The short winter that was...

A couple of pictures taken during the three weeks of winter we, in this part of Sweden, experienced this year. Three weeks of cold weather and a little snow, icy roads and slippery frontdoor stairs, thats all.
The rest of the dark period was, grey, mild, windy and dull.
But never mind, I´m not complaining, why should I, I´d rather be far down south in wintertime.
Whichever way you like it, please enjoy.


Photos: Olle Qvennerstedt

Spelling error.... and mother will do it.

Yeah, how do you spell school? Perhaps these guys should start in first grade again?

And leave everything to your mother, she probably doesn´t mind until you´ve reached the age of 30?

Teckningar och ingen världspolitik.

Tänk va´skönt det kan vara att ha ett eget bildarkiv (iPhoto) att gå till och ur det plocka bilder som får en att glömma verklighetens allvar (och för delen även glädjeämnen) som hela tiden surrar runt oss.

Jens Stoltenberg har utsetts till Nato-chef, vilket jag gjorde en cartoon kring igår (se inlägget under detta), en positiv nyhet, jag har alltid gillat Jens S.
I Kabul pågår en hotellockupation med flera döda, utförd av talibaner som är rädda för den fria tanken, det fria ordet och rätten att rösta. Stackars satar.
Vladimir Putin rustar och visar en liten mans muskler längs Ukrainas östliga gränser, ett land som står på kanten till total politiskt kollaps och bankrutt-läge.
I Sydsudan svälter flyktingar när nödhjälpsbilar med förnödenheter fastnar i oändligt långa vägspärrar.
I Syrien hamrar raketbestyckade helikoptrar civla bostadskvarter för andra året, snart ine på det tredje.
I Phnom Pehn förgriper sig västerländska män i min ålder just nu på allt för unga flickor och pojkar.
Jag kan hålla på i oändlighet, verkligheten är den den är och kan inte av mig ensam förändras.
Därför kan det vara skönt att, i bild, få visa något annat än ruiner och chockade barn.

Dessa två verk, knappast värda en permanent hängning på Louvren, men ändå, jag är nöjd över slutresultatet och visar upp dem här.
Kinesiskt tusch, krita, kol, kaffe, blyerts och lite vit akrylfärg. Teckning? Ja om ni vill - blandteknik.

Lev väl och trevlig helg på er alla.

Jens Stoltenberg som Nato-chef?

Ja vem vet, Jens Stoltenberg är kraftig uppbackad av politiska tungviktare till posten som generalsekreterare för försvarsorganisationen Nato.
Inget som jag kritiserar direkt, jag tror att han blir en utmärkt chef, välbalanserad och med en stor portion diplomati.
Kan dock inte undgå tankarna och funderingarna om Göran Persson fallit Stoltenbergförespråkarna lika självklart på läppen om nu Sverige varit medlem av Nato?
Knappast!
Men skoja och raljera om det kan man ju alltid kosta på sig som satirtecknare, eller hur?

Brand new drawings.

Hello everyone, here are two of my latest drawings, in the gap between the abstract and figurative world. Sure you can see the human characters, almost as being crucified or flying as angels?

Christer Strömholm, fotografen som avbildade verkligheten.

Att gå på utställningar är alltid, utan undantag, upplevelser som ger olika eftersmak.
Bitter eller ljuv eller som i Christer Strömholms fall - tänkvärd.
Hans bilder av verkligheten sitter kvar djupt inom mig, trots att det gått fem dagar sedan jag var på Dunkers kulturhus i Helsingborg !?!
Det låter lite drygt kanske du tycker?
Men utställningar av konst, upplevs bäst under den tid man befinner sig inom räckhåll från de motiv man ser, är de bra minns man dem en tid efter.
Är de av riktigt god klass, minns man, pratar man och ser dem framför sig igen och igen.
Dit hör Christer Strömholms utställning Post Scriptum som pågår fram till den 18 maj.
Är du i Helsingborg, slink in, du äts omedelbart upp av den realistiska värld du ställs inför, du står där lika naken som de som Christer avporträtterade. Ger du dig sedan tid att under cirka tjugo minuter se filmen om Christer så är din dag gjord för lång tid framöver.
Christer Strömholm gick bort för tolv år sedan, de bilder som sitter kvar inom mig är från femtio- och sextiotalet, då han var i Paris och på andra ställen i världen, han var en människa av min tid, då även jag upptäckte världen och de som då levde och bodde här på klotet.
Det är där man känner igen sig i hans bilder, de må vara svarta och mörka inte bara i innehåll utan även efter de bad som Christer lät sina fotopapper genomgå.
Christer är borta, men han lever i högsta grad, en man av min tid, en man som visar en värld man minns men ändå nästan glömt bort.

Så här citerar jag Christer Strömholm:
"Att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv."

Kullaberg, magiska klippor i Skåne.

Platt är ordet om nordvästra Skåne, med några undantag.
Hallandsåsen som de flesta besökarna utifrån stött på när det gästar denna fina del av Skåne.
Men från slätterna på väg söderöver mot Helsingborg och vidare, ser man i soldiset det mäktiga Kullaberg resa sig i väster. Kullahalvön är känd för sin skönhet, här böljar landskapet med hav på bägge sidor och se´n har vi då berget, klippan som reser sig modiga 78,5 meter över havet.
Metrar som känns som många fler när man står där uppe.
Metrar som syns på fem mils avstånd.
Metrar som det stånkas upp för av klättrare med taljor och rep.
Kullaberg är ett natur-reservat, här finns vandringsleder, vandringsguider för de som vill veta vilka fåglar (här lär finnas ca 270 arter) som sjunger och vilka träd och växter som växer.
Dykare söker sig också hit, även om Öresunds vågor ofta hotfullt bryter mot vassa klippor.
Här syns tumlare och sälar.
En av världens mest trafikerade fartygsleder bjuder på ship-spotting.
Bokskogen bjuder som alltid på en förförisk skugga i ett häpnadsväckande ljus.
Och Mölles golfbana ligger otroligt vackert här uppe.

Och över alltihopa lyser Kullens fyr, här har det funnits fyrar sedan mer än 1 000 år tillbaka.

Jo jag vet, jag låter som en turistinfångare, men Kullen, Kullaberg och Kullahalvön är något alldeles extra.
Vackrare och mer spännande än så här blir knappast naturen.

Abstract nature

Indeed, these are abstract images of what´s just a close-up shot of a bush and a few branches on the ground. They just look like "nothing", but are realty photos. Don´t say photo isn´t fun.

Grafikens Hus finns inte mer. Men.....

Natten till söndagen brann Sveriges grafiska hjärta ner till grunden.

Det har nu konstaterats att branden startade i en av de andra delarna av det ihopbyggda Kungsladugårds-byggnaden, som såg ut som ett U.

Vad man nu vet så är det ingen mordbrand riktad mot själva den "konstnärliga" delen av denna ståtliga träbyggnad.

Den hårda blåsten gjorde att elden spred sig snabbt, tyvärr. 

Nu är förödelsen total, förkolnade rester berättar om att här fanns ovärderliga samlingar av grafik, jämte samtida samlingar på runt 8000 grafiska blad. Allt brann upp. 

Carl-Fredrik Reuterswärds samlade verk, 80 totalt som skulle ha vernissage timmarna efteråt brann också upp och är för alltid borta.

Det "fina" i denna tragik är att det mesta av det nutida, av nu levande konstnärer, går att återskapa, då originalplåtarna i allmänhet finns kvar för att kunna trycka nya blad. I enstaka konstnärers fall är det frågan om monotypier man lämnat Grafikens Hus och då finns inget att göra.

Så allt är inte nattsvart.

Möjligen kan vissa av de gamla tryckpressarna ha klarat sig i hettan? Kanske det räcker med rengörning och smörjning, vad vet jag i detta skede?

Styrelsen och ledningen för Grafikens Hus träffades tidigt på söndagsmorgonen och beslutade sig på stående fot att bygga upp Grafikens Hus igen.

Stödet från inte bara Sverige utan även övriga Norden och omvärlden har varit stort. Kommun, landsting, privatpersoner, företag. Det är många som vill att Huset skall återuppstå.

T o m regeringen genom kulturministern har tillsatt en kontaktperson i den grupp som planerar för framtiden. 

Jag var med när Grafikens Hus invigdes av kungen 1996, jag är medlem i Grafikens Hus som k-aktieägare, vilket innebar att vi skänkte några blad, dels till försäljning och dels till samlingarna av samtida grafisk konst.

Mia, min kära Mia är naturligtvis också, liksom drygt 400 andra grafiker.

Jag och Mia har anmält oss till volontärstjänst, den dag då Huset skall resas igen, alltid finns det något vi och alla andra kan göra.

De bortgångna grafikerna Nils G Stenqvist och Philip von Schantz stred bägge för att Grafikens Hus skulle placeras utanför Stockholm, men på nära avstånd. Kungsladugården i Mariefred fanns där och den blev det och förhoppningen nu är att det blir samma ställe igen.

Ondsinta män är alltid maskerade.

Jag börjar på allvar bli riktigt förbannad på alla dessa maskerade män som flummar omkring överallt i tron att de skräms eller utgör någon form av fara.
Jag blir inte rädd (förmodligen är jag för dum för det?) men som sagt, jag blir jäkligt förbannad på dem.
Och provocerad, har lust att slita av dem maskering, huvor, hjälmar eller mössor.

Vad uppträder dessa män, företrädesvis unga och ovanligt dumma?
Jo som sovjetiska, förlåt ryska, soldater på ett ockuperat Krim, på vänster- eller högerkanten när det är en politisk demonstration inte passar herrarna, på fotbollsarenan när motståndarlaget inte går att ta i, ens med tång, eller när en manifestation äger rum i centrum av en stad och det finns skyltfönster att krossa och bilar att tutta eld på eller när guldsmedsbutiken skall rånas.

Vi har faktiskt ett maskeringsförbud i samband med demonstrationer i detta land, det efterlevs inte.
Förmodar att det gäller vid rån också?

Alla ni som inte vågar visa era ansikten, räta på ryggen slit av huva och maskering och kom ut i det fria samhällets atmosfär, där dialogen går före både knytnävar, gatsten och stiletter.

Lär av kvinnan på bilden, i Simferopol, som inte låter sig skrämmas.

al Jazeeras vara eller inte vara?

al Jazeera är en, i mina ögon, alldeles utmärkt nyhetskanal om man vill få nyheter från arabvärlden, liksom den övriga världen, med nyhetscentra i många länder.
Nu är inte al Jazeera så väl sedda i grannländerna och definitivt inte i Israel.
Spänningarna mellan Saudiarabien, Bahrain och Förenade arabemiraten å ena sidan och Qatar å den andra, Qatar, där al Jazeera har sin bas, är nu så spända att länderna har kallat hem sina ambassadörer från Doha.
Saudiarabien har också krävt att tv-stationen stängs ner helt, som även har andra nyhetskanaler och de ingår i även de i det saudiska kravet.
Den här arabiska nyhetskanalen har alltså mött mer och mer motstånd i den arabiska världen runt omkring. Under Egyptens omvälvning orsakade landet internationell uppmärksamhet genom att kasta ut vissa medarbetare och hindra andra från att rapportera.
Naturligtvis därför att den vinklar nyheter på det sätt som inte passar regimerna i de kritiska arab-staterna. Här finns inga demokratier.
Och hör här: Stationen anklagas av Bahrain för att föra sionistisk propaganda?
I Israel är al Jazeera å andra sidan anklagade för att allt för ensidigt ser och rapporterar om relationerna mellan Israel och den Palestinska myndigheten.
Med andra ord, att kanalen bara visar palestinierna som offer för övergrepp begångna av Israel och aldrig motsatsen.
2008 föreslog Israel att man skulle bojkotta stationen och nyligen ifrågasattes al Jazeera för att de inte berättar om den evigt pågående raketbeskjutningen av södra Israel, främst då Ashkelon.
Och palestinska Fatah, som dominerar på Västbanken anklagar al Jazzera för att ta ställning för stridbara Hamas på Gazaremsan, alltså de som beskjuter Israel.
Det är inte lätt som tv-station, i en region där politiska eller religiösa konflikter är de enda säkra ingredienser man kan spegla och rapportera om.
Jag tänker fortsätta titta på stationen då och då, men vara medveten om att de inte alltid har tillgång till nödvändig information, eller inte vill visa det som "inte riktigt passar deras syften"
Vinklade åsikter ska man inte ha om man är en oberoende nyhetskanal, men det är lätt att få dessa åsikter mer eller mindre omedvetet, när man hela tiden möts med kalla handen. Eller blir anklagade att stå på ena sidan för att nästa gång stå på den andra.
al Jazeera behåll ni er bas i Doha och ge oss arabiska nyheter så objektiva som möjligt.

Två figurer som böjer sina huvuden - i avvaktan.

I dessa dagar då världen står på tå, avvaktar vad som kommer i nästa nyhetsbulletin.
Från letandet efter MH370, till Krim och Ryssland, belägringen av Homs eller om Ashkelon skall bombarderas med fler raketer.
Då kan dess fredliga figurer, som stilla och bedjande väntar in nästa vindpust, stormby, varm eller kall, kanske vara till en liten tröst.
De är redo, de vet att glädje snabbt kan förbytas i vemod och sorg och tvärtom.
Dessa mina figurer är ikoner för alla er läsare av denna sida som känner en gnagande oro inom er, för andras lidande, för andras utsatta situation, oftast helt oskyldiga till den oro de omges med.
Homs, Kairo, Caracas, Krim, Kiev, Kuala Lumpur, Beijing.
Ni är inte bortglömda, vi följer er, vi tänker på er och känn våra sympatier.

Abstract drawings/mixed media.

Three of my latest drawings. Size: 22x30 cm. Indian ink, pencils, color pencils, pastell colours.

© Olle Qvennerstedt

Nils Horner, en journalist som avrättades.

Igår morse, strax efter 08.00 gick en nyhets-flash till all världens media. En utländsk journalist hade skjutits till döds på öppen gata i Kabul.
SR ringde genast upp sin man på plats, Nils Horner. Inget svar. Efter ett nytt försök svarade en läkare att Nils var död, liggande på ett sjukhus.
Nils Horner var på väg för att intervjua några överlevande från den senaste självmordsattacken mot ett för "västerlänningar tämligen säkert" område med hotell och ambassader.
Många dog då, nu skulle Nils prata med några av de som klarade sig med livet i behåll. Kanske skulle frågor komma om hur detta dåd påverkade deras vilja att rösta i det kommande valet i april?
Han hann aldrig ställa sina frågor, med mikrofon i handen utanför en libanesisk restaurang kom två män hastigt upp bakifrån och en avlossade ett skott med ljuddämpad pistol.
Rakt i bakhuvudet på Nils Horner.
En ren avrättning.
En feg oförlåtlig handling.
Idag tar en obskyr "organisation" på sig dådet med motiveringen att han var spion för brittiska MI6.

En svensk journalist, med stort säkerhetstänk är död.
En välbekant röst från Sveriges Radios sändningar är tyst.
En attack på det fria ordet, på själva grunden i begreppet demokrati.

Jag blev mycket tagen av denna nedslående nyhet, hans röst var så bekant, från alla platser där krig, naturkatastrofer eller andra omtumlande händelser hände, dit kom Nils bland de första.

Vi är många som saknar dig, du berättade vad du såg, du pratade med folk på gatan, du var empatisk och samtidigt skarpt analytisk. Du var opartisk.
Inte bara SR, utan hela Sverige har förlorat en av sina allra bästa journalister/reportrar.

Tack för det du gav, Afghanistans kvinnor och unga flickor som du brydde dig alldeles extra om kommer säkert att också sakna ditt intresse för att sprida deras ord till omvärlden, instängda och förtryckta som de är.

Figures that don´t make sense to me...

The figures you see here are the total number of views for the last 7 days.

My blog is just a way for me to share what interests me at the moment. It´s not commercial, no advertising, no frills, no nothing almost?
I am glad if there are any views/sideviews at all, as long as I get a chance to write what matters to me.

