Skriver om det jag känner för, intresserar mig för och vill föra till torgs med en stilla förhoppning att få en reaktion. Writing about whatever crosses my mind, what interests and concerns me. With the slight hope of getting a response.
Summa sidvisningar
onsdag, september 19, 2012
Twyfelfontein, Namibia.
Titta på namnet, smaka på namnet, "ljuda" det och tänk igen.
På afrikaans (afrikansk-holländska) betyder det "Tveksam källa/vattenhål."
Twyfel=tvivel. Fountain=källa.
Lätt eller hur?
Twyfelfountain ligger i nordvästra Namibia och platsen är känd för närmare 2 000 grottmålningar.
UNESCO uppmärksammade platsen, och år 2007 utnämndes den till en Världsarvsplats/World Heritage Site.
Grottmålningarna har gjort platsen till en av de mest populära och besökta turistresmålen i Namibia.
Man tror att de allra flesta av dessa grottmålningar och inskriptioner är gjorda för 2 000 till 2 500 år sedan av Khoikhoi-folket, en etnisk grupp besläktad med San, ett bushfolk som bebodde trakterna.
Tvivlar du - besök Twyvelfountain.
Området ligger i en dalgång mellan sanstensformationer och som sagt en källa/vattenhål.
tisdag, september 18, 2012
Ryanair - kan man lita på er? Nej!
Nej, jag litar inte på er.
Men allmänheten i övrigt som enbart stirrar på ett lågt utbudspris och glömmer alla pålägg för i sluttampen tro att de gjort en bra affär, det är dom jag närmast tänker på.
Kan de lita på er Ryanair?
Nej!
Som i all affärsverksamhet så måste man få det att gå ihop ekonomiskt och med ett överskott som är saftigt, så även hos Ryanair.
Det fattar t o m jag.
Men frågan är hur man gör det?
Nu senast i helgen tvingades två Ryanairmaskiner att nödlanda i Spanien, troligen är anledningen att de efter omdirigeringar till andra flygplatser hade för dåligt med bränsle kvar.
Girighet Ryanair, ni bollar med männsikors liv.
I juli tvingades tre av deras maskiner att nödlanda då bränslet tagit mer eller mindre slut.
Andra incidenter över spanskt luftrum räknar jag inte upp.
Och i högkvarteret sitter Michael O´Leary och på fullt allvar anklagar de spanska luftfartsmyndigheterna för att bedriva en kampanj mot bolaget. En ny självgod Putin?
Men blir stum, förbannad och snudd på våldsbenägen.
Här tar ett flygbolag en kalkylerad risk och tankar precis, med någon säkerhetsmarginal, för den flygning man planerat.
Sker det p g a olika omständigheter förändringar och man inte kan landa där det var planerat då måste man ha en marginal för att hålla sig i luften ytterligare minst 60 minuter.
Det har Ryanair inte haft.
Ur säkerhetssynpunkt är bolaget nu inne i sin värsta förtroendekris någonsin, varje vecka kommer skrämmande rapporter om vad som händer de som valt att flyga med Ryanair.
Idag i lokaltidningen, om alla som inte kom hem, då Ryanair p g a dåligt väder inte landade på en flygplats i Kroatien utan återvände tomt till Skavsta.
Vad skulle man gjort? Landat på närmsta flygplats, bussat över de strandsatta och tagit hem dom utan kostnader och med ersättning för utlägg de haft.
Men inte Ryanair.
I am saying it again, Ryanair stinks!
And my personal (private) campaign against this greedy company goes on. And on....
måndag, september 17, 2012
Jag har skakat hand med en australisk tarantella.
Den australiska tarantellaspindeln blir ganska biffig i storlek, men inte så "bitig" i övrigt.
15-16 centimeters benspann imponerar, kroppens längd ca 6 cm.
Den här arten är för människan ganska ofarlig, spindeln är inte aggresiv, men ställd "mot väggen" , klämd eller hotad kan den bita, resultaten blir kännbara - men inte livshotande.
Illamående är vanligt och brukar vara upp till åtta timmar, ofta blir man väldigt dålig. Och själva betet är pinsamt, då deras tänder är långa, som vissa ormars t o m.
Så de som har dem som husdjur varnas lite här och var för att inte gulla, klappa och pussa dem för mycket.
Själv föredrar jag katt med sylvassa tänder och klor, de har sina pålitliga och fina sidor, vilket jag tvivlar på att tarantellan har?
Tarantellan bor i hålor i marken, täckta eller snarare skyddade av en nät med en ut- och ingång.
De kan ta små fåglar, men annars är det mest insekter, små grodor, ödlor och småkryp som står på menyn.
Och, den kan låta, nästan "skälla och vissla", när hotad, detta för att skrämma eventuella fiender.
Detta fenomen är inte ovanligt bland spindeldjuren, men det är inte ofta vi får höra det.
I Australien finns de i NT, QLD, NSW, SA, WA och i nordvästra VIC.
Just i nordvästra Victoria (i Red Cliffs nära Mildura) hade jag, av misstag, genom att röra vid några blad på en buske, en vinranka för att vara noga, råkat få en riktigt fet australisk tarantella på ovansidan av vänsterhanden, den satt där lika förvånad som jag.
Några kvicka skakningar och ett snabbt ryck med handen och den föll av.
Men jag har skakat hand med en australisk tarantella, hur många har det?
fredag, september 14, 2012
CA912 Air China idag i Special Livery
19, 35 idag lyfte CA912, från Arlanda med destination Beijing.
Air Chinas specialutsmyckade maskin, B-6076 är det föga upphetsande rego-numret.
En Airbus A330-243.
Ombord sitter Kjell Aleklett på väg till fyra föreläsningar i Kina, han sitter i en vacker maskin.
Lycka till därborta Kjell.
Vill du se bilden större och tydligare? Bara att klicka på den.
torsdag, september 13, 2012
Saudi Arabia starring down the barell by 2030?
|
onsdag, september 12, 2012
Transair Curtis C-46C Commando
Ibland, när tankarna är fyllda och bakåtriktade, dyker någon eller fler flygupplevelser upp i mitt huvud.
Som gammal resebyråräv (också) så tillbringade jag åren 1960-1967 i den underbara världen, innan annonsbyråvärlden välkomnade mig och mina tjänster som illustratör, kanske nämnas bör, att jag redan på Nordisk Resebureau och därefter på Fritidsresor jobbade med grafisk utformning av bl a resehandlingar, kataloger, annonser och meddelanden till återförsäljare.
Tillbaka till flygtankarna.
TSA, Transair Sweden AB transporterade många av Fritidsresors tidiga charterresenärer till Sydeuropa, Rimini, Nice, Barcelona, Palma, Las Palmas.
En av Transairs maskiner var en Curtis C-46C Commando, SE-FCH, kallad "Valen" eller "Rörmokar´ns pina", det sista har jag inte lyckats utröna vad det kommer från.
Jag vet att jag en gång flög en Curtis, men banne mig jag kommer ihåg var.
När vi skulle landa på Bromma, i snöoväder, minns jag att vi gick oroväckande lågt in över södra Stockholm, Årstafältet låg alldeles för nära, det gula skenet från gatlyktor och bilar i snöfallet var vackert att se, men otäckt var det, för det krängde och hoppade. Året måste ha varit 1964 eller 65.
Ner kom vi, helskinnade.
DC-4C, utan tryckabin, om det var Loftleidir och DC-6B från Transair var andra brummande maskiner som man guppat genom åskväder och snöstormar med.
DC-3 utan tryckabin var ingen njutning, när DC-7C kom blev et rena fröjden att flyga.
Tyvärr för Transair gick det knackigt för dem, när Vingresor hoppade av som nyttjare av deras tjänster och valde Scanair i stället.
Mina tankar svävar vidare.
söndag, september 09, 2012
Mount Egmont - Mount Taranaki
Mount Fujijama anses vara världens mest symmetriskt formade vulkan, en klassiskt formad vulkan som vi vill se en vulkan, som barn ritar en vulkan.
En sak är säker Mount Egmont eller Mount Taranaki (maori) på Nya Zeelands nordös sydvästra kust, är minst lika vacker i sin form, lika symmetrisk och lika klassisk till skepnaden.
Punkt slut.
Komma dragandes med Mount Fuji är helt OK, men Mount Egmont står sig i väl i jämförelse, jag gillar inte att man sopar vissa vulkaner under mattan och gullar med en klassisk japansk.
Återigen.
Punkt slut.
Lite fakta: Höjd 2 518 meter. Intill, på södra sidan, ligger en andra konformad vulkan, Fanthams Peak (Panitahi på maori) med modiga 1 966 meter.
Rent geologiskt är Egmont/Taranaki ung med sina 135 000 år på nacken.
Senaste vulkaniska aktivitet ägde rum för 160 år sedan. Små utbrott äger rum med 90 års mellanrum och stora runt vart femhundrade år.
Forskare, vulkanologer anser att Egmont/Taranakis lugn är ett lugn på övertid, de anser att det troligast blir stor aktivitet under de närmaste 50 åren.
Grannvulkanen Mount Ruhapehu, lite längre norr ut, hade 1995 ett kraftigt utbrott, med viss lava, men mest aska som begravde några mindre orter/städer och åkermark.
Egmont/Taranaki igen - risken för ras, eller jordskred är stor, jordbävningar, kraftiga regn och snösmältning är oftast orsaken.
En del farmare lever farligt och har råkat ill ut.
lördag, september 08, 2012
Saudiarabisk olja på upphällning?
Ja, det är farhågor om att Saudiarabien, av alla exporterande oljeländer, redan 2030 inte längre har kapacitet till annat än att tillgodose sitt eget behov.
Gasexporten har redan nu upphört, den behövs för det ökade inhemska behovet.
Kuwait exempelvis importerar sin gas från Ryssland.
The Telegraph och Ambrose Evans-Pritchard skriver under rubriken "Saudi oil wells dries up":
"If Citigroup is right, Saudi Arabia will cease to be an oil exporter by 2030, far sooner than previously thought.
A 150-page report by Heidy Rehman on the Saudi petrochemical industry should be sober reading for those who think that shale oil and gas have solved our global energy crunch.
I don't wish to knock shale. It is a Godsend and should be encouraged with utmost vigour and dispatch in Britain. But it is for now plugging holes in global supply rather than covering the future shortfall as the industrial revolutions of Asia mature.
The basic point – common to other Gulf oil producers – is that Saudi local consumption is rocketing. Residential use makes up 50pc of demand, and over two thirds of that is air-conditioning.
The Saudis also consume 250 litres per head per day of water – the world's third highest (which blows the mind), growing at 9pc a year – and most of this is provided from energy-guzzling desalination plants.
All this is made far worse across the Gulf by fuel subsidies to placate restive populations.
The Saudis already consume a quarter of their 11.1m barrels a day of crude output. They are using more per capita than the US even though their industrial base as a share of GDP is much smaller.
The country already consumes all its gas. (Neighbouring Kuwait is now importing LNG gas from Russia."
Kjell Aleklett skriver i sin blogg att "Det är ingen tvekan om att den volym olja som är tillgänglig för import för de länder som måste importera olja (Sverige bl a) år 2030 kommer att mer än halveras jämfört med vad som var tillgängligt 2005. Och det är ingen tvekan om att vi 2005 hade Peak Oil Import."
I Kjells bok Peeking at Peak Oil finns i kapitlet Peeking at Saudi Arabia - Twilight in the Desert, diskuterar och analyserar Kjell Saudiarabiens oljetillgångar ur en vetenskaplig synvinkel.
onsdag, september 05, 2012
Portsea, Victoria, längst ut på spetsen.
Tvärs över det lilla "innanhavet", från staden Melbourne sett, som Port Phillip Bay utgör, längst ut på Mornington Peninsula ligger den fashionabla semesterorten Portsea.
Med Port Phillip Bays lugna vatten på ena sidan och det vilda Bass Strait på utsidan har som sagt denna yttersta halvö blivit de välsituerades paradis, med en medelinkomst bland de högsta i landet kan Portsea stoltsera med tjusiga villor värderade till mellan 5 och 25 miljoner australiska dollar.
Knappast det högt (topografiskt då) belägna Toorak och rikemansenklaven Hawthorn kan mäta sina ekonomiska krafter, t o m Sydneys kända höginkomst-tillhåll Darling Point och Point Piper får det svårt.
Alltnog Portsea är annat än flotta villor och pudrade damer, det är inloppet till Melbourne, det är natur, surfing, pingviner, dykning, fågelliv och sköna stränder och promenadstråk.
Kommer du till Melbourne åk hit ut, det är vårt ett besök.
tisdag, september 04, 2012
En 914 kilograms cheeseburgare...tack!
Black Bear Casino nära Carlton, Minnesota USA slog på stort i söndags.
Riktigt stort - störst i världen förstås.
En 3 meter i diameter ostburgare, som enligt de som smakade:"...smakade den faktisk riktigt gott..."
Mer än man kunde förvänta sig efter att ha studerat fotot.
Den tre meter stora burgaren vägde alltså 914 kg, det gamla rekordet var ynka 400 kg.
Vad innehöll en då? Jo, 27 kg bacon, 23 kg sallad, 23 kg skivad lök, 18 kg gurka och 18 kg ost.
Och hur vände man burgaren som tog fyra timmar att steka? Jo med en kran!
"Ett enastående lagarbete" låg bakom skapelsen, denna präktigt stora Minnesota-burgare.
söndag, september 02, 2012
Spretiga likheter.
Ibland slås man av kontrasten stort, smått.
Eller likheter i stort och smått, men ändå så udda.
Som den här harkranken och vindkraftssnurran.
En likhet, man får energi av bägge.....
lördag, september 01, 2012
Eric Johannesson, du blev min dörröppnare. Tack!
Mitt yrkesliv som illustratör och målare måste ha ett avstamp någonstans, förutom då mina föräldrar som "försåg" mig med talangen att uttrycka mig mig i bild, så skänker jag en speciell person min djupaste tacksamhet - ingen mindre än, Eric Johannesson.
Tack Eric, du gav mig support, uppmuntran, stöd och energi, hopp och goda ord under åren på Berghs Reklamskola, år som för min egen del del blev lite hoppiga, men i slutfasen ändå hängde ihop så bra att jag fick en lång yrkeskarriär, precis i de fotspår som Eric själv trampat upp, eller uppmanat mig att följa.
Eric var min lärare under den första perioden 55-57, lärare i illustration och krokiteckning.
När jag efter några år utomlands återvände och hade klarat av lumpen, blev det Berghs igen, på kvällarna, Eric var kvar, lika uppmuntrande som tidigare.
Det var Eric som knuffade mig över räddslans vall ut i tecknandets värld.
En bättre förebild och större mentor kunde man inte ha haft.
Dräktstudier, tecknade på konditorier, Centralen och var helst man gick och stod, plus då krokin och uppgifterna att illustrera böcker ingick i utbildningen.
Eric förstod att tiderna skulle förändras, men hävdade att "han eller hon som inte tecknar kan aldrig lära sig se."
Jag inser att han hade rätt, hantverket är viktigt även då jag nu sitter framför en dator med Photoshop, Illustrator och en massa annat nyttigt innehåll.
Det är som att tecknandet är lika viktigt för en formgivare, konstnär som noterna för musikern och bokstäverna för författaren.
Eric förde genom sin liv som lärare på Berghs en allt för skymd tillvaro som illustratör och målare, jag anser att ordet eminent passar in på få, Eric tillhörde den lilla skaran, men hans CV är imponerande med både separat- som samlingsutställningar.
Han illustrerade flera böcker bl a Frans G Bengtssons Inför kvinna ställd.
Jag stötte ofta på Eric på tunnelbanan, han steg på i Västertorp och jag på station efter, Hägerstensåsen, inte sällan så hörde man något som raspade och skrapade, det var Eric som satt i en hörna, med sitt ringblock och sina japanska Pentel-pennor och tecknade.
Då ville jag inte störa, utan det blev bara en nick till hälsning.
Eric gick bort 1998.
Du får en nick nu också Eric, tack för att du öppnade dörren till den stora världen.
torsdag, augusti 30, 2012
Patagonienparakit eller Patagonian Conure.
Patagonien, en enorm landmassa i sydligaste Argentina och Chile, med Andernas snötäckta bergskedja i väster, vilka oftast gör att vinden störtar ner för bergsidorna som vetter mot inlandet.
Det blåser alltså konstant på slätterna i Patagonien.
Ganska långt norröver längs Atlantsidan av Argentina ligger halvön Valdés, omgiven av bukterna Nuevo och San Matias.
Sanstensklipporna längst ut är höga och där bygger Patagonienparakiten sina bon, de gräver ut dem i sandstensväggarna, vissa kan bli tre meter djupa.
Ett perfekt skydd mot hotande faror från trutar och kondorer när ungarna fötts.
Kampen om platserna är stor, men de kommer efter strider överens, monogama djur är de också, så när 30 000 par kommer i stora flockar på den våren för att häcka, blir det ett förfärligt skrikande av varje parakit för att hitta sin partner.
De känner igen varandras läten och hittar till slut alltid varandra.
