Jag körde. I Kolmården på E-4:an grät jag bakom ratten, budet från en bestört Bosse var kanske väntat men ändå blir ett sådant här besked smärtsamt och så definitivt.
Ove var en ofattbart tapper kämpe, plågad av sjukdom, smärta och svåra behandlingar under den senaste tioårsperioden.
Men han kom alltid till våra träffar, kanske lite sent nån gång - då direkt från sjukhuset eller någon undersökning.
Ove klagade aldrig, men försökte inte heller dölja det svåra som han ständigt hade att brottas med. Ove var optimist, trodde på morgondagen.
När jag besökte honom på Radiumhemmet för ett par veckor sedan pratade vi om nästa träff i andra halvan av denna månad. Planerade och hoppades.
Vi har känt varandra i fyrtio år, jobbat ihop i omgångar, rest och haft kul i vårt gäng Svea Gubbs, som blir decimerat med åren, vi är fem kvar nu.
Det blir tufft att träffas hemma hos Matte om några veckor, men vi gör det med Ove i våra minnen och vetskapen att han faktiskt har det bättre där han är nu. Befriad från allt ont som plågade honom under de senaste månaderna.
Tankarna går till dig Lill och övriga i familjen.
Jag och vi glömmer dig aldrig Ove.
2 kommentarer:
Vilken tung dag för er. Det dröjer innan man förstår att det är på riktigt. Jag antar att det bästa sättet är att vara ledsen...att sörja....och att komma ihåg att de finns med genom allt de har gjort fast på ett annat sätt.
Äla.
Tack för dina ord.
Olle
Skicka en kommentar