The Grampians finns i sydvästra Victoria i Australien.
Kommer man norr ifrån, som i vårt fall från Mildura, var det mer eller mindre en slump att vi hamnade här. Och här, i nationalparken stannade vi i fyra dagar.
Det var det värt, många gånger om - vi riktar ett tack till den trevlige australier vi träffade på bensinmacken några mil innan och som tipsade oss parken och den upplevelse det kom att bli.
När vi på serpentinvägar rullade genom eukalyptusskogen ner mot den lilla orten Halls Gap trodde vi först att bilen gått sönder, så vi stannade för att kolla oljudet som tycktes komma ur motorn.
Sjuttsingen heller, motorn spann som en katt, oljudet som var öronbedövande kom från en enorm svärm cikador som slagit läger i träden längs nedfarten.
Nere i Halls Gap bokade vi ett motell, åt en god middag med ett fantastiskt gott mustigt vin från trakten och vilade ut.
Nästa dag blickade vi upp mot de höga träbeklädda bergen runt oss, liksom dalen grön och frodig med mängder av betande röda jättekängurer.
Långa, branta och krävande klättringar upp och ner gav oss hisnande upplevelser och vidsträckta vyer som vi inte såg någon ände på.
Varje dag, nya upptäckter och träffar med koalor, kängurus, galahfåglar, kakaduor och skrattande kokkaburras gjorde att vi verkligen kände att vi var i Australien.
Inga ormar och inga spindlar störde tillvaron.
På kvällarna inne i Halls Gap betade mindre kängurus i parkerna, skulle de korsa gatan gjorde de det på de övergångsställen som fanns.
Restaurangerna var få, men maten god och vinet som sammet.
Kommer du någon gång till västra Victoria, precis mellan Melbourne och Adelaide i South Australia, missa inte the Grampians.
Jo, det finns ett Grampians i östra Skottland också, som säkerligen är lika storslaget, men där har vi inte varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar