En kort paus.

Jag gör en kort paus i skrivandet här, är lite busy med annat här i trakterna f n, sommaren har ju så många krav och måsten i sitt släptåg. Ganska trevligt faktiskt.

See you guys....

Jättefoten

När jag gick till brevlådan för att hämta posten upptäckte jag detta fotavtryck på vår infart.

En jätte har varit på besök eller bara passerat, tydligen enbent eftersom den andra foten inte lämnat några spår. Förbryllade väntar vi på en ny visit.

La bilnycklarna intill för att visa fotens storlek.

Asfaltstårta

Idag bjöd Göran Nilsson, den driftiga och handlingskraftige Göran här i Blacksta, våra populära asfaltsläggare på god Princesstårta från Humbles. Här ser vi en del av gänget i ett lätt regn låta sig utspisas av denna delikatess. En journalist från Sörmlands Nyheter hade också bjudits in för att få en positiv nyhet, sig serverad, nämligen det faktum att efter många långa års väntan få en farbar väg, utan risk för vare sig bil eller ens eget väl.

Foto: Olle Q

Under luppen: Penrhyn Island

Det här är Penrhyn Island eller om du så föredrar Tongareva, Mangarongaro, Hararanga eller Te Pikata!!! Klyschan "Kärt barn har......" ligger nära till hands.

Ön lyder under nyzeeländsk administration, valutan är nyazeeländska dollars, det finns en landningsbana och två övernattningsrum för gästande besökare om man inte bor privat. Långa vita sandstränder kantade med kokospalmer, rikligt med tämligen ofarliga hajar i vattnet runt atollen.

För detta är en av Stilla havets större atoller. Den mest avlägset belägna och som sagt största av de 15 Cooköarna, futtiga sju grader syd om ekvatorn, hela 137 svenska mil nord-nord-väst om Rarotonga.

Penrhyn utgör toppen av en mäktig undervattensvulkan, den högsta i Cookområdet. Imponerande 4.876 meter över havsbottnen. Atollens yttre är en 77 km rund ring av korallrev som omgärdar själva atollen som har en yta av 23,3 kvadratkilometer, landytan på ön Penrhyn är 9,9 km2, inom atollen finns stora områden med täckta av snäckor, skal och andra korallämningar - faktiskt uppmätt till 6,2 km2 stora!

Högsta punkten på ön ligger 5 meter ovan havsytan. Två mindre samhällen finns, huvudorten Omoka vid det högra inloppet i reven du ser på bilden upptill och Te Tautua vid korallrevsöppningen uppe i nordost.

Strax norr om Omoka ligger en landningsbana för flyg.

Trots alla namn är det Penrhyn som används mest, efter skeppet Lady Penhryn med sin skeppare William Cropton Lever som landsteg här den 8 augusti 1788 - 880808!!! Lady Penhryn var ett av elva skepp som seglade ut från Isle of Wight för att grunda den allra första engelska fångkolonin vid Botany Bay i New South Wales, Australien.

2006 bodde ca 200 personer på Penhryn, ön är ett populärt stopp för långseglarna på väg över Stilla havet från Mellanamerika till Nya Zeeland/Australien eller tvärtom, de två revöppningarna gör det enkelt att ankra.

På ön odlas svarta pärlor, den enda egentliga handelsvaran som går ut från Penhryn, man väver också Ritohattar av kokosnötsfibrer.

Havet förser innevånarna med det mesta i matväg, plus odlingar av brödfrukter och kokosnötter. Ris och mjöl kommer i bästa fall var tredje månad per båt från Rarotonga.

75% av öborna tillhör Cook Island Christian Church resten den romersk katolska kyrkan.

År 1864 tömdes nästan Penhryn på sin befolkning, då peruanska slavhandlare kom och förde bort tusentalet män, kvinnor och barn till Sydamerika där de flesta dog under slavlika arbetsförhållanden.

I efterhand har det framkommit att "inhemska" penrhyanska kristna missionärer erhöll ca motsv. 20 svenska kronor för varje människa de försåg peruanerna med. Hisnande belopp i dåtida mått mätt.

Kom ihåg en sak om du tänker ta dig till Penhrynatollen, att den ligger ungefär mitt i det ofantliga Stilla havet - inte som att åka till Smådalarö eller Koster precis.

Denna bild kräver några kommenterande ord.

På Roms flygplats igår, Silvio Berlusconi (ohh, du alla tonårsflickors dröm) möter en annan charmör av högsta rang, den uniformerade lybiske julgranen är dess president och befälhavare Muammer el-Qadaffi.

Muammers frisyr väcker säkert kommentarer i det till ytan så piffigt modemedvetna Italien.

Kanske han borde ha klippt sig innan avfärden från Tripoli?

Den svartvita bilden han har fastnålad på sin högra sida av uniformskavajen visar en lybisk frihetskämpe som greps av de italienska kolonisatörerna 1931 och som avrättades kort därefter. Vad den guldgalonbehängde Muammer hade tänkt sig med denna demonstration diskuteras idag världen över. Troligen blev alla som mötte honom på nära håll allt för bländade av allt annan stass och prål för att ens uppfatta hans protestbild.

Men säreget är det sannerligen, att som gästande statsöverhuvud göra en gest som denna, våra kulturer är så olika.

Visst är det två helt enkelt bedårande statsmän vi kan beskåda på denna bild.

Musikanten som fyllt jämnt.

Kaj fyllde jämnt häromdagen. Grattis. Han var hos mig här hemma i Blacksta när vi i gubbgänget, Svea gubbs, hade träff senast. Utöver mat, dryck och mycket prat passade Kaj på att dra några låtar, mest från Härjedalen, jag kommer ihåg Svartåsvalsen och Glötelåten. Han spädde på med en norsk bit också.

Kaj och resten av gubbgänget, vi är fem kvar, har jobbat ihop på DN och Svea annonsbyrå i olika omgångar, allt sedan 1969. Som sagt, numera träffas vi ett tiotal gånger varje år, går igenom vilka av våra gamla arbetskamrater vi stött ihop med hört rykten om eller som traskat vidare.....livet har sin gång.

Foto: Olle Q

Lite genant känns det allt.

En SDA Airlines CRJ7 fick motorhaveri, efter det landat, tack gode högre makter för det.

Med 69 passagerare och 7 i besättningen fick flygplatspersonalen rycka in och skjuta maskinen framför sig ända fram till gaten. Det tog två timmar att klara av 340 meter. Flygplatsen vara Zhengzhou i Kina. Skulle tro att kaptenen, efteråt, inte gick med högrest näbb genom de mängder av folk på flygplatsen som bevittnat den saktfärdiga ankomsten.

Ytterrocken

Även om det är kyligt för årstiden så behövs ingen ytterrock. Här är i alla fall en blandteknikare i 53x70 cm betitlad Ytterrocken, som jag gjorde i början av januari i år inför utställningen på Galleri Helle i Stockholm. varsågoda.

Klicka på bilden om du vill se den större. Olle Q © All rights reserved.

Lika bra på tre- som fyra ben.

Är man ko, går det lika bra - eller nästan- på tre ben, som på fyra.....
....å hör sén! Muuuuuuu.... Vad jag heter? Jo jag heter 944.

Foto: Olle Q ©

Kermadecöarna

Det stora vulkanutbrottet på Raoul Island, året var 1964.
Raoul Island från hög höjd

Som en kedja sträcker sig Kermadecöarna från norr till söder, 80 till 100 mil nord-nord-öst ut från Nya Zeeland, som de tillhört sedan 1887.

De vulkaniska öarna består av fyra huvudöar, varav tre är ögrupper med en huvudö och omgivande småöar. Största ön är Raoul eller Sunday Island, på ca 30 kvadratkilometer, tillsammans är ögrupperna knappa 34 kvadratkilometer totalt.

Näst störst är Macauley följt av Curtis med närliggande Cheeseman. L´Havre Rock och L´Esperance Rock är två klippöar längst sydöver i denna ö-kedja.

Öarna är obebodda, men där finns en ständigt bemannad meterologisk station Raoul Island Station. Där finns också ett "hostel" för tjänstemän, forskare och frivilliga från det statliga naturvårdsverket på NZ, det har funnits där sedan 1937, 50 meter ovan klipporna vid Fleetwood Bluff och utgör därmed Nya Zeelands allra nordligaste utpost geografiskt sett.

Klimatet är subtropiskt, med en medeltemperatur på 22,4C i februari och 16,0C i augusti. Nederbörden är ca 1500 mm årligen.

Öarna är vulkaniska och sträcker sig som en rygg längs randen där Stillahavsplattan skjuter in under den Indo-australiska plattan. Precis öster om denna rygg med öar är havsdjupet imponerande 8000 meter.

De fyra huvudöarna är topparna på vulkaner som är höga nog att nå upp över havsytan. Ett stort antal vulkantoppar finns under havsytan. Av de ovan ytan är två; Raoul och Curtis aktiva vulkaner.

Inga däggdjur finns på öarna, men det är gott om sjöfågel. En subtropisk regnskog täcker Raoul.

Polynesier befolkade öarna på 15oo-talet, men när européerna nådde området 1788 fann de öarna obebodda. De namngavs av en fransk sjökapten Jean-Michel Huon de Kermadec som landsteg här under tidigt 1790-tal.

En familj Bell levde här i början av 1900-talet och livnärde sig som valfångare.

1937 förklarades öarna som naturreservat. Så sent som den 19 februari i år registrerades en jordbävning med magnituden 7,0 under havsytan, det senaste vulkanutbrottet skedde den 17 mars 2006 då block, sten och lera kastades upp i luften, men mycket begränsat med magma. Det stora utbrottet skedde 1964 på Raoul, se bild ovan.

4 juni en dag att uppmärksamma.

Idag den 4 juni är det lite speciellt.

Dels minns vi vad som hände för exakt 20 år sedan på Himmelska fridens torg i Beijing (Peking). Massakern som klädde av Kina inför en hel värld, visade upp deras brutala ansikte och oförsonliga inställning till demokrati.

Tusentals unga människor (ingen vet hur många) sköts ned, när Första armén öppnade eld rakt in i folkmassorna, inte över deras huvuden, utan rakt in med avsikt att döda.

Idag håller Barack Obama ett tal i Kairo, riktat till alla muslimer i världen, Obamas far var muslim. Hans tal emotses med förväntningar av de flesta muslimer världen över, den hårda kärnan runt terrorgrupper av olika nyanser lär inte komma Obama till mötes.

Tiderna förändras, vem skulle ens i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig George W Bush i ett liknande tal till den muslimska världen? Ingen, inte en kotte.

För tjugo år sedan bröt demokrativågen i Polen igenom på allvar, något att också minnas.

Lech Walesas minne lever kvar, han var lite av en banérförare för hela östeuropas befrielse, eller åtminstone påskyndare, då friheten inte längre gick att dölja för den östra halvan av vårt Europa.

Blandteknik

Den här bilden är ganska stor, 70x53 cm. Gjord i blandteknik på ett vitt relativt kraftigt teckningspapper. Blandteknik betyder just det ordet indikerar; en salig blandning av olika konstnärliga tekniker. I denna bild som heter "Spegelbild" finns blyerts hård som mjuk, kol, fetkritor av olika fethetsgrad, pastellkritor i olika "lösaktiga" utföranden, akrylfärg, collage (inklistrade bitar).

Friheten är stor, vilket underlättar. Enda risken är att man förfaller till ett manér och slänger in mer och mer för att åstadkomma effekter - där får man se upp. Den andra risken är att pappret blir allt för buckligt och svajigt av vatten, klister och tusch.

Den här skall jag trycka upp som en vepa, alltså printa ut på något slags lämpligt underlag hos ett företag här i Gnesta med en printer som klarar av upp till 130 cm bredd. Maffigt.

"Spegelbild" av Olle Q ©

Närbilder av det gröna

Det är oundvikligt, om nu vill uttrycka sig så vanvördigt, oundvikligt att inte sväljas av det gröna, känna sig som man befann sig i ett grönt böljande hav. Ser man rakt fram, sidan eller bakåt bara grönt, grönt, grönt, för oss på landet vill säga, för stadsbor är det nog mer grå-brunt. Ovan- vilar den blå himlen som en en trygg hand och under det blå svalkande vattnet.

Dessa bilder togs i Bie, Västra Sörmland under pingsthelgen.

Foto: Olle Q ©

Eddie student

Visst bankar farfars hjärta extra- stoltheten över Eddie finner nästan inga gränser, tron på vad denne reslige man kan åstadkomma framöver är likväl gränslöst. I går firade Eddie, med kompisar och släkt o bekanta i farmor Kerstins mysiga trädgård i Älvsjö.

Lycka till Eddie, livet ligger som ett smörgåsbord framför dig - du lyckans ost.

En majkväll- kan den bli skönare?

Som en bloggkompis, EvaLena, skriver om maj - just den månaden är som allra ljuvast och vackrast av alla med sina drömmar och fortsatt skira grönska, håller med dig.

Ljuset som varar länge, fåglars sång och kossors mekaniskt betande eller stilla idisslande. Inga mygg, snälla flugor. Förhoppningar om en fin sommar, många dagar då man kan njuta utomhus, allt gör maj till den månad, av alla månader, som jag skulle vilja förlänga - ja att allt stannade upp och var som det var i några veckor.

Närgånget om grafik.

Att krypa inpå något kan bli spännande, jag valde en närkontakt med det som skulle bli ett grafiskt blad. Mia, färgade in en grafisk plåt, som det var ristat i, djupa diken med färg, ovanpå valsade hon över en orange färg. Här ser du en detalj ur den plåten. Nästan som ett aboriginskt, eller annat naturfolks meddelande till eftervärlden på en klippvägg någonstans långt borta från bebodda trakter.
Detta är färg, svart grafikfärg - med speglingar av ljus och andra färger i rummet.

Färgen har Mia gjort precis lagom rinnig med hjälp av tunn grafisk olja, Sennelier från Frankrike, fint ska´re´va´. Och med en mjuk gummispatel "tränger man" sedan ner den svarta färgen i de diken som finns i plåten, torkar noggrant bort all färg som ligger på de plana ytorna ovanför, och vips så har man fått de svarta linjerna alt ytorna klara på en plåt.

På denna plåt kan man sedan med hjälp av en infärgad hård gummivals rulla över en färg på ytan utan att den tränger ner i fördjupningarna.

Så har man två färger på en plåt, så kan man fortsätta med andra plåtar, andra färger, schabloner, infällningar - bara man är petnoga med passningen, misspass misspryder.

Slut på dagens grafiklektion.

Foto: Olle Q © - klicka på bilderna om du vill se dem större.

Elefantön.

Elefantön fotograferad från ovan. En elefants huvud ser man tydligt, det behövs inte så mycket fantasi att se det.
För de som trodde att mina "upptäcktsresor" till mer eller mindre okända öar söder om ekvatorn upphört, kommer här besked - icke alls.

Låt mig presentera Elefantön, bergig is-täckt ö precis utanför kusten till till den antarktiska kontinenten. En kontinent som har en lång halvö skjutandes upp mot det sydamerikanska fastlandet, denna halvö, som man idag pratar en del om, då stora ismassor ibland lossnar från själva berggrunden och driver iväg. Det varmare klimatet anses vara anledningen till det? Alltnog, i förlängningen av denna halvö dyker Elefantön upp ur havet.

125 mil västsydväst om Sydgeorgien, 94 mil syd om Falklandsöarna och 89 mil söder om Kap Horn.

Ön ligger inom den antarktiska delen som Argentina, Chile och Storbritannien anser vara sin.

Högsta punkt är Pardo Ridge 852 meter över havet. Endurance Glacier är den största glasiären på ön.

Klimatet är svårt, mycket snö, is och dimma. Stormar är mer vanliga än ovanliga.

Några säkra ankringsplatser finns inte, därför är det troligt att ön av den anledningen inte befolkats av bofasta. Men forskarlag som studerar fiske, valaktiviteter och andra marina fenomen landar då och då på Elefantön.

Ön är mest känd för Ernst Shackelton och hans besättning på Endurance som förliste i ismassorna i Weddell Sea, sydväst om Elefantön. Året var 1916. De drev iland på Elefantön på isflak. De upptäckte att det inte fanns någon möjlighet till räddning från passerande fartyg. Shackelton beslutade att ge sig av till Sydgeorgien drygt nittio mil norrut, tillsammans med fem män i en livbåt tog det två veckor att nå Sydgeorgien. Livbåtarna fann man på ön efter tidigare besökare.

Kvar på Elefantön fanns "befälhavaren" John "Frank" Wild med de återstående 21 männen. Av de två återstående livbåtarna lyckades man med några presenningar bygga ett vindskydd, man jagade pingviner och sälar för att äta.

Efter drygt fyra och en halv månad lyckades Shackelton till slut nå de strandsatta männen i fartyget Yelcho, en lånad bogserbåt från Punta Arenas i Chile.

Under den långa väntan på Elefantön skrev fysikern Reginald James dessa verser i tacksamhet för Frank Wilds goda lederskap.

My name is Frankie Wild-o.
Me hut's on Elephant Isle.
The wall's without a single brick
And the roof's without a tile.
Nevertheless I must confess,
By many and many a mile,
It's the most palatial dwelling place
You'll find on Elephant Isle.
It's the most palatial dwelling place
You'll find on Elephant Isle.

Tyskland, muren och de 60 åren.

Tyskland firar idag. För 60 år sedan, 1949, föddes Förbundsrepubliken Tyskland (BRD), de engelska, amerikanska och franska zonerna i det besegrade Nazityskland utgjorde den nya federativa staten.

Några månader senare grundades DDR, Tyska demokratiska republiken i den sovjetiska delen.

1961, reste östtyskarna muren i Berlin, en förhatligt symbol för ett slutet kommunistiskt system där Moskva drog i tömmarna så att det skar in i mungiporna på östtyskarna.

1989 föll östblocket sakta sönder, vittrade bort, muren började rivas, tyskar återförenades och de bägge tyska nationerna slogs samman. I maj 1990, för 19 år sedan besökte Mia och jag Berlin, där vi försökte knacka mur, långa sträckor stod kvar - men vi gick bet på det - den östtyska betongen var för stark.

Det var skillnad på Berlin då och vid tidigare besök, folkpoliserna log och gick att prata med och tillät sig att fotograferas!! I öst frodades konsten i sin nya fria form, en oerhörd upplevelse att se det uppdämda behovets utlösande resultat.

Vi i Europa behöver ett harmoniskt och fredligt Tyskland, jag tror vi fått det.

Klicka på bilderna så får du se dem större!

Mer eller mindre galna hotell.

Detta är Dog Bark Park Inn i Cottonwood, Idaho USA. Ett tvåvåningserbjudande för dig som söker ett B&B. Dusch, WC och andra bekvämligheter finns. And Dogs are allowed, inte minst.
I Ottesheim, Österrike hittar den som vill bo lite enklare, det utmärkta alternativet Das Park Hotel. I ett tio-tons dräneringsrör i betong får du såväl madrass som sovsäckar, lampa och låsbar dörr(!?) - något jag trodde fanns på alla hotell oavsett standard.
Wagon Stays, Christchurch Nya Zeeland. Ett vagnshotell med balkong, fullt utrustad kök, toa, WC, TV och en stor queen-size slaf. Tänk att sitta på balkongen och njuta av en öl efter en dag på vandringsleden.

Wiley

Ja pub-namn kan vara svåra att förutse konsekvenserna av. Tack Wiley för din slående strip.

Kontors-upptåg?

Engelska Daily Telegraph bad läsarna skicka in bilder på kollegors skämt, upptåg eller om man så vill prunkandet av någons lilla kontorsbås. Denne någon kanske varit ledig några dagar eller längre. Office Pranks på engelska.
Här har man lyckats fylla en kontorsmodul med polystyrene-fyllning! Fy sjutton att komma tillbaka och hitta sitt rum fyllt med miljoner av jordnötsliknande fyllnadsmaterial.

Hämnden torde bli grym när det är dags för nästa att ta ledigt.

Lars Erik tack för ditt bidrag.

Dominerande inslag i vår omgivning

Igår tog de över, kossorna och vägmaskinerna. Jag satt på den stilla sjön precis nedanför lagårn och försökte fånga lunchgäddan, då Arne & Co slog upp portarna för de 70 mjölkkorna.

Lite försenade, deras pedikyrist hade drabbats av sjukdom, så klövarna klipptes någon vecka senare än vad som var tänkt, därav kom kosläppet först den 19 och inte som planerat den 13 maj.

Nu är de ute, gassar och latar sig i solen, ligger platt och njuter verkligen av att få sträcka ut sina inkrökta ben efter 7 månader instängda i en lagård. De äter också, in- och output.

Och ett annat ljudligt inslag är vägmaskinerna, vi väntar otåligt på att asfaltståget skall nå vår by, det lär vara någon kilometer bort. Njurar och stötdämpare behöver lindring.

Foto: Olle Q ©

One world igen.

Den 27 februari rullade hon ut, för första gången i sin nya dress. The lady is VH-OEB en Boeing 747-438 tillhörande Qantas, bilden tog A Chan på Sydney International Airport.

Den nya dressen är "one world", datumet för att fira 10 år som medlem i flygalliansen One World. Har nämnt om one world lite längre ner bland inläggen, där QF:s lite mesiga design jämnförs med Air Chinas, men denna bild är värd att titta på, hon ser nästan ut att vara på väg och rulla ut för sluttningen här.

25 år som glaskonstnär

Ebba von Wachenfeldt på Skeppsta Hytta, bjöd till brunch igår för att bl a fira sina första 25 år som glaskonstnär. Tack! Här en bild ur en av hennes nybyggda montrar... spännande med glas.

Foto Olle Q ©

Skorstensfejarna

I skorstenarna runt om oss, dyker de huvudstupa ner och tar sig upp igen, kajorna. (Hur bär dom sig åt egentligen?) Ner med byggnadsmaterial för en knapp månad sedan eller som nu med mat i näbben till vad vi räknat ut, den ruvande partnern.

Men snart får de bägge två jaga mat när ungarna kläckts ur sina ägg, och då blir det dygnet-runt jobb.

Foto: Olle Q ©

Oljesand, vad är det??

Kjell Alekletts blogg: Aleklett´s Energy Mix är intressant, här har jag hämtat hans inlägg om oljesand, frågor kring tillgång och utvinning. Plus lite annat som hör oljesanden till, bla våra pensioner?

Kjell Aleklett, professor på Uppsala Universitet har länge forskat och dokumenterat kring frågor som rör vilka energiresurser som finns kvar under jordskorpan - olja, gas och kol.

Swesif, Sveriges forum för hållbara investeringar, hade bjudit in till ett seminarium om ”Oljesand – en etisk fallgrop?” Anledningen till diskussionen om oljesanden är att norska Statoil skall satsa enorma summor i oljesand och att svenska pensionsfonder satsar på Statoil. Min uppgift var att placera in Kanadas oljesand i det globala energisystemet och diskutera oljesandens betydelse för den globala energiförsörjningen. Mycket grovt kan man säga att den mängd olja som bildades för miljoner år sedan kan delas in i tre fraktioner, light and sweet, sour and heavy. Hur mycket som kan utvinnas utav de olika fraktionerna kan diskuteras, men vi har använt cirka 1000 miljarder fat och av den söta och sura oljan finns det omkring 1000 miljarder till att konsumera. Bottenskrapet, den tunga oljan inklusive oljesanden i Kanada, är ytterligare 1000 miljarder fat. Efter Saudiarabien har Kanada världens näst största ”oljereserv” (några anser att oljesand inte skall behandlas som olja då det är mer likt tjära).

I dag producerar Kanada 3.3 miljoner fat olja om dagen, Mb/d, vilket är 4.1 % av världens totala oljeproduktion (som jämförelse kan nämnas att Norges produktion är 2.56 Mb/d). Oljesandens andel ökar och 2007 utgjorde den 44% eller 1.5 Mb/d. Målsättningen är en fördubbling eller mer. I vår forskningsrapport från 2006 markerar vi att höga produktionstal krävde kärnkraft för att koka vatten. Jag skall återkomma till detta.

Andrew Nikiforuk, journalist och författare till boken Tar Sand, beskrev dagens industri och den miljöpåverkan som finns. Det är svårt för oss att tänka oss hur stort område som berörs. Området i Alberta med oljesand är av samma storlek som delstaten Florida i USA. Oljesanden finns på olika djup och ner till 75 meter kan man ha dagbrott. Det är inte bara domkyrkan i Uppsala som kan placeras i de gropar som grävs utan hela Uppsala och det är inte bara ett hål som man gräver. Ni som vill se verkligheten kan gå till Google och zooma in på Alberta. Då man tvättar ur den tjockflytande oljan blir det stora dammar av avfallsvatten och idag täcker dessa dammar en yta av 130 kvadratkilometer.

Den andra metoden man kan använda då oljesanden ligger djupt kallas för In-Situ. Man kokar vatten till ånga och leder ner ångan i marken för att göra den tunga oljan flytande. Sedan försöker man pumpa upp olja. Infrastrukturen runt varje utvinningsplats förstör miljön och förändrar djurlivet i området.

Det var trevligt att höra att Andrew ansåg att vår forskningsrapport om framtida utvinning av oljesand var mycket bra och att vår ”sanning” var besvärande för myndigheterna. Vårt påstående att man behövde kärnkraftverk för att klara utav framtida produktion var nu bekräftat i och med att man planerar 5 kärnkraftverk för att få en större produktion från oljesanden. För första gången planerar man kärnkraft för att öka koldioxidutsläpp. Då jag säger ja till kärnkraft så är det för att minska CO2-utsläpp.

John O’Connor har arbetat som husläkare för en indianby i närheten av utvinningen av oljesand. Han blev världsberömd då han rapporterade om förhöjda cancerfall i byn. Myndigheterna har på alla sätt försökt att tysta ner riskerna, men man har inte lyckats. Nu börjar bolagen förhandla om åtgärder. Det finns mycket mer att berätta om detta och jag rekommenderar att ni söker på John O’Connor och tar sand/oil sand.

Den klassiska yrkesutövningen i området var jägare och sist ut var en ung dam som bor i en by med 500 personer i nordvästra delen av oljesandsområdet. Man är drabbade av utsläppen. Antalet vilda djur att jaga minskar och flera har elakartade tumörer. Även befolkningen som bor i området är drabbade av ökad tumörfrekvens och hennes mor hade cancer.

Seminariet hade ordnats för att diskutera om det var rätt att placera pengar från Svenska statens pensionsfonder i denna verksamhet. Det kändes inte helt OK.

Fortsatt utvinning och ökad utvinnig är av största vikt för USA. Idag är Kanada det största exportlandet av olja till USA med 1,9 Mb/d. På listan av exportländer finns Saudiarabien med 1.5 Mb/d och Irak med 0.6 Mb/d. Officiell politik från President Obama är att importen från Mellanöstern skall bort. Med tanke på att produktionen i Mexiko, som är näst största exportören till USA, minskar så är en ökad import från Kanada ett måste i framtiden. Det är den amerikanska marknaden som driver på.

Sverige kommer aldrig att få någon nytta av oljesanden i Kanada. Vi kan tjäna pengar och vår pensionsfond kan öka i värde, men det finns andra investeringar för framtiden som vi behöver göra. Visst behöver världen energi och även olja i framtiden. Då jag började diskutera Peak Oil 2001 var det framförallt två personer som ansåg att jag inte förstod något ting. Det var Marian Radetzki och Tommy Nordin, fd VD på Svenska Petroleum Institutet, som framförallt tyckte att jag var tokig och en av anledningarna som man förde fram var de enorma resurserna som fanns i Kanadas oljesand. Det finns resurser, men frågan är om vi skall förstöra en yta av Floridas storlek för att släcka vår törst på olja. I verkligheten kommer oljesanden bara att fukta strupen.

Energi behövs för planetens överlevnad men frågan är om vi måste offra vissa områden för att andra skall ha det bra. Vad det gäller Alberta och oljesanden i Kanada är frågan väl berättigad. Jämfört med 6.7 miljarder är ju 40000 som bor i områden som kan beröras ett litet antal.

Långväga gäster.

I mars 2003 hade vi fint, men oväntat besök, av Lars Erik och hans fru Haruko. Här sitter de i vår utbyggnad och fikar, utsikten var vidsträckt men lite mager, grönskan hade inte vågat sig fram riktigt ännu.

L-E var en av de stöttepelare födda 38 som bokstavligt talat bar annonsbyrån Sveas goda rykte genom konungariket Sverige, min blyghet hindrar mig från att ange mitt eget födelseår, Ove Welander, Bowen, Göran Gunnfors var några andra trettiåttor som höll byrån flytande.