Nere på stränderna rullar havselefanterna och späckhuggare och andra giganter på trettio ton och däröver vältrar sig en liten bit ute till havs.
Patagonienparakiten tillhör släkten Cyanoliseus och är en förhållandevis stor parakit på runt 50 cm med avsmalnande stjärt och ett gråvitt brutet band över bröstet. Gula, orange och gröna inslag finns också.
Den flyttar omkring efter säsong och tillgång på föda.
Och den finns som fågel att köpa och sätta i bur hemma, men låt den hellre leva i friheten i Patagoniens fantastiska landskap.
tisdag, augusti 28, 2012
A400M har det vått om fötterna.
Airbus A400M Airlifter genomgick för dryga tio månader sedan tuffa vattentester, man startade och landade på banor täckta med vatten, för att verkligen prova att det fungerar även i de tuffaste av förhållanden.
Detta skedde i Istres i Frankrike, resultaten blev framgångsrika och på Farnborough Airshow i juli så visade hon upp sig tillsammans med andra skönheter.
M står för Military, om nu någon skulle tveka.
Och, är det bäst att tillägga, även när det är kallt om fötterna klarar hon sig alldeles utmärkt att både starta och landa, detta under tuffa provflygningar i Lappland i vintras.
måndag, augusti 27, 2012
Lena Highway or Federal Highway M56
Kärt barn har många namn, utöver M56 kan den också på engelska benämnas the Amur-Yakutsk Highway eller Highway from Hell.
Den ligger, många tidszoner bort, långt ute i öster i Ryssland, detta jättelika land. Och den förbinder Jakutsk med Skovorodino genom en ca 120 mil lång korridor, delvis parallellt med den ännu icke färdigbyggda järnvägen till Jakutsk.
Namnet Lena Highway har den fått från floden Lena som rinner i nordsydlig riktning och vid vars östra strand staden Jakutsk ligger.
På andra sidan floden ligger Nishny Bestyahak, under vintertid kör man enkelt över den frusna floden, eller tar färjan, men stora delar av året vare sig bär eller brister isen, ingen vågar sig över eller kan ta sig över.
Och det finns ingen bro, men den här vägen då? Jo den är visserligen en federal väg byggd mellan 1925 och 1964 och det är fortfarande en grus (eller ler-) väg.
När den är frusen på vintern går det utmärkt att köra, 70 km/h är maxfarten satt till.
Men, när tjälen går ur och när regnen sommartid sätter in, blir vägen oframkomlig mer eller mindre, leran sväljer t o m mindre bilar, vilket gett vägen sitt namn Highway from Hell.
Och....tänk er själva att sitta i denna sörja och komma vare sig fram eller bak, vilket rent helvete det måste vara.
Ta en titt på bilderna, klicka på dem och se dem lite större.
Ganska remarkabla bilder, att detta får fortgå i ett land som har pengar (olja och gas) och lägger så stora belopp på militär rustning och annat, som borde stå tillbaka för det mest elementära behovet att få en framkomlig väg, året runt för de som bor i Jakutsk (Yakutsk).
söndag, augusti 26, 2012
Microsofts nya logo, njaeee....
Obs! Klicka på bilden så blir den läsbar.
Microsoft har piffat upp sin image, logo har stelnat och typsnittet är ganska fräscht.
Det verkar som Apples Myriad Pro ligger som grund.
Åtminstone om man får tro sajten techcrunch.com:s kritiska ögon. De säger att man rätat upp benen på M:et så de står lodrätta, förlängt de avslutande delarna på s:et något samt dragit ihop f och t "ribborna".
Det är möjligt, men i mina ögon mindre troligt att de är så i händerna på Apple att de inte kan tänka självständigt.
I det stora hela tycker jag hela logo-bilden är ganska stel och aningen trist. Den andas inte morgondag precis.
lördag, augusti 25, 2012
Holmhällar, paradiset omgivet av vatten.
Längst ner på sydöstra Gotland ligger Holmhällars raukområde, med Heligholmen vilande några hundra meter ut i havet.
Holmhällars Pensionat döljer sig bland krokiga tallar en liten liten bit upp från den här runt utbuktande halvön - kan vi kalla den.
En vandring längs sandstränder, bland kalksten och sansten, raukar och rabbishål i marken, med blommor och växter som lever sitt liv bland sten och i minst sagt karga miljöer.
Raukområdet är spännande att utforska, sandstränderna som sagt bitvis nedtyngda av tång, som inte minst sädesärlorna har hittat till, beståndet av flugor är obegränsat.
Havet rakt ut, glimmrar ibland i solen, är hotfullt mörkt när regnskyar drar in eller dånande och skummande när vinden visar den sidan.
Några bilder från Holmhällar, Mias och mitt paradis någon vecka varje år.
Pensionat Holmhällar hyr ut cyklar, har rum, stugor, halvpension, självhushåll, bastu, tv-rum, konferenssalar, uteservering och matsal, gungor och annat skoj för de små.
Rekommenderas.
Det är naturens skiftningar som gör att vandringarna aldrig, aldrig blir de samma som drar oss dit, pensionatet kommer som en presentbonus.
Tack Kalle och Eva för i år.
tisdag, augusti 21, 2012
Kängurun och jag
En decemberdag i Cleland Park, nordost om Adelaide blev minst sagt minnesvärd.
På stora ytor, inhägnade, men fortfarande stora ytor fanns det massor av olika kängurus, stora röda och sedan nedåt i storlek och en variation i färger "ner" till grått.
Fredliga, vana med människor, lät en del sig klappas och strykas över ryggen.
När jag själv försökte närma mig en röd på samma nivå så blev den lite tveksam och avvaktande, ärligt talat kom jag inte så mycket närmare än så här, med respekt och hänsyn till kängurun.
Den tillhörde inte de som lät sig klappas.
Men spännande var det.
tisdag, augusti 14, 2012
GO Transit - dubbeldäckad kanadensare.
GO Transit, en del av Metrolinx som binder samman Stor-Toronto med Hamiltonområdet längs Lake Ontario (the Golden horseshoe.)
Det hela började i maj 1967, idag transporterar GO Train och GO Bus inte mindre än 62 miljoner passagerare årligen. Lägg därtill ett tunnelbanesystem och ett spårvägsnät så får du en storstad med en mycket välutvecklat kollektivtrafik, som Melbourne, där det visserligen knakar då Melbourne växer som bara attan, lite för snabbt anser kritiker.
Och alla vi här i Sverige som spänner bröstkorgen sedan några år tillbaka för att vi har moderna dubbeldäckade tåg, de finns och har funnits i många, många städer och länder sedan årtionden tillbaka, så vi ligger i släptåget efter en era som började i mitten på sjuttiotalet i Toronto, hur det började i Sydney, Berlin, Köpenhamn, Zürich och andra städer kan jag intet om.
Men dubbeldäckarna med tre olika passagerarplan att sitta på är praktiska och lyckade på alla sätt.
De är här för att stanna.
måndag, augusti 13, 2012
Planespotting.
Traditionellt hålls varje år en Spotting weekend i Sydney, eftersom jag är medlem i Sydney Airport Message Board hålls jag informerad om detta event.
För min del så är avståndet lite stort och kameran kanske lite liten?
Eller kanske främst objektivet?
Hur som helst samlas mina australiska vänner längs start- och landningsbanorna på Kingsford Smith Airport eller Sydney Airport i dagligt tal.
Under några intensiva dagar plåtas det, diskuteras det, byts det erfarenheter både om flygplan, kameror och egna flygupplevelser.
Kurt Ams är administrator för denna flygdiskussions-klubb, som synes även arrangerar en del aktiviteter, det är Kurt som tagit bilderna här ovan.
Jag misstänker att han inte har något emot att få figurera på en svensk blogg.
(Kurt, in case you stumble over my blog, hope you don´t mind me using a few of your shots from the latest Spotting weekend, thought so. Cheers.)
Etiketter:
Planespotting
lördag, augusti 11, 2012
Intressant om oljelagren i South Australia och tänkvärt för oss i Europa.
I dagens upplaga av the Advertiser i Adelaide, South Australia tas den ytterst känsliga frågan om vad som händer med oljetillgången vid exempelvis en uppflammande kris i Mellanöstern.
I det här fallet är det delstaten South Australia det gäller, men det gäller de övriga staterna i Australien och det gäller oss i Europa i lika stor utsträckning.
Här kan du klicka/eller klistra dig in till tidningens artikel.
