Crocodile Mick

En boskapsuppfödares tålamod har sina gränser.
Är man samtidigt licensierad krokodiljägare måste man ibland greppa efter puffran och se till att den krokodil som klippt två kor var fjortonde dag under en tid, definitivt slutar med det otyget.
En krokodil behöver inte så mycket mat, utan hos vissa slår det lite slint och då hugger de efter det mesta som när närmar sig strandkanten.
Mick Pitman är alltså boskapsuppfödare, farmare eller kalla det va´du vill, han har stora ägor i Northern Territory, längs en del av en flod som betraktas som den krokodiltätaste i hela Australien.
Och som sagt samtidigt, av staten, godkänd jägare.
I Australien är krokodiljakt förbjuden, inga nöjesjägare, troféskyttar eller allmänt skjutglada figurer göre sig alltså besväret att spana längs floderna.
De många och de stora krokodilfarmerna uppe i norr, ser till att väsk-, skärp- och plånboksskinnen finns utan att skjutgalna virrpannor skall göra sig en profit på dem.
Kloka Australien som vrider vapnen ur händerna på the trigger-happy generation of lunatics.
Den här saltvattenskrokodilen som hänger här är 4,93 meter lång.
Men Mick vet att det finns större där ute i vattnet, säkert de som är 5,5 meter om inte längre.

Hans boskap kan alltså inte dricka nere vid floden, vattnet måste pumpas upp, även det är riskfyllt, skall du slänga ner slangen i vattnet måste du vara snabb annars "are the bastards there to chew your arse up...."
Det är inte lätt att leva med bestar som de här, våra vildsvin är som söta kattungar, björnen som en gosebjörn och vargen som en liten hundvalp i jämförelse.

Trendputtar

Det hände sig härom dagen att jag blev stående i Götgatsbacken.
I hörnan av St Paulsgatan.
Hade bestämt träff med en god vän, men uppgivit ett annat (felaktig) gatunamn, så väntan blev lång och frustrationen hos oss bägge naturligtvis större och större. Jag höll ut i 90 minuter.
Kompisen var från ett annat land och hade inget fungerande internet och jag inget telefonnummer.
Men vänskapen består efter denna min fadäs.

Så vad jag gjorde, jo jag studerade alla tusentals människor som paraderade förbi, frustande på cyklar utan växlar (senaste trend), turister i Fjällrävenklädsel (inte senaste trenden) eller med stråhattar.
Det som slog mig mest i semestertider, var alla trendputtar och puttror (?) som tydligen tillbringar sina semestrar hemma på Södermalm.
De kallas allmänt för hipsters.
De känns igen på sin klädstil, sina attribut och hur kroppen är smyckad, dekorerad, tatuerad, oklippt eller rakad.
Hipsters är inga Reinfeltskopior vad gäller hårmodet.
Vad som dock kännetecknar alla, är att de går till synes utan strumpor, det sägs att de har några centimeterhöga tygbitar som sitter längst ner, men inte syns ovan skokanten för en betraktare.
Jo betraktaren ser de nakna vristerna då en annan trend är att vika upp de slimmade långbyxorna en bit. Vad vitsen med att få visa sina anklar är, övergår mitt förstånd.
De förkrympta skjortorna och i vissa fall kavajerna sitter åtsmetade som vanligt, en trend för hipsters är också att hos killarna är skjortkragarna minimala, bara som man vikt ner några centimeter av skjortan för syns skull.
Axelremsväskan är legio, platta pastellfärgade låga skor utan hålfot, skor med vita sulor eller bruna i läder för dyra pengar är andra hipsterattribut.
Nu snackar jag mest om killarna som verkar vara med trendkänsliga än tjejerna, där friheten, individualiteten är större tycks det mig??
Kan det vara så att tjejerna visar sin trendighet genom att ha en klase med papperskassar på armen, papperskassar med flashiga affärsnamn eller loggorna från dyraste dyra modehus?
Visst var det skönt att även få spana in en och annan stenåldersman eller krutgumma som omväxling.

Cyklarna skall inte vara racer, utan gamla helst rostiga och det skall skramla om dom, som sagts tidigare helst utan växlar.
Att sitta till synes oberörd upp för Götgatsbacken ger högsta poäng, att flåsande och stånkande gå upp ger rött kort.
Dagens högsta poäng gav jag till tjejen som försedd med allt för rymliga kläder (inte hipster alltså), huvan neddragen, pratandes i en mobiltelefon, stod på sin skateboard i full fart kryssandes bland turister, hipsters och cyklar utför backen.
Om hon idag fortfarande är i livet vet jag inte.

Min spaning var kul, den gav mersmak. Nästa år när min australiska kompis kommer tror jag att jag uppger fel adress igen.

Snöstrutar. Blizzardcones.

Denna bild figurerade i SvD igår, fotografen okänd. Artikeln handlade om uppfinningar som det aldrig blev någon ting av.
I detta speciella fall är strutarna vad jag förstår Snöstorms-strutar.
Två damer poserar år 1939 i Montreal, Kanada med sina skydd mot vind och snö, bildtexten i Svenskan säger att dessa skydd inte blev någon succé.
Tråkigt att höra, jag hade som boende i ett land som ibland drabbas av snöstormar och hårda vindar, gärna sett vår befolkning i dessa uppiggande snöstormsstrutar.
När snön eller vinden sedan upphör för man bara upp struten på huvudet, som stjärngossen gör, för att när nästa snöby kommer fälla ned skyddet igen.
Fiffigt.

Tror jag skall bli snöstrut-entreprenör.

4 juli.

Idag är det den 4 juli.
USA:s nationaldag.
Många speciellt här i vår del av världen, har bitska åsikter om detta stora land.
USA anklagas i stort sett för allt ont, alla ingripande i konflikter, alla hotfulla uppträdanden militärt sett, de ekonomiska musklerna, ja i stort sett allt, anklagas detta land för.
Men inte alla ser USA som den onde, den hotfulle.
De har ett längre historiskt perspektiv.
Kanske vi idag inte skulle ha kunnat skriva rader som dessa.
Sovjetimperiet såg glupskt på hela Europa, de nöjde sig inte med kuvandet av den östra del utan ville ha mer.
Här fanns då USA bland flera andra nationer som kunde förhindra en sovjetisk utvidgning av sitt territorium.
Hade ryssarna tagit Västeuropa, hade de kanske varit starka nog att förhindra den kommunistiska kollapsen 1989. Vem vet?
Sovjets sammanbrott har USA:s närvaro i Europa påskyndat.
Alltnog, jag sitter här och skriver i full frihet, precis det jag vill.
Tack USA och alla ni andra för att jag får göra det.
Tack för att ni hjälpte Tyskland på benen igen, vi slapp ett revanchistiskt Tyskland, vi fick ett tryggt Europasamarbete, vi fick EU.
Tack USA för att ni håller ett öga på vad som sker i Östeuropa idag. Det känns tryggt.

Grattis på er dag.