So look at these figures.
I have know idea why France is on top.
USA has been up there together with my own country for the last year.
And Ukranie? I have not written a word about the crisis in that country, until know, so why do a few Ukranians read my blog?

And I do write 95 out of 100 posts in Swedish.
That makes me wonder even more??
Yes I know there are a number of translation sites you can turn to, but still.....

My forehead has lots of wrinkles.

Slaget vid Tory Island 1798, Frankrikes sista strid på engelskt territorium.

I maj 1798, ledde Wolfe Tone de Förenade Irländarna i upproret mot engelsmännens herravälde.
Irländarna sökte hjälp från Frankrike, en mindre trupp under ledning av general Humbert landade på ön men besegrades under de första dagarna i september 1798.
Ovetandes om motgångarna så beslöt Frankrike att skicka förstärkningar den 16 september.
Den brittiska flottan som missade den första landstigningen, var redo för fler försök från fransmännen.
Och mycket riktigt de skulle komma.
När en fransk flotta bestående av tio fartyg lämnade Brest tog det inte lång tid innan britterna upptäckte dem och jakten var igång.
Jakten blev lång, så långt man kunde komma upp längs den västra kusten av Irland, till vattnen vid Donegal, väster om det som är Ulster. Men här pratar vi i dagens termer om republiken Irland, som halvt om halvt omsluter Nordirland här uppe.
I vattnen vid Tory Island, eller Toraigh på irländska, omringades den numerärt underlägsna franska eskadern, som försökte fly för fulla segel, fyra skepp sänktes och besättningarna "skingrades".
Under en följande tvåveckors perioden återerövrade britterna meter för meter av sina farvattnen ända ner till Brest och ytterligare tre franska stridsfartyg sänktes med man och allt.
De brittiska förlusterna var små och nederlaget betydde att Frankrike hade riktat sitt definitivt sista sjöangrepp på de Brittiska öarna fram till dags dato.
Den irländske "upprorsmakaren" Wolfe Tone, som begärt fransk hjälp, upptäcktes nära Brest på ett av de flyende franska skeppen, greps och ställdes inför rätta, anklagad för förräderi, dömdes till döden, men begick självmord i fängelset i Dublin bara timmar innan han skulle hängas.

Configurations, shapes....

Drawings, mixed media. My own work, created in the last week. Size 50x65 cm.

Abstract configurations, "free" shapes...

Enjoy.

© Olle Qvennerstedt

Abstractions again

It is the second day in a row I am posting "abstract images", which in reality are picturing nature, but from a different perspective perhaps or an unusual perspective? Take it as you like, it´s fun to me.
Hope it is to you.

Abstract or not? Tracks and patterns or?

These are images I picked from my photo album, just to raise a question.
Do you regard them as abstract or do they tell you a story, pushing you imagination a bit further?

Nevertheless, here they are in black and white. Please enjoy.

Arthur´s Pass, Nya Zeeland

Titta på den här bilden och dröm dig sedan till Sydön på Nya Zeeland. Långt bort, som precis är vår antipod på andra sidan jordklotet, men definitivt värt att besöka inte bara en gång.

Jag ta exempelvis denna sträcka som vi åkte efter en övernattning i Greymouth på västkusten en skön sommardag för ett antal år sedan. 

Vår campervan eller husbil av märket Toyota Hiace var inte den som försetts med den kraftigaste motorn, men skyltar angav att även campervans skulle klara klättringen upp, över och vidare mot östkusten och några dagar senare Christchurch.

Har man en husbil så stannar man där det är som vackrast, kanske inte bara en natt utan två eller fler.

Alltnog vi tar det från början. Start i Greymouth, där det var sommar, men låg och kylig dimma på morgonen, efter att ha svängt vänster vid Kumara Junction så lättade det på och blev ganska snabbt klart.

Vänstertrafiken tror jag, när klättringen väl börjat, var "vår räddning", för den vindlande vägen uppför var smal och krokig, med serpentinkurvor. Värst var den branta stigningen bitvis, jag var helt enkelt rädd att bilen inte skulle orka. 

För vad gör man då?

Backa går inte, att orsaka en stopp-kö är bara det en svindlande tanke. Vända gick absolut inte.

Med bultande hjärta och stirriga ögon tuggade vi oss sakta uppför. För varje kurva kändes det lättare, för varje möte likaså. Och ingen bil som tryckte på bakifrån.

Otira Highway (!!!) eller State Highway 73 planade så småningom ut och vi stannade vid några hus och ett litet café, där vi pustade ut. Och ändå är det inte så högt upp, 920 meter, men med ett tjugotal toppar högre än Kebnekaise omgivande oss, högst låg Mt Murchinson med sina 2,400 meter ovanför Greymouth där nere, 95 km bakom oss.

Bergspapegojorna, de berömda keorna varnades vi för, så fort man lämnar sin bil riskerar man att få vindrutetorkarbladen, gummilisterna runt fönstren och på andra ställen uppmumsade.

Efter en fika i bilen, fortsatte vi längs natursköna och så här års breda flodbäddar på bägge sidor av Waimakariri floden och nu även längs West Coast Road.

Här tornade Mt Temple, Mt Franklin, Mt Greenlaw, Mt Wilson, Mt Valiant och många andra skönheter upp sig mot skyn. 

Vi bara kippade efter andan och noterade att vi var i ännu ett av Nya Zeelands många tysta och mäktiga paradis.

Vi fortsatte österut längs floden, som nu vek av till vänster, några sjöar dök upp och vid Lake Pearson "fick vi nog". Här svängde vi av, parkerade under några skuggande träd och klev ut för att ta en kopp te och några kex, vi hade fortfarande tid att nå Christchurch innan mörkret.

Men, här blev vi kvar, här slog vi läger för natten. 

Tystnaden var total, några fåglar hördes, det mäktiga ljudet av svag vind som ändå hörs mellan de höga bergen gjorde oss andligt berörda. Vi var små, vi var tillfälliga besökare, som dagsländor, på denna planet som vi kallar jorden.

Promenader längs sjökanten, ett misslyckat försök till fiske med bröd som agn, vilande i våra vilstolar för att se solen sakta sänka sig mellan topparna är något som sitter på näthinnan tills slutet kommer för oss.

Vi sov gott den natten. 

Nästa morgon spisade vi vår frukost och lämnade på förmiddagen Lake Pearsons sköna famn och skulle snart börja nedfärden mot Sydöns ostkust...

...men mer om det senare.

Ashkelon i Israel, alltid under raketbeskjutning.

Handen på hjärtat, hur trevligt och tryggt skulle du tycka det vara att bo i en stad där det sedan årsskiftet  slagit ner 33 raketer. 33 raketer vars mål var att träffa, skada och döda.

Men detta är vardag för innevånarna i Ashkelon vid den sydligaste delen av Israels kust mot Medelhavet.
Ashkelon ligger nära gränsen mot den Hamas-kontrollerade Gazaremsan, i vilken det finns grupper som anser att Ashkelon är det närmaste målet där man kan åstadkomma förödelse, skräck och död.

Får vi i svenska media någon information om detta?
Nej, icke en rad, kanske är detta inlägg ett av de få som når en liten, liten del av vårt folk?
Skulle det vara en omvänd situation, att Israel kontinuerligt avfyrade raketer "på måfå" in i Gazaremsan, skulle svenska media då också tiga still?
Skrattar du?
Det skulle bli demonstrationer, bojkotthot, fördömanden och arga insändare och debattinlägg undertecknade av politiker, kulturpersonligheter och kändisar i gemen.

När flygvarnings-sirenerna ljuder vet Ashkelon-borna vad de skall göra - söka skydd, täcka sina barn med de egna kropparna och hoppas att missilerna slår ner någon annan stans än på det egna taket.
Oftast, tack och lov, gör de också det.
De är inte målstyrda utan "bara" avfyrade med förhoppningen att skada och förstöra.

Sedan den 3 februari har sju raketer slagit ner i Ashkelon-regionen, detta alltså på två dagar.

Idag har Israel stoppat ett fartyg på väg till Gaza med iranska vapen ombord.
Kan det ombord ha bl a funnits Qassam-raketer ämnade att riktas mot Israel?

