När naturen får råda

Vi människor gör alldeles för mycket för att förstöra, rasera eller smutsa ner vår natur.
Den enda var har och kommer att få på detta jordklot.

Men, som alltid, finns det små ljusglimtar, det finns t o m hopp om att allt inte är bebyggt eller asfalterat. Detta trots att tidningarna bara för några dagar sedan basunerade ut att vår planets framtid stod på spel, att undergången är nära och att djurarter dör ut i en takt som vi aldrig upplevt tidigare.

Hoppet står till det vi ser nära och på distans.

Överst här en gammal mossbelupen skog i Södermanland, där träd legat i långa tider, kanske efter en storm och där skogsägaren inte ålagts att avverka eller fylla sina kvoter. Här får insekter, fåglar, bakterier och mikroorganismer frodas och leva i sina oförstörda miljöer ett tag till.

Under den bilden ser vi en del av vår jord från dryga 10.000 meters höjd.
Precis vid gränsen mellan Sydafrika och Namibia, jag kan givetvis inte gå i god för att den ljusgula fåra vi ser är Oranjefloden, som utgör gränsen, men en torr flodbädd är det. I så fall är det Namaland vi ser på ovansidan, d v s de allra sydligaste delen av Namibia.

Två bilder, näst intill abstrakta, inte så exakt verklighetsbeskrivande. Skönt att slippa se det vi känner igen på studs, utan bilder som får oss att stanna upp och tänka till.
Den abstrakta världen omger oss i än större utsträckning än den föreställande gör, beroende naturligtvis på vilken distans man har till motivet.

© Olle Qvennerstedt

Cooks River, Canterbury, Sydney.

Nu har Lars Erik och Haruko flyttat från Hurlstone Park med Cooks River intill, men jag hittade några bilder som är värda att lägga ut på nätet.

Cooks River är inte särskilt lång, den börjar som en rännil nära Bankstown och när den kommer till Sydney är det genom de sydvästra delarna den söker sig ut mot havet. Den passerar industriområden och stora bostadsområden, samt Sydneys internationella flygplats Kingsford Smith Airport.

Den översta tog jag själv, den i mitten visar en bild som är ganska unik, nämligen att det ser ut som i vildmarken, men ingalunda är det så. Floden ringlar genom delar av Sydney där hus av olika slag kantar dess stränder.

Pelikaner är vanliga och vana vid folk, krokodilerna lyser med sin frånvaro.

Nedskräpningen finns där, liksom här. Plast i massor flyter omkring och gör upplevelsen av vatten mindre behaglig på sina ställen. Jag upplevde också att lukten inte alltid var den bästa.

Men här gick Lars Erik många turer med sin numera bortgångne hund Ollie. Han fotade med glädje pelikaner som flög eller bara satt och begrundade sin situation.

Poseidon i Göteborg i två skepnader.

Carl Milles som skapade Posedion-statyn i Göteborg 1931, skulle kanske inte uppskatta min ersättare - en tankbil från Sannes.
En bild jag hittade av en slump i datorn.
Milles staty heter Poseidon med brunnskar, vad det nu skulle vara nödvändigt för?

När jag fick uppdraget som illustratör, att beskriva Sannes som en dominerande oljeleverantör i Göteborg, så gick jag rakt till Göteplatsen och den mest kända symbolen för Göteborg.
Sannes sa inget, de var nöja, denna bild ingick i en serie illustrationer som företaget använde i sin marknadsföring i Västsverige i slutet av 80- kanske början av 90-talet?

För trånga kläder...

Jag skulle köpa jeans här om dagen. Struttade in i en vanlig klädesaffär på orten.
Ingen tonårsbutik, utan en affär med kläder för de flesta åldrarna.
Men jeansen var knappt jag fick på mig, trots att de var rätt i midja och längd.
Förstår att ni tycker detta är gnäll, men varför i helskotta ska man med stora svårigheter behöva kränga på sig brallorna, sedan känna att de sitter som en varm stödstrumpa?
Det måste väl ändå finnas något mindre smala jeans?
Att de är lågt skurna kan jag tolerera, men att de ska sitta smetade har jag svårt att förlika mig med.
Men jag har själv varit ung och gott omkring i tajta och figursydda kläder, så man överlever väl den här perioden också.
Men modern känner jag mig sannerligen.

Danijela Rundqvist, svensk damhockeys största vinst.

En undanskuffad sport, en sport som ligger i slagskuggan av den manliga motsvarigheten, är svensk damishockey.
Så långt ner i tidningsspalterna man kan komma, så lite om våra hockeybrudar i TV och radio.
Nu har jag inte nämnt den verkliga skillnaden mellan dam- och herrhockey.
Pengarna.
Löner till spelarna, avtal med tv-bolag, sponsring och intäkter från större arenaframträdanden.

Hur många svenskar vet att vi har ett landslag på damsidan? Hur många vet att vi har proffs utspridda i Nordamerika, Europa och Ryssland?

Vid OS vart fjärde år får denna undanskuffade sport lite uppmärksamhet, speciellt om vi lyckas slå USA och spela något så när jämt med Kanada.

Men frågan är om inte en enda svensk kvinnlig ishockeyspelare (före detta) rejält rört om i hockeyrinken och ändrat på det hela - hon heter Danijela Rundqvist.
I SVT:s program Mästarnas Mästare trädde hon fram som en stabil, stark och noggrant kalkylerande idrottskvinna. Hon blev vad jag förstår snabbt den stora favoriten med sitt lugn, sin värdighet och ödmjuka inställning.
Hon svarade upp till mångas förväntningar och vann finalen igår kväll, som den andra kvinnan i serien Mästarnas Mästare. Magdalena Forsberg vann för två år sedan.

Grattis Svensk Damhockey och grattis Danijela.

Nu blåser vi igång den andra perioden.