika var spänt, men kanske inte till fullo känt hos gemene man i omvärlden, inklusive vårt eget land. Det var t o m ett ganska stort antal svenskar som ansåg med dåtidens ögon att apartheid var riktigt och rätt. Den vite mannen visste och kunde bäst.
Rasåtskillnadspolitikens fula tryne visade sig nu och skulle visa sig under årtionden framöver innan den till slut fick ge vika för svarta (och vitas) inhemska opposition, världens protester och en förlamande handelsbojkott.
Sharpeville, ett svart bostadsområde strax utanför staden Vereeniging i provinsen Transvaal, var den plats där fem- kanske sju-tusen medlemmar av PAC (Panafrikanska Kongressen) demonstrerade mot regimens nya passlagar, vilka man ansåg var diskriminerande mot den svarta befolkningen.
Den här dagen bar de svarta inga pass, vilket avkrävdes enligt passlagen. Detta betraktades som ett brott och enligt demonstranternas planer skulle de låta sig arresteras.
Runt tjugo poliser fanns på plats i Sharpeville, plötsligt började stenar regna över poliserna, som kände sig hotade och trängda, med automatvapen öppnade man eld, vilket ledde till 69 demonstranters död och cirka 180 skadade. Bland de döda fanns åtta kvinnor och tio barn.
Det spekulerades i att den upptrissade stämningen och polisens skoningslösa skjutande berodde på en händelse ett par månader tidigare å nio poliser i Cato Manor hade dödats.
Massakern ledde till omfattande protester och strejker som mer eller mindre förlamade Sydafrikas ekonomi. När PAC och ANC tillsammans organiserade större aktioner infördes undantagstillstånd i landet och organisationerna förbjöds.
Vi som minns Sharpeville, påminns då och då om den dagen, inte minst när vi nu får dagliga rapporter om meningslöst dödande av oskyldiga i Irak, Pakistan och många andra länder.
Idag råder det demokrati i Sydafrika, en demokrati som haltar och vacklar, men ännu består, det är inte lätt att ställa årtionden av orättvisor och ojämlikhet till rätta i en handvändning.
Vad som nu är ett uppenbart hot för demokratin i Sydafrika, är som jag uppfattar det efter diskussioner med sydafrikaner dels, interna stridigheter inom det styrande ANC-partiet och en allmänt utbredd korruption som kan urholka människors förtroende för demokrati och rättvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar