I tidningarna och på TV också för delen, pratas det om alla olyckliga familjer där drickandet blir till en plåga, speciellt till julen, då det förväntas vara solsken och lycka i alla familjer.
Men barn far illa och hustrur (oftast) hukar och vet inte vad som kommer att hända i nästa sekund.
Vi tänker sällan på dem, utan rusar ut i kommersen och handlar oss lyckliga, vi viker undan och tänker sällan på de som har det tvärtom.
Jag vet personligen, har upplevt plågsamma julhelger i min ungdom, med fylla och bråk. Det ledde till att jag i unga år flydde fältet, for så långt bort jag kunde, fegt, men vad skulle jag göra?
Det gjorde att mitt skakiga och ruckade självförtroende kom tillbaka och stärktes, jag hade plötsligt som tonåring ett ansvar för enbart mig själv och det klarade jag.
Varför visar jag då dessa zebror? Jo de kommer oavsett vardag eller helg, varje morgon till närmaste vattenhål och dricker sig otörstiga, deras olycka är att de också lever under ett konstant hot att dödas av kanske ett lejon. Deras randiga hudar (eller säger man pälsar?) är ett utmärkt skydd när de på stekheta savanner försvinner mer eller mindre i det daller som reflekteras när solljuset och hettan möter markytan.
Då syns zebrorna knappast, de går också alltid i flock som ett skydd.
Det gör inte barn och kvinnor i familjer med alkoholproblem, de är blottade för faran som ständigt lurar utanför den stängda dörren eller i nästa rum.
När ni sätter er ner till jullunch och avnjuter en sillbit, med potatis och kanske en skiva knäckebröd med god ost på och för att skölja ner det hela dricker en pilsner och en snaps, då gör ni det utan att det utgör någon risk för era nära.
Utan tvärtom sjunger ni Hej tomtegubbar... och är glada.
Och det skall ni göra, det är jul bara en gång om året.
Men tänk en stund på alla som inte kan eller vågar, hukar eller skakar av ångest.
Önskar er en God Jul, var glada, det är jag och min Mia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar