Skeppstaån

Skeppstaån, rinner här snart ut i Nyckelsjön, Anna JL som tog denna stämningsfulla bild den 22 juli, i skönaste högsommarvärme, stod på en av flera broar som leder över ån. Den här bron är mest frekventerad av kossorna, så hållfast är den så det räcker.
Annas Nikon speglar verkligen verkligheten, som den visar sig.
Alla vattendrag och inte heller denna å har blått vatten, trots speglingar från den blå himlen, vatten här är lite gråbrunt, det passar så fint till vegetationen i rödbruna toner och de gröna stråna i förgrunden. Snacka om naturens egen färgkänsla. Men det gäller att se den och det gjorde och gör Anna.
Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen. Nikon D300. Klicka på bilden om du vill se den större.

Aboriginska kangaroo´s

Visst är det kängurus, men handmålade av aboriginer? Det skulle man kunna förledas tro, men icke sa Nicke. Karin Löfgren på Edanö, som korsat Australien som en symaskinsnål, år efter år, har trollat. Hon klippte ut motiven - känguruerna från en gammal t-shirt, klistrade dem på en vas. Och finurligt så punktmålade hon sedan ett stort antal prickar, precis som aboriginerna i Aussie-land gör. Vasen pryder nu en av våra fönsterbrädor, försedd med röd sand i botten och metallblommor i rost och grått. Allt för undvika Ernst Kirschsteiger-stuket med grönt-i-grönt och andra flummigheter.

Long jump the roo´s.

Jantesverige och OS

Sommaren är så skön, solen skiner och drömmen om varma semesterdagar i fjärran land, möter man på verandan, i parken eller på stranden.

Men trots detta är jag ärligt förbannad, riktigt, riktigt förbannad.

För mitt Sverige är inte bara ljust. 

Vi har en mörk och skrämmande sida också.

Avundsjukans, missunsamhetens sida. 

Vi skall vara så präktiga, så korrekta och alltid veta vad världen i övrigt ska tycka och tro.

Denna sida, denna mörka sida grinar oss illa i ansiktet titt som tätt. Den bärs av oss alla som en tung börda. Jantebördan.

-Du skall inte tro att du är något.

-Det går aldrig...

-Det är ingen idé...

-Näää´ru de klarar du aldrig...

Om några veckor börjar OS i Kina. Artiklar om Kina och verkligheten där duggar tätt, i fram för allt våra morgontidningar.

Sammanfattningsvis: alla är negativa. 

Vinklade för att ge oss en bild av Kina som ett land där enbart orättvisor, förtryck, kontroll och kadaverdiciplin råder.

Jodå alla ni, jag är väl medveten om alla orättvisor, både vad gäller människors rätt att tycka och utrycka sina åsikter och följderna för de som ändå gör det.

Men här gäller det från tidningar och radio i Sverige att misskreditera Kina på alla sätt, med sina brister och sina fördelar. Skit samma.

SvD idag: "Värre i Kina med OS"

DN idag: "Läget värre i Kina"

Studio ett idag, vilda diskussioner om felet av IOK att välja Beijing som OS-ort 2008.

För minsann, Kina skall inte tro att de är något, bara för att det fått OS. 

Ekonomisk stormakt förvisso. Men en diktatur. Med dödsstraff och allt annat elände. 

Titta på oss. Vi som är så bra här i Sverige, vet bäst, kan bäst, vet allt, kan allt. Föredömet för allt som rör människa och natur. Jordens centralpunkt.

Men vad gjorde vi när några djärva och driftiga ansökte om OS till Stockholm? 

Vände ryggen till, sa nej, nej och åter nej. 

Nejlandet Sverige, som inte ens i det här fallet med möjligheten att få arrangera ett OS, trodde på sig själva. 

Aten fick spelen, skötte de grandiost. Ett mindre land, som Sverige.

Kina då? Finns det verkligen inget positivt att berätta om detta jätteland? 

Visst, det är fullt möjligt att det negativa väger över, men allt är inte nattsvart.

Kunde inte våra media titta lite i ett historiskt perspektiv. Hur var det i landet under århundraden av olika grymma kejsardynastier? Hade folk det bra då?

Hur var det under Mao Tse Tungs tid? Folk som trodde rätt fick det något bättre, andra avrättades, men fick de det bra?

Kan det till och med vara så att Kina sakta befinner sig på väg ut ur sin kommunistiska diktatur, att den marknadsekonomi som härskar även kommer att sprida sig som demokratiska vågor till hela befolkningen? Att marknadsekonomins vulgära avigsidor med tiden allt mer slipas till en ädel diamant?

Att Kinas morgondag kanske tom är ljus och förhoppningsfull. Kanske de på egen hand kan klara av sina miljöproblem, de behöver inte vara på väg mot en katastrof.

Kanske folket i Kina kan surfa fritt, diskutera utan avlyssning och protestera mot det de tycker är fel.

Kära mitt Sverige, vi måste försöka att se saker och ting från den ljusa positiva sidan, det finns faktiskt en sådan. Även i Kina.

Kina är inte helvetet på jorden bara för att de fått OS. Det är bara vi som vill att det ska verka så.

Klarar ni OS Kina, så klarar ni resten också. Då får vi kanske koppla på vår svenska vagn sist i tåget, med er som lokomotiv, om vi nu inte föredrar att stå kvar på perrongen. 

Om jag vore Robbie Keane....

...då skulle jag dra mig för att åka till Londons norra delar, som Totteham och framför allt Tottehams Hotspurs fotbollsarena White Hart Lane.

Varför undrar någon? Lever vi inte i en fri värld? 

Jo delvis gör vi det. Till den kategorin fria länder hör även England.

Men världen är inte så fri som vi alltid tror. Demokratin fungerar bra eller riktigt bra i våra vardagliga liv. I mellanhavandena mellan oss människor.

Men när makt och styrka på högsta nivå står på spel, då är oftast ord som diplomati, överenskommelse och empati ganska tomma och meningslösa.

Pengar i bästa fall. Bomber i värsta fall. Det är de medel som gäller när man vill få igenom sina mål i strid med motparterns vilja, integritet och krav.

Robbie Keane då? En fotbollsspelare som spelat 6 år i Tottenham har väl all rätt i världen att gå någon annan stans för omväxlingens skull.

Visst. Liverpool fick hans underskrift för 228 miljoner, utan att Tottenham godkänt avtalet. De betraktar det som ett aggressivt avtal. Klart att de blir sura i Spurs.

Under alla omständigheter. Money talks. Makten har talat. 

Så om jag var Robbie Keane, skulle jag nog se till att vara förkyld och stanna hemma i Liverpool innan Liverpool FC åker till White Hart Lane för att spela. Annars lär han möttes av en fullkomlig orkan av visslingar och burop, smädelser i skrift och i kör. Detta under 90 minuter varje gång han skulle närma sig bollen.

Han har svikit sin fans anser dom, på ett sätt som de inte kan bära. Trivialt ja, men så är det, känslorna hos dessa fans ligger djupt och utbrotten blir därefter. Grundliga.

Hade övergången skett under en gemensam överenskommelse hade han säkert kunna beträda sin gamla hemmaarena igen. Men knappast nu.

Tilläggas bör att jag inte håller på vare sig Spurs eller Pool.

    

Bilparken i Värmland

Kuba har en erkänt risig bilpark. Men det kan lätt förklaras, landet har varit utsatt för en handelsblockad under fyrtitalet år. Endast ryska bilar med tvivelaktig kvalitet har kunnat importeras.

Men Värmland, där ser det ut så här! Värre än på Kuba. Men ingen blockad så långt ögat når, och nära till rika Norge! 

Ändå detta! Hur kan detta komma sig kära värmlänningar? 

Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Monica Zetterlund, Fridolf Rhudin, Gustaf Fröding, Tage Erlander, Göran Tunström, Zarah Leander med flera, ni vrider er säkert i gravarna. 

Klicka om du vill se bilden större. Foto: Olle Q

El comandante Chainsmoker - där uppe under taket.

När jag var grabb. 13 tror jag. Jag satt och rökte på huk bakom en gran med en hemgjord pipa. Tror inte det var tobak, björkhängen mer troligt. Men det bolmade så att jag kände mig stor, tuff, som de stora grabbarna i kvarteren. Som alla också givetvis rökte.

Rolle var störst av grabbarna, inte på längden och kanske bara något år äldre. Men han besatt den där karisman, som en del bara gör. Jag fattade inte det då, annat än att Rolle hade någon slags dragningskraft. Som el comandantes gör, Zapata, Che och de andra.

Rolle skrek aldrig, slog aldrig, bara styrde och alla följde.

När jag satt där å rökte kände jag en klapp på ryggen och tror jag orden.."bra grabben..". Rysningen, lyckan att bli riktigt upptagen i gänget kändes som en blixt, en stöt.

Ruset, av att mitt puffande gjort mig accepterad då, kan man le åt idag. Men för mig som trettonåring var det riktigt stort.

Har aldrig tänkt på detta ögonblick som rörde vid mig 1951 förrän härom dagen på Söderstadion.

Ståplats, i utkanten av klacken, högst upp under taket, längst ut nästan. Där står vi alltid, grabben och jag, ibland fler ur familjen. Det blir en del matcher under en säsong, men inte alla.

Här uppe under taket finns alla sorts människortyper, de kommer till sina onumrerade platser och följer sitt Hammarby, så skiljs vi åt. Få, om några, ord byts.

Men där finns en kille som vi kallar för The Chainsmoker. Han är genom sin närvaro urtypen för en el comandante eller il commendante. Besitter utsrålning, närvaro och auktoritet. Respekt. Ordinärt lång, blekfet, kagge, närmare 50, lång hästsvans. Propert klädd. Skulle gissa på musiker möjligen. Ofta en kvinna med sig. Kedjeröker gör han som sagt. Drar i sig 3-5 stora bärs där uppe under taket.

När han glider in innan match märks han. Han känns. Han känns hemma häruppe. Jag har aldrig bytt ett ord med honom, men förra matchen nickade han en morsning åt mig. Va? Varför? Men så rökte han vidare.

I söndags räcks så en hand fram. Från Chainsmoker, på väg ut i halvlek. "....Tjena...tjena..."

Han skakade hand med Anton också. Och gick. Det var allt.

Men trot eller ej - samma typ av känsla som när Rolle år 1951 klappade mig på axeln och sa "..bra grabben..", kände jag nu när Chainsmoker sträckte fram sin fuktiga tass och sa "...tjena..." 

Ett rus, en fråga "...va jag?..va?... han hälsade på mig" sa jag till Anton. "Javisst" sa han och log.

Jag var godkänd där uppe under taket, som en av dem. Underligt igen, jag hade aldrig sökt denna nyvunna acceptans, men när den väl infann sig, så kändes den rätt.

Vi är flockdjur, tillhörighet kräver bekräftelse. Tydligare än så här visar det sig inte.

Så här flyger en påve.

I inlägget under detta funderade jag hur en påve flyger. På egna vingar, med Virgin för avhållsamhetens ädla ideal eller som vanligt folk.

Här är bildbeviset, en chartrad Qantas B747 lyfter från Sydney mot Rom. På marken står en av Vatikanen nobbad Virginmaskin, tänka sig att Benedictus XVI är så folklig.

Tim Bowry, Sydney Airport Message Board, tog bilden i morse lokal tid. Klicka om du vill se bilden större.

Hur flyger en påve?

Påven Benedictus XVI, som varit i Australien på WDY (World Youth Day), en katolsk massamling.  

Hur flyger en påve undrar man?

Om jag vore hans kloke rådgivare i Vatikanen skulle jag ha rekommenderat brittiska Virgin, för att manifestera avhållsamheten.

Som andra råd skulle jag föreslagit honom att flyga på egna vingar. Med varningen att näringsintaget skulle bli för stort för den energimängd som krävs. Sträckan Sydney-Rom är riktigt lång, även för en påve på egna vingar.

Just nu är han på väg hem till Rom. I ett chartrat Qantasplan, en Boeing 747, på utresan en Alitalia Boeing 777. 

Tänk om man ändå haft rollen som hans rådgivare.

Have good flight Papa.

Sten Broman, kan du inte återuppstå för några veckor?

Käre Sten Broman, du har vilat i din grav sedan 1983, men är på intet sätt bortglömd.

Du kämpade heroiskt i dina program med att få svenska folket att förstå att Florens inte alls heter Florens, utan FIRENZE. Du högljud betonade Firenze. 

Likaså Praha, Prag alltså, du drog ut på ordet så det blev PRRRAAAAHA. Med emfas.

Sten kan du inte komma tillbaka för några veckor och på stående fot och med myndig skånsk stämma säga till oss svenskar att man säger inte Peking utan BEIJING.

Beijing kom ihåg det. 

Med förskräckelse måste Sveriges Radios språkpolis ha lyssnat till SR:s egen korrespondent i Peking, förlåt Beijing, häromdagen, när hon i en lång intervju, inför OS, varje gång sa just Beijing, med pondus och klang och inte det som gäller, Peking.

Peking (den norra huvudstaden) är gammelkinesiska. Den södra huvudstaden heter Nanjing och skrivs så på svenska idag, inte Nanking, vilket det i logikens namn borde göra.

Jo jag vet, vi säger Venedig och inte Venezia, men eftersom nästan hela världen säger Beijing tänker åtminstone jag hålla fast vid det, även om man säkert betraktas som någon slags snobb.

Vi ses Sten, jag gillade och diggade dig, så backa upp mig nu.

Spelar det någon roll?

Nää.....det tycker jag inte, det spelar ibland mindre eller ingen roll vad en blomma heter eller vilken art den tillhör. Det räcker med att den stod i rätt ljus och visade sig i den allra fagraste och mest förföriska av positioner. 

Foto Olle Q 

Skulle du köpa en limpa av denne man?

Detta är en diktator. Detta är Robert Mugabe, självutnämnd president i Zimbabwe. Ett stackars land med ett nästan oslagbart rekord i inflation.

Tänk dig följande:

Du går i morgon den 18 juli 2008 in i en brödaffär i Harare och köper en limpa för 1 (en) zimbabwisk dollar. 

Om ett år den 18 juli 2009 går du in i samma brödaffär och köper en limpa. Skillnaden är att du då, om ett år, förmodligen släpar på en säck pengar för att kunna köpa limpan. Med dagens inflationstakt kommer den då att kosta facila 2 (två) miljoner zimbabwiska dollar!! 

Köper du en liknande limpa på svarta marknaden kan den nästa år den 18 juli kosta upp till 7 (sju) miljoner z-dollar.

Lägg därtill en arbetslöshet på 80%. För de som har arbete - månadslön på genomsnittligt 10 z-dollar. Jag lider med zimbabwierna.

Jag upprepar min fråga, where is Lee Harvey Oswald, now when he could be asked to do a job?

Spårbundet - som på räls?

I den nu så aktuella miljödebatten, förespråkar i stort sett alla förståsigpåare att spårbunden trafik skall ersätta mycket, rent av det mesta, av vägtransporterna. Det kan man väl sympatisera med, ja kanske till och med tycka om.
Om det nu inte vore för att det i vårt stackars Sverige, i stort sett tycks vara omöjligt att få ett godkännande för utbyggnader av nya järnvägar. Nya järnvägar söder om Dalälven.
Titta bara på Ostlänken, den planerade järnvägen mellan Järna och Linköping. I snart 15 år har den planerats, ältats, överklagats, stöpts och blöts!! Man tar sig för pannan. Och Banverket står kvar vid ruta ett efter otaliga protester och överklaganden från kulturminnesvårdare, lantbrukare, villaägare, fritidsboenden och snart förmodligen även från häckande fågelpar. Hur i helskotta skall vi få transporterna överflyttade till järnvägsspår när det tagit 15 år att komma fram mellan Järna och Linköping?
Ja, vi svenskar kan då krångla till det, medans andra får till det.

Några dagars vila

från bloggandet, vi hörs igen nu på torsdag. 

Strandfynd

Verkliga strandfynd kan man bl a göra på nordligaste spetsen av Nya Zeelands sydö. Detta är Abel Tasman National Park och Tonga Arches (Tongavalven). Ute på Farewell Spit, allra längst norrut, finns flera av dessa fantastiska formationer, som blir extra spännande vid ebb, de dekolteras till sin fulla prakt då. Känslan av att befinna sig i ett paradis är aldrig närmare än här. Åk hit, det är värt all tid i världen att komma hit. Mia och jag glömmer aldrig den dryga veckan här, då vi kände oss som Adam och Eva. Ensamma med naturen och simmandes med sälar. Det förlängde säkert våra liv med månader om inte år.

En skrämmande berättelse.

Jag satt i hammocken vid morgonkaffet och läste tidningen.

Stötte genast på en artikel om hur gästarbetande kvinnor i Saudiarabien i hundratusentals far mycket illa, misshandlas, våldtas, har 18 timmars arbetsdag utan raster mm mm.

På nästa sida av min morgontidning en helsidesannons från Röda Korset under temat Rädda mammorna, där det beskrivs hur just mammor i krig blir utsatta för bestialiskt våld och tortyr, "som ett led i den psykologiska krigföringen mot en befolkning." Man vet inte hur bra man har det i sin hammock och kommer aldrig heller att riktigt förstå att uppskatta vår frihet och känsla för kvinnors självklara rättigheter.

Därför måste jag få delge er något: Ayaan Hirsi Alis berättelse om hon som somalisk flicka ändå hade turen att födas i en inflytelserik familj, med skolgång och insikter om omvärlden.

Men där stannar hennes fördelar över vad andra somaliska flickor fick i sin början av sina liv.

Läs denna bok, som beskriver flickans/kvinnans roll i ett muslimskt samhälle. Hugg och slag, övergrepp, instängdhet och ett värde som understiger noll i mannens, mullornas och de heliga skrifternas syn.

Hon lyckas fly till Nairobi i Kenya, där hon tvingas in i ett äktenskap med en i Kanada boende, äldre förståss, man från Somalia. Under flygresan till Toronto avviker hon under en planbyte från flygplatsen i Frankfurt och tar sig till Holland. Där studerar hon, lär sig språket, blir översättare och tolk. Förföljs av muslimer där. Men kandiderar och kommer in i Nederländernas parlament och blir en symbol för den fria muslimska kvinnan. Dock till priset av att leva skyddad av polis på hemlig plats. Känns det igen? En fatwa blev utfärdad.

Hon träffar Theo van Googh, filmaren. De gör tillsammans en kortfilm. Där Ayaan på kvinnors kroppar direktciterar Koranens ord om kvinnans plats och underordnande.

Theo skjuts til döds i en muslimsk hämndaktion. Ayaan tar sin tillflykt till USA, där hon idag lever under skydd och på hemlig ort. Känns det igen? 

Hon skriver och hon berättar om det faktum - som vi i vår upplysta del av världen inte vågar ta upp - förtrycket av kvinnor i den muslimska världen. 

Och säkerligen i länder med annan trosuppfattning, men nu handlar det om muslimska länder, där islam är religion.

Läs boken, fjäll kommer att falla från dina ögonlock.  

Rensad fiskare!?!

Fick ett mejl från Lars Erik i Sydney nyss, han hade en fiskehistoria att berätta och apropå den så kom den här go´biten med på köpet:

"Vilket påminner om när några australiska fiskare som var på semester och en av dem omkom i en olycka långt bort i vår outback. De hade radiotelefon och kontaktade polisen för att berätta vad som hänt.

- Vad gör ni med den avlidne, frågade polisen.

- Vi tar hem honom till Brisbane.

- Men det är ju över 1000 km...i en bil och i den här hettan...

- Det är ingen fara, vi har rensat honom."

Strandfynd

"Very cheap, very cheap, special price for you"...."Happy hour"...."Cheap today, expensive tomorrow"

Peta tänder på en krokodil

Året var 1959. Som jag berättade för några dagar sedan bodde jag då i Townsville i Australien. En stad vid Stilla Oceanen, där Aligator Creek mynnar ut. 

Där låg också North Queensland National Park med massor av krokodiler, inte alligatorer. Ett stängsel skiljde oss besökare från krokodilerna, som låg och dåsade med sina öppna gap i värmen. 

Precis längs stängslet låg en 5 meters saltvattenskrokodil och vilade, käften öppen som sagt. Se bilden här intill, den är autentisk. Jag gick fram, utan reaktion från krocken och med en liten kvist som jag stack genom stängslet försökte jag få den att stänga gapet, eller helt enkelt reagera. Inte sjutton reagerade den, jag petade mellan tänderna som satt ganska glest och upptäckte att jag var den enda bland många besökare som ägnade sig åt en krokodils munvård.

Ett stolt minne jag bär med mig, min tandhygienistbana slutade dock där och då.   

Teckningsdags

Efter några dagars tillbakablickande på ungdomsåren och några utrikespolitiska utvikningar kan det vara dags att återställa lugnet och låta sinnena få sitt. En teckning som jag kallar Draperad får gestalta rörelse, volym och enkelhet. Gör gott i tider då allt är ganska invecklat och komplicerat oavsett vad man tar på sig att genomföra.

Lovade återkomma om när jag petade tänderna på en krokodil, det kommer.

Nu blir det uppehåll i två dagar.

4 juli

Den 4 juli för mig har samma klang som ex den 14 juli.

USAs resp Frankrikes national dagar, man kan även räkna in Norges 17 maj till datum som känns.

Nej´rå jag har inte glömt den 6 juni.

Denna dag har Fidel Castro, skröplig, men osedvanligt frispråkig sagt "att han välkomnar fritagandet av gisslan i Colombia", med Ingrid Betancourt och 13 andra. Man höjer på ögonbrynen. Sent skall syndarn vakna. Bra sagt gamle Fidde.

USA är mer gott än ont för mig. Jag vet att många har landet som sin spottkopp och anser att uppkomsten av allt ont i världen är USAs fel. 

Men där håller jag inte med. 

Om de (USA alltså och de andra allierade under kriget, inkl Sovjet) inte bjudit Hitler motstånd, hade tyskan varit vårt modersmål idag. Den gången stack vi svenskar huvudet i sanden och undvek ta ställning. 

Hade USA som stormakt inte varit den avskräckande motparten i terrorbalansen med Sovjetunionen, hade vårt modersmål idag varit ryska och vår frihet lika med noll. Vi skyggade bakom vår neutralitet och vågade inte bita ifrån mot Stalin och hans efterträdare. Glöm inte dessa faktum denna dag den 4 juli. 

Flaggbilden är hämtad från Mattons utbud av Royaltyfria bilder.

Den tyske förmannen i Townsville

Tom, holländaren och jag satt i hans gamla Austin på väg norrut från Mackay till Townsville i norra Queensland, Australien. Cirka 30 mil.

Detta i slutet av 50-talet.

Bilen hans, var registrerad i delstaten South Australia, 350 mil söderut, några avbetalningar hade han inte gjort på år och dag. Han befann sig praktiskt taget i ett annat land.

Vi var bägge så panka att när vi tagit upp en liftare på vägen, krävde vi honom på bensinpengar vid avsläppet.

Framme i Townsville, största sta´n i norra Qld, hade vi pengar för två nätter på ett boarding house, ett slags pang med frukost och middag. Ägarinnan var rysk immigrant.

Vi fick två bäddar i ett fyrbäddsrum. Gatan hette Denham street i sluttningen upp mot Castle Hill.

Nästa morgon gällde det - att hitta ett jobb! 

Vi klev ut på Denham street och gick neråt mot centrum och Stilla Oceanen, som låg så blå och vacker under oss.

50 meter nedanför ryskans pensionat, på samma sida gatan pågick ett nybygge. Vi klev in i byggbråten och frågade efter förmannen. Fram klev en lång och mager man i stråhatt.

Efter att ha presenterat oss och frågat om det fanns något jobb, frågade han stilla var vi kom ifrån, vi svarade: "Holland och Sverige."

Då flög han bokstavligt i taket av glädje. Och lycka och tydlig lättnad!?!

"Är ni européer?"

"Ja", sa vi.

"Tack gode gud, ni kan börja i eftermiddag. Dom där jävla (bloody) australiensarna bara drar benen efter sig och törstar efter öl"

Till saken hör att inte många i norr var invandrade, som i ex Sydney och Melbourne.

Förmannen var tysk invandrare! 

På hans fråga förklarade vi var vi bodde och att vi bara hade betalt för en natt till. 

"Det fixar jag" sa han och sprang till ryskan och betalade för två veckor, tills vår första lön skulle komma.

Vi vände "hem"  tog på oss något passande för att agera bygghantlangare (carpenters labourers) och startade samma eftermiddag. Vi drog spik, rensade formvirke, blandade cement, körde skottkärror och hantlangade på alla otänkbara sätt.

Vi stannade i ett halvår, Ingemar Johansson blev världsmästare hemma, vintern blev varmare än normalt i norra Queensland, så vi flyttade upp på den av tak täckta verandan och sov under myggnät i några månader.

Åtta veckor i norr utan jobb hade nu förbytts i ett huj, det europeiska blodet är tjockt även i ett det tropiska Australien. Tydligt bevisat för oss.

Nästa kapitel handlar om hur jag petade tänderna på en vild 5-meterskrokodil. Håll utkik.

Bilden tagen 1959 på taket av nybygget med några av snickarna, en bank, ANZ Bank.

Tecknadets värde

I Australien och vissa andra länder värdesätter man den tecknade illustrationen i en annons lika högt som den fotograferade. Det gjorde man förr, det gör man idag. Den här illustrationen är 50 år gammal, men texten är nutida. Klicka på bilden och läs den. Den är kanonbra. Jag klippte ur den ur the Age en morgontidning i Melbourne, 1958 som sagt. Preston Motors sålde Holden, en australisktillverkad GM-bil.
I Sverige är teckningen inte lika högt värderad, har egentligen aldrig varit det sen femtitalet och ännu tidigare. Då tecknades allt snudd på, både bild och text av tecknaren.
Gahlin, Støyer gladde på Namn och Nytt i DN, var finns deras efterträdare idag? Humorn, satiren saknas i dagens svenska dagstidningar. Vi har blivit så allvarliga trots att vi materiellt fått det så mycket bättre.
Men inte i Australien som ett exempel, som haft samma utveckling som hos oss, där har teckningen fortfarande en stor och betydelsefull plats.
Kanske det beror på australiensarnas mer avslappnade attityd till verklighet och de dagliga bekymren - jag lever nu, jag gräver inte i det som varit och grämer mig inte för det som kommer - ungefär?? Värt en tanke, tycker jag.