Nu pratar vi om mitten och slutet av sjuttitalet.

Copywriter Lars Eriks arbetsbord på 5 trappor, såg kanske överbelamrat och aningen rörigt ut, men var det någon som pedantiskt och exakt kunde plocka fram det papper eller dokument som efterfrågades så var det Lars Erik. Var det någon som avskydde byråkrati och utläggsredovisningsblanketter så var det Lars Erik.

Respekten för hans kunnande var stort, när han ex var med till BT i Mjölby eller Gislaved satt teknikerna och lyssnade på Lars Erik och inte tvärt om.

Skiftet sjuttio-åttiotal flyttade han till en byrå i Göteborg och träffade australiska Haruko där, de flyttade sedan till Sydney i början av åttitalet.

L-E hamnade på Australiens motsvarighet till Konsumentverket och skrev i deras Råd & Rön. Bor i Hurlstone Park. L-E förser mig med många värdefulla kommentarer, bilder och idéer.

L-E om du läser detta, låt mig ge dig ett råd, fullfölj dina planer, sätt dig på hojen och åk ut och gör dina reportage om utflyttade svenskars öden i Australien.

Om nu DN blåst dig och andra tidningar snott dina förslag, låt dig inte nedslås - det viktiga är att du gör det du vill - innan det är för sent.

Hälsningar från oss i Svea Gubbs.

Provmålningar som aldrig blev verklighet.

Året är 1990, SJ diskuterade ny färgsättning på sina tåg, det rödbruna som syns på vagnarna efter de bäggen loken här, hade haft sina glansdagar.
Överst ser vi RC5 1377, i den klart bästa målning jag sett ett SJ-lok, inklusive dagens varianter av svart, marinblått. Synd att SJ inte vågade göra något så levande och spännande som RC5:an.
Den undre bilden här visar ett RC3-lok 1062, med två blixtar - i mitt tycke lite fantasilöst, blixtarna skulle kanske symbolisera starkströmmen som driver och drar - men vadå, det vet ju alla eller så bryr de sig inte.
Den färgsättning som blev den dominerande, togs i mitten av nittitalet och de oranga loken fasades ut efter hand, tyvärr blev det nya - fortfarande i mina ögon - inte bra, den blå färgen bleknade och ser idag matt och dj-kligt trist ut, utan lyster.
I förrgår åkte jag det marinblå tågsättet till Uppsala, faktiskt riktigt snyggt med en matchande röd rand (åt det blå hållet). Fräscht och långt, långt ifrån det urblekta ljusblå.
Men SJ är SJ och det finns alternativ idag, Hectror Rail är det lysande exemplet, något som förhoppningsvis får SJ att inse betydelsen av grafisk formgivning även på stora plåtschabrak som tåg.

Foto: Olle Q©

Så här glad blir för 700 miljoner

Ledarbänken hos Newcastle United flög upp tre gånger igår kväll, 3-1 mot ärkerivalen och lika- illa-ute-kollegan, tillika grannen, Middlesbrough FC. Ett nordöst-derby eller ett äkta Tyne-Tee derby, efter floderna som rinner igenom de bägge städerna.
Alan Shearer, frälsaren i kostym. Ian Dowey (karismatisk tidigare tränare för Crystal Palace) befinner sig i luften.
700 miljoner är det beräknade värdet att stanna kvar i English Premier League, bägge lagen låg på nedflyttningsplats innan de drygt 50.000 svart-vit-randiga (ej inräknat Boro-fansen) på läktarna fick anledning att andas ut och för ovanlighetens skull fira, jubla, hoppas.
Pubarna var nog fyllda liksom gästerna långt in på natten, Newcastle Brown Ale är inte svårt att hinka i sig efter en lyckans kväll.
Två matcher återstår i EPL, Boro ligger kvar under strecket, Newcastle United puttade ner Hull FC och är just nu på rätt sida 700-miljonervallen.
För NUFC gäller Fulham FC hemma till helgen och Aston Villa FC som avslutning borta.
Hoppas verkligen de hänger kvar.
Newcastle United är mitt lag allra djupast in i hjärtat sedan 1951! Japp 1951. Trofast som Magpie since 1951.

Liten och stor, men ändå kompisar.

Platsen är Capital Airport, Beijing (Peking) i mars 09. På två parallella taxibanor rullar de två in mot flygplatsbyggnadens ultramoderna ankomsthall.
Närmast ser vi Air Chinas Airbus A321 i specialskrud och bakom Singapore Airlines Boeing B777.
Påpassligt fångade av den kinesiske flygplansfotografen Weimeng.