Är det nu någon som fortfarande är förvånad att Israel agerar i självförsvar?
I fredags attackerade israeliska försvarsstyrkor avskjutningsramper i Gaza och idag stoppade man en vapenlast. Vilka skulle inte göra det.
Samtidigt tvingas man också skydda stängslet som utgör gränsen mellan Gaza och Israel mot grupper av stenkastande palestinier, varningsskott skjuts, men inte för döda utan att förhindra att stängslet förstörs eller helt enkelt rivs. 17 palestinier har skadats.

Jag ställer dessa frågor därför att jag tycker inte att detta finns med i Mellanöstern-rapporteringen som vi får, visst är Israels bosättningspolitik ett ämne att vädra och kritisera, men den skrivs det om och ingen svävar i okunnighet om hur den drabbar palestinier främst då på Västbanken.

Scarab! Svårt att hitta något fulare i bilväg.

Jag brukar vara öppen för den såväl de nya som gamla skapelserna på bilfronten, då kanske speciellt de äldre underbart formgivna åken.
Men här går nog gränsen för mitt tålamod, denna Scarab från 1932, anses vara urtypen för det som idag kallas minibuss. En man vid namn William B Stout i Dearborn, Michigan, ville att hans mästerverk skulle ha lite av flygplanskropp över sig (han var redan bil- och flygplansingenjör/skapare) så med en stor portion fantasi kan man kanske tänka sig lite av ett flygplan?
Med motorn, en Ford V-8 bak, interiört med något så ovanligt som platt golv, med några exemplar byggda i fiberglas!!, individuell luftfjädring och en rad andra nymodigheter sprang priset för denna fuling upp till många gånger värdet av dåtidens lyxbilar.
Endast nio (9) exemplar byggdes, kanske beroende mer på den allmänna uppfattningen om bilens fula yttre än moderna och inovativa inre.
Idag är den att betrakta som en liten juvel i Art Deco bil-design.

Den östtyska Wartburg, minns ni den?

Det här är en gammal hederlig Wartburg. I bilfabriken IFA i Eisenach utvecklades denna modell baserad på en tidigare F9. Wartburg 311 blev namnet, en 38 hästars tvåtaktare på 900 kubik som smattrade fram på de östtyska vägarna, med de lyckligt utvalda vid ratten. Av 311:an byggdes denna sedan, men även en pickup, en kombi och en cabriolet.

En sportigare modell av 311 byggdes under åren 1957 och 59 och fick beteckningen 313, med imponerande 50 hästars motor. Men det blev bara 469 bilar byggda under denna tvåårsperiod. Idag är detta en av de största rariteterna på den forna östtyska bilmarknaden.

Sen komma denna storsäljare, 1965 syntes de första Wartburg 353. Nytt chassi, som inte jag tycker är till någon fördel, inte förrän 1969 fick den en 50 hästars motor. Den här modellen höll sig fram till 1975 då dess efterträdare äntrade scenen. Wartburg höll sig i liv fram till att DDR kollapsade 1989.

Kom ihåg att östtyskarna själva hade stora planer för sin bilindustri efter krigsslutet, men ockupationsmakten Sovjetunionen hade demonterat de fabriker som eventuellt fanns kvar efter krigets framfart och förödelse. Lägg därtill den sovjetiska motviljan till att hjälpa sin "bundsförvant" DDR på industriella ben igen. Man ville att Tyskland skulle förbli ett agrart land, vilket det i praktiken var 1945. Någon tysk "revanschism" inom verkstadsindustrin ville man inte se, men kunde ändå inte förhindra att östtyska ingenjörer och delar av statsapparaten skaffade sig manöverutrymme att sakta bygga upp en bilindustri igen, med början i Eisenach, med Eisenacher Motoren Werk, en skapelse som efter många års tvister kom till efter det att BMW lämnat staden för gott och startat om i München.

De östtyska tankarna var alltså från början, att på fullt allvar, ta upp kampen med det de visste, skulle bli en blomstrande industri på andra sidan muren, men Sovjet höll igen och resultaten blev inte de förväntade, IFA, Wartburg, EMW, Trabant plus några lastfordon blev ett ganska magert facit.