En våldsbenägen minoritets misslyckande.

Återigen har en liten klick våldsverkare fått rubrikerna.
Oavsett om de är anonyma i svarta huvjackor längst fram på Bajens ståplats eller är kamuflerade självmordsbombare på en marknad i Bagdad eller vid ett hotell i Alger, så får de rubrikerna. De efterlängtade rubrikerna.
De drar sitt lag, sitt land, sin kultur, sin religion i smutsen. De kan kortsiktigt förnöjsamt läsa att folk stannar hemma, stannar inne. Men bara kortsiktigt.
I mitt fall, skulle jag helst vilja stanna hemma från allt vad fotboll heter. Men det skulle bara gynna dessa våldsbenägna småglin - som är allt annat än Bajensupportrar - och få dem att fira de triumfer de så hett av allt att döma eftersträvat.
Precis som Bagdadborna trotsar självmordsbombarna och går till sina dagliga uppgifter, så kommer jag att gå på fotboll, inte stanna hemma, jag går den 14 september, om nu SvFF:s diciplinnämnd inte bestämmer att matchen skall spelas inför tomma läktare.
Då går jag nästa hemmamatch.
Jag vill visa min support för Hammarby IF, jag vill visa de maskerade att mig skrämmer ni inte bort, jag vill visa dem att trots att jag är säkert fyra gånger äldre än var de är, tänker jag inte dra mig tillbaka till tv-soffan.
Icke. Klubben behöver oss lojala, fredliga supportrar. Alla 99,8 % av oss . Laget behöver vårt stöd. Liksom alla andra lag i samma bedrövliga situation.
Stäng av alla identifierade bråkmakare på 10 år, tills de lugnat ner sig och kommit upp över plus minus noll i IQ.
Stenhård kroppsvisitation, nät, burar eller plexiglas om så behövs.
Stoppa våldsverkarna, låt Hammarby IF, Gnaget och alla andra klubbar som drabbas av små klickar med förvirrade slagskämpar få arbeta i fred.
För sportens skull, för samhällets skull.
För åskådarna, för familjernas skull.

För den glädje som fotbollen skänker oss.

Nisse Lindeborg

Nisse du fyllde 90 nu i maj månad.

Tyvärr kunde jag inte vara med på festligheterna. Men jag vill även på detta sätt hylla dig Nisse.

En av de festligaste kompisar jag stött på i mitt långa arbetsliv, alltid så vital. Pigg. Finurlig.

Din humor är så träffsäker, så dräpande och överraskande att ingen kan bli förbannad eller stött. Den kommer från ditt hjärta och är menad att roa, och det har den alltid gjort.

Dina historier, ibland mer eller mindre förtäckta skrönor, står sig än idag. 

Jag berättar dem fortfarande, mer än gärna, för vänner och bekanta, noga poängterandes att det bara är en i en serie av otroliga historier från Nisse Lindeborg.

Lev väl Nisse, vi syns när jag närmar mig Enskedetrakten.

PS! 

Obs stavningen av Jubileum, Nisses egna Jubelium är enligt honom det enda som är riktigt.

Fan trot´...

Gnesta Konstrunda 6-7 september

Vik redan nu lördagen den 6 och/eller söndagen den 7 september för ett besök på Gnesta Konstrunda, som i år firar 10 år. Samlingsutställning på Rest Gnesta Strand.

Extra välkomna skall ni vara hem till oss här i Blackstaby. Det stora grågröna huset med rött tak.

Det är väl skyltat och vi lovar att vi bjuder på såväl måleri, grafik, teckning som collage. 

Stora ytor att röra sig på för er som inte varit här tidigare. Och som tidigare år visar Marie-Louise Lindström sitt måleri inom våra väggar, glädjande både för oss och säkert för er besökare också.

Kl 11-17 på lördagen och 11-16 på söndagen. Hoppas på bra väder. Välkomna.

www.egenart.info/konstrundan för mer information.

Sverige - Australien

Som en illustration till skillnaderna i affärsrelationer mellan olika länder, gjorde jag detta förslag till SN (Svenskt Näringsliv) för ett antal år sedan. Förslaget avslogs, eftersom det var "lite väl överdrivet". Kanske den här illustrationen, trots invändningarna, hade gjort den tänkta artikeln mer intressant att fördjupa sig i.

Men det är historia nu.

Mer nutid är det avslutade OS. Läs mina teorier i inlägget under detta.

Apropå just Sverige och Australien ur ett OS perspektiv sett. 

Australien har ungefär dubbelt så många innevånare som Sverige. Australien tog tio (10) gånger så många medaljer som Sverige gjorde.

Länderna är jämförbara vad gäller standard, ekonomi, kultur och tradition, dvs de har båda förutsättningarna för att idrottstalanger skall kunna utvecklas i goda tränares händer.

Vad är det som skiljer oss åt då?

Tänk och tyck! 

Klicka om du vill se bilden större. Ill: Olle Q  

Ska vi gråta eller skratta?

Svenskt fiasko i OS!

Sämsta sommar OS i mannaminne!

Och andra rubriker har media serverat oss under det nu avslutade OS i Beijing.

Inte blir lilla Sverige på bättre humör av att läsa sån´t, eller...??

Nej, medaljligan ljuger inte. Statistiken talar sitt tydliga språk. Faktum är att våra sommarolympier inte förmått mäta sig med andra nationers.

Jag tror inte alls på, som vissa påstår, att svenskar saknar vinnarskalle. 

Och detta för att vi är för bekväma och har det för bra som vissa vill göra gällande.

Icke alls.

Det är bara dom som tror att Sverige har det bäst i världen och tror att presumtiva idrottare hellre sitter i soffan än ger sig ut på svettiga träningspass.

Jag tror att de av oss som inser att många, många andra nationer har det lika bra, eller bättre än vad vi har det, förstår att det argumentet inte biter.

Långt därifrån.

Idrottsliga framgångar har litet med välfärd eller hög levnadsstandard att göra.

Ett femtiotal av de nationer som deltog i Beijing har det lika bra som svenskarna har det, och ändå, de allra flesta av de nationerna kom före oss när slutfacit nu redovisats.

Varför?

Jo, i många av de här länderna satsas det på idrott, all idrott. Tränare, fysiologer, mentala träning, läger, gymnasier, akademier mm mm. Mer än vad vi gör här. Även om SOK är ambitiösa och analyserar våra förutsättningar så är det till syvende och sist en fråga om ekonomiska resurser.

Motgångarna i Beijing är inte bara av ondo, motgång om den tas rätt, kan vändas till framgång.

Det återstår att se hur SOK, idrottsrörelsen, regering och riksdag skall tackla detta inför kommande internationella mästerskap typ VM och OS.

Vi kan inte begära att våra idrottare, de som är på väg upp eller redan är på topp, utöver många timmars träning per dag också skall ragga sponsorer och jobba natt.

Det håller inte. Skall de vara på topp krävs stöd, ledare, tränare, tid, planering och motivation.

Idrotten, kulturen, underhållningsindustrin är något som vi alla behöver. OK gillar du inte idrott så kanske Operan eller Nationalmuseum är ett alternativ. 

Gemensamt är att de alla behöver stöd för att klara sina åtaganden att underhålla och roa oss undersåtar.

Utan dessa kulturyttringar (dit räknar jag även in idrotten) klarar vi medborgare inte vardagen. Vi skrumpnar och blir ännu mer dysterkvistiga.

Vi svenskar som gärna ser oss som världens nav, alla nationers moder, rättskaffens ort på jorden där allt som beslutas är politiskt korrekt och borde följas av resten av världen. 

Ja om det nu är så, då kan vi inte bära den bördan av allvar och ansvar, för en hel värld, utan underhållning emellanåt. 

Idol på TV, Melodifestivalen, EM i fotboll, OS eller vad det nu är, är faktiskt ett måste för vår hälsa, glädje och lust.

Men vi behöver inte vara världsbäst i miljö, mänskliga rättigheter, tandvård eller höftledsoperationer, vi behöver likväl samma portion av underhållning och avkoppling.

För att återknyta till OS, vad skall vi göra i Sverige som uppenbarligen andra gjort för att nå framgång?

Ge idrotten resurser genom ex lotteriverksamheten. 

Idag roffar samhället/staten åt sig huvuddelen av monopolföretaget Svenska Spels inkomster, girigt och hungrigt, för att täppa till de hål som ständigt uppstår i vår välfärdsbyggnation.

Skippa monopolet, låt andra spelbolag träda in på vår marknad, men kräv av dem att en viss procent oavkortat skall gå till idrotten. De som nobbar får inget tillträde till den svenska spelmarknaden.

Eller göra samma sak med Svenska Spel, kräv att de (statsmakterna bestämmer) ger idrotten en viss garanterad procent, som idrotten sedan själv får placera i framtidsgrupper, idrottsgymnasier, vinterträning i varma länder, mentala tränare mm mm mm.

John Major i Storbritannien bestämde just detta under sitt styre, därför skördade Storbritannien sensationellt stora framgångar i Beijing.

Vill vi se svenska guldmedaljer i framtiden, måste vi tänka om, ge idrotten resurser som de själva får förvalta och bygga på. Större resurser än de får idag, omvärlden rusar förbi oss även i detta avseende.

Vi behöver en nationell yra, få ett rejält glädjerus då och då, vi behöver stärka vårt självförtroende, få jubla och glädjas, det mår vi bara gott av. 

Sverige blir en positivare nation, ett land med leende på läpparna. 

Med en och annan guldtand glimrande till.

 

 

Strandfynd

Vandrar man från Holmhällars raukområde längs stranden mot Nore bodar har man hela tiden  Heligholmen på sin vänstra sida. Heligholmen med sin idag overksamma fyr, ständigt omsvärmad av sjöfågel. Näst intill oåtkomlig från land, när man inte har båt.

Visst det finns en gammal "hästgång" en konstruerad landförbindelse av stenblock och annan fyllning, av vilket det mesta numera spolats bort. Man ändvände den förbindelsen när man flyttade över hästar för sommarbete för i tiden. Det är riskfyllt att försöka vandra över.

Simma kan man alltid, men det är strömt.

Så Heligholmen som ligger så nära, men samtidigt är så långt bort förblir för oss ovandrad mark, med ännu ej upptäckta hemligheter. 

Kusinträffen

En öm kusinträff i Sundbyberg här för leden. Viggo (tv) pysslas om av store, store kusinen Victor med hemvist i nordvästra Skånes Brighton - Jonstorp.

Anna, mamma till Victor, tog bilden med sin Nikon D300. En bild som i mitt tycke innehåller det mesta. 

Den andas kontakt och ömhet. 

Ljus, komposition och fokus är näst intill perfekta, det är svårt att inte titta länge på denna bild.

Klicka på bilden när du vill se den större. Foto Anna J Lauridsen. 

Välkommen tillbaka Olle

Eftersom jag varit bortrest under en dryg vecka och haft lite svårt att nå en dator och eftersom ingen annan gör det - så hälsar jag mig väl själv välkommen tillbaka till denna värld, fylld av ord och kanske några bilder.

Det ska vara en cyklist

Från en semesterfirandes horisont, nåddes jag av den glädjande nyheten att även Sveriges andra medalj bärgades av en cyklist.
Inte sedan Bernt Johansson i Montreal har någon svensk cykelryttare tagit medalj. Jag tycker det är kul att cykelsporten, som dragits och släpats i dopingens skitiga välling, åtminstone får en positiv uppmärksamhet här hemma.
Säker?
Nej, vem kan vara det?
Men hur säker är man på att Phelps är clean? Är du?
Jag vill tro att de allra flesta är det, till motsatsen bevisats.
Cykelsporten grattis.

OS i Tierp 1956

Det var sommaren 1956, för som tävlingscyklande grabbar var det nästan som ett OS att komma till Tierp. En av många tävlingsorter för oss detta år. Här uppe står Janne i förgrunden medans Bigge fäster nummerlappen på min rygg. Vi cyklade för Södermalmsklubben Sofia CK. Stolta över den tradition som vi bar vidare i denna klubb. Vill minnas att vi cyklade 80 km.

Dessvärre kommer jag inte ihåg hur det gick i loppet. Ingen framskjuten plats, för då hade minnet inte svikit mig.

Nu på lördag går linjeloppet i ett annat OS. Det i Beijing 08. Miltals lär det bli längs natursköna berg och dalar med den kinesiska muren i bakgrunden.

Jag minns mitt OS i Tierp 1956, samma år som det riktiga OS hölls i Melbourne, Australien.

Tysk turist inte trist

Vi som tror att de tyska husbilarna som kommer med cyklar och kanoter fastsurrade baktill också är sprängfyllda med surkål, currywurstar, bratwurstar i kylskåpet, lådvis med öl, medhavd mjölk, hinkar med apfelsaft och travar med rågbröd under sängen, ja vi får nog tänka om.

Sätta oss ner. Ta oss för pannan och revidera djupt sittande fördomar. 

För hör här:

Den ansedda brittiska finanstidningen The Economist fastslår pricksäkert under rubriken Biggest tourist spenders:

1 Tyskland  2 USA  3 Storbritannien  4 Japan ---- 16 Sverige

Alltså. Tyskarna, per capita, är de som spenderar mest av alla turistande folk oavsett var de semestrar i världen.

De reser mycket, de har ganska feta plånböcker med sig, de öppnar dem oftare än andra.

Tänk att man aldrig får behålla sin tro.

Jäkla statistik.

Saulkrasti festivalen i Lettland.

I högerspalten här intill beskriver jag den lilla staden Saulkrastis fantastiska uppvisning i gemenskap och sammanhållning. Manifesterad i en show på stora Saulkrasti Arena. Här deltog ca 200 personer i alla åldar, i bakgrunden i cerist är det seniorer, som dansade och sjöng, till höger i bakgrunden de som var fiskare från för i tiden.

I förgrunden har vi Rigabuktens böljande vågor. Huvudpersonerna i spelet Renate och ??? (jag har glömt hans namn), ser du hand i hand.

Vad är det märkliga med detta undrar någon?

Jo Saulkrasti har 6.000 innevånare. 200 av dem var med i denna show och i andra rollar under festivalen. Sammanhållning, gemenskap och vänskap präglade denna lilla stad.

Det märks och det känns att de inte är bortskämda att bara få och ha. 

De ger också! 

Att de gör det så spontant, gemensamt och med sådan känsla, ställer säkert frågor för oss besökande svenskar som kan vara värda att fundera kring.

Varför är det så ofta att vi i Sverige bara ska ha och samtidigt ge så lite? Eller är det så?

Jag tycker det, speciellt när man varit på en kortvisit i ett land som fick sin frihet så sent som 1991.

De har de levt under ockupation i decennier och vet att värdesätta den nyvunna gemensamma friheten väl.

Men inte måste man väl ha genomlidit ett krig Sverige, för att bli lite generösare med sammanhållning och glädje??

Kära Mia

Idag den 3 augusti är det sjutton år sedan vi gifte oss.

På Gotska Sandön, denna paradisiska ö, som det året 1991 hade den mest fantastiska sommarvärme man kunnat drömma om. Vem kan glömma den dagen.

I kapellet var det så varmt så varmt, flugorna surrade och solen spred sina strålar genom kapellets fönster. Svetten rullade ner för våra ryggar i små rännilar.

Brudbuketten var så vacker, brudbuketter som bara brudar för plocka, med nådig prästens tillstånd, på en ö där all växtlighet är fridlyst. 

Sedan mötte Maj Wennerdahl överskeppad från Gotland upp. Med både bubblande och vanligt vin och god mat - en fårfiol med tilltugg - som bröllopsmiddag. Som vi åt sittandes på stranden, klädda i badkläder, med en europapall som bord. Erik och Anna var också med. Allt detta medans solen så sakta sjönk ner i havet. Hade vi bytt ut tallarna vid kanten av den breda stranden mot höga vajande palmer, hade det kunnat vara Tonga eller Hawaii. Så exotiskt, så romantiskt. Så obeskrivligt fint.

Tack Mia för alla år som gått sedan dess, vi har aldrig glömt att fira denna vår högtidsdag, så inte heller idag. Taxinge Krog väntar.

Och tack för det stöd och de goda oftast visa råd du alltid ger mig i stunder av tvekan, sjukdom och motgång. Att få ha dig vid min sida är så betydelsefullt och viktigt. Ingen annan kan fatta det. 

Tack för din värme, din kärlek, ömhet och omtanke. 

Du kan laga mat som ingen annan. Vilken fantasi du har. 

Du har smak och sinne för det mesta som är vackert. 

Vilken fördel att du också är min kollega och uppbackare, bollplank och pådrivare. Rådgivare. Draghjälp och lokomotiv.

Tack Mia för att du finns, att jag hade turen att få träffa just dig.

Ibland.

??Vadå ibland?? Jo, ibland ser man plötsligt något. I kamerasökaren.
Man ser något som ser bra ut där. I kamerasökaren. Man trycker av. Med bultande hjärta förflyttar man sig till datorn, matar in det senaste.
Med stora förhoppningar ibland, med inga illusioner ibland och med hopp om överraskningar ibland.
Den här bilden överraskade mig, Överraskade mig så mycket att jag vill lägga ut den här. Abstrakt men ändå så konkret. Vad tror du det är?
Abstrakt contra konkret. Precis som livet, så ovisst men solklart som oftast.
Lev väl och låt er gärna överraskas.
Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Q