Stockholm och New Sweden, Maine, USA

I gårdagens inlägg handlade det om Stockholm, Maine, USA. Vill man göra en utflykt åker man förslagsvis New Sweden Road från Stockholm, då passerar man bl a vägskyltar som pekar mot Westmanland och Jemtland, för att hamna i New Sweden, en lite större småstad, där man firar midsommar i fin traditionell svensk stil, denna bild är från 2004.
Detta är en bild från Stockholm, Maine. Året är 1925, det är 4 juli-paraden vi ser här, men samtidigt är det också Heyday, vad jag förstår en slags skördefest, full-blom-fest. Rätta mig den som kan, det kan också vara en ren glädjefest - hey ungefär hej. Nu är 4 julifirandet en glädjefest i sig, jag försöker mig inte på någon vidare tolkning än denna.

Dalarna? Nej Stockholm!

Detta är Stockholm! Stockholm, Maine! Stockholm, Maine USA.
I USA:s nordöstligaste stat Maines allra som mest nordöstliga hörna - i en flik som skjuter in i Kanada, i Aroostook County, ligger Stockholm.
Den lilla staden Stockholm började sin tillvaro 1881, men hette först Upsala, innan den av "storhetsambitioner" döptes om till Stockholm.
Dess tidiga historia berättar om skogsbruk, jordbruk och järnvägen var viktig. Madawaskafloden dämdes upp och många mindre sågverk hamnade i Stockholms omedelbara närhet, vid en höjdpunkt i historien så sågades 45.000 fot timmer vid varje skift, det arbetades i tvåskift vid Stockholm Lumber Company.
Skolor, butiker, ett "varuhus", ett hyreshus och många farmer utgjorde Stockholms stomme. Två kyrkor byggdes tidigt, den tredje kom till 1928.
Det fanns ett musikband, ett baseball-lag, Odd Fellows och en annan samlingslokal Grange and Eureka.
En framåtsträvande kommun när det begav sig. Som mest bodde det under tjuogotalet ca 1.300 innevånare i staden.
Men börskraschen 1929 kom och åren därefter slog sågverk efter sågverk igen, innevånarna lämnade staden. De kvarvarande ägnade sig att odla potatis!! En liten del av skogsbruket höll sig också kvar.
Nu närmare 140 år efter Stockholms tillkomst, hittar man här en liten tystlåten stad med sina tre kyrkor, Eureka Hall nyrenoverad. Andersson´s Grocery har också fräshats upp och säljer nu även bensin.
Tyvärr tvingades skolan att stänga 2004 och numera bussas barnen till närmsta skola i New Sweden!
Den första butiken I Stockholm Anderson Brothers ägs numera av Stockholm Historical Society Museum och är listade på the National Register of Historic Places. Massor av historieintresserade kommer årligen till muséet.
Till sist ca 230 personer bor i Stockholm, Maine idag.

Försvinnande fåglar

Strutsen, som köttproducent i Sverige, verkar vara på utdöende, om inte helt så till stora delar. Den uppfattningen får jag efter att ha sett två stora strutsbesättningar helt eller näst intill helt ha utraderats. Uppe hos Notinis i Högboda Värmland återstår bara en reslig jågel, här på bilden.
I Vagnhärad fanns en stor strutsgård, idag betar får och lamm i godan ro innanför stängsel höga som berg. Vårt minne av strutskött är inget man gör allt för att behålla, trots noggranna försök att tillaga och krydda köttet blev det ingen riktig höjdare.
Foto: Olle Q ©

Dyrast, tråkigast......?

Websidan TripAdvisor har frågat 2.400 resenärer om vad de tycker om Europas storstäder.

London stoltserar med flera titlar: dyrast, smutsigast och sämsta maten. Men har bäst night-life, bästa parkerna och mest fria attraktioner som ex muséer.

Paris är den mest överskattade staden, men har bäst restauranger och folk här är de bäst klädda européerna.

Wien är mest romantiskt, men tredje dyrast efter London och Paris.

Prag är en riktig rea-stad, det är billigt där.

Vill man ha upplevelser rekommenderas Barcelona och Warzawa.

Renast är Köpenhamn, trivsammast och vänligast Dublin.

Tråkigast är Bryssel, knappt följt av Zürich.

Stockholm finns inte med, det fanns ingen kategori vackrast.

De vet var de ska landa

Våra flygande vänner vet som sagt var de skall landa - där det vanskas mat i första hand, för att söka skydd i andra och vila i tredje hand.
Överst humlan som slagit sig ner på en tidigt lockande blomma med nektar och på den undra bilden; kajorna som landar på korna där flugorna sitter och dit svansen inte når.
Lägg märke till att på den främre kon sitter det redan två kajor baktill, medans två till är på väg att landa någonstans på hennes rygg. Och hon verkar bara tacksam.

Foto: Olle Q ©

Konstnären Stig Olsson

Har du vägarna förbi Kristinehamn, stanna till och besök Kristinehamns Konstmuseum, en mycket sevärd utställning pågår där - med hemmasonen Stig Olsson.
En upplevelse att se hans verk, de flesta i blandteknik och många självporträtt. Kafferiet vägg i vägg serverar god mat och fika i fin miljö med utsikt över en flik av Vänern.
Stig Olsson var namnet.