Skriven av tidningens vetenskapsreporter Clare Peddle.
http://www.adelaidenow.com.au/news/south-australia/states-fuel-tank-running-on-empty/story-e6frea83-1226447890217
Hur stora oljelager har vi i Sverige, hur ser det ut i resten av Europa? Vilka länder kommer att kunna fylla sina lager och från var kommer den oljan, kommer priserna att avgöra vem som kan köpa?
Vilka sociala konsekvenser får det? Hur kommer matförsörjningen att se ut? De livsviktiga transporterna hur påverkas de?
Ett ev krigsutbrott i Persiska viken skulle leda till att nio (9) supertankers med 18 miljoner fat olja om dagen inte kommer att kunna leverera längre.
Tilläggas bör att tre av dessa går till Europa och Nordamerika, resterande sex öster ut till de asiatiska länder, främst Kina, Japan, Sydkorea, Indien med flera länder.
Singapore som är en stor oljehamn och vilken är den utskeppningshamn som förser bl a Australien med olja drabbas naturligtvis också svårt vid ett totalstopp.
Detta är frågor som vi borde ställa oss. Nu.
I Kjell Alekletts bok Peeking at Peak Oil som Michael Lardelli (på bilden) översatt till engelska finns allt du kan tänkas finna av intresse kring oljans öden och äventyr.
Och att den inte är en oändlig resurs.
Beställ den på www.amazon.com.
Den kommer på svenska framåt höstkanten.
fredag, augusti 10, 2012
Slaget om Singapore 1942
Det ointagliga fästet Singapore föll den 15 februari 1942, efter en veckas strider.
De numerärt underlägsna japanska styrkorna hade åsamkat britter, australier och indier det värsta nederlaget i imperiets historia.
138 708 brittiska, australiska och indiska soldater kapitulerade.
Den 25:e japanska armén hade kommit norrifrån, genom den ogenomträngliga djungeln som britterna ansåg vara deras bästa "bundsförvant."
Det japanska flygvapnet var effektivt, de sänkte flera slagskepp, vilket lämnade hela den östra sidan av Malackahalvön öppen för nya japanska angrepp. Stora indiska styrkor tvingades kapitulera efter att ha omringats.
Från början av februari artilleri-besköt japanerna de allierade och med ett effektivare flygvapen, taktiskt kunnande och effektivare artilleri avancerade japanerna dag för dag.
Hade de allierade vetat att de var tre gånger så många som de japanske trupperna hade de kanske inte vikt undan för omgrupperingar och taktiska reträtter så ofta.
Stora förluster för de stridande men även civilbefolkningen, närmare en miljon sökte skydd i de krympande delar av Singapore som de allierade höll.
Generallöjtnant Arthur Percival ombads flera gånger av sina militära rådgivare att kapitulera under slutdagarna, "...... för att spara liv, civila och soldaters..."
Winston Churchill skickade ett telegram den 10 februari med bl a dessa ord: "... det brittiska imperiets och den brittiska arméns ära står på spel i Singapore..."
Den 15 februari bröt japanerna igenom de sista försvarslinjerna, de allierade hade slut på ammunition och mat, plundringar och deserteringar bland allierade soldater orsakade kaos i de centrala delarna.
Percival beslöt efter ett mötte med sin stab att skicka en delegation med en vit flagga och en Union Jack till det japanska högkvarteret, svaret blev att generallöjtnant Percival själv tillsammans med sin stab skulle komma till Fordfabriken för att diskutera kapitulationsvillkoren.
Den japanske generallöjtnanten Yamashita (se övre bilden) och Percival skrev under villkoren kl 17.15 samtidigt som japanerna hissade flaggan på Singapores högsta byggnad.
Kl 20.30 upphörde alla strider.
Brittiska och australiska soldater togs till fånga medan runt 30 000 av de totalt 40 000 man starka indiska trupperna gick över till japanerna (!!) i den sk Indian National Army.
De övriga, tillsammans med britter och australier, hamnade i fånglägret Changi eller skeppades bort till andra delar av sydostasien som tvångsarbetande krigsfångar under brutala och mycket svåra förhållanden.
Japansk krigsbrutalitet visade sig vid Alexandra Hospital massakern den 14 februari. 320 män och 1 kvinna slaktades den dagen, bajonetter och machetes användes för att döda alla patienter och även delar av sjukhuspersonalen. De sjuka ansågs inte värdiga att leva.
Generallöjnant Yamashita mötte själv sitt öde senare, fångad, dömd av en amerikansk militärdomstol och slutligen hängd den 23 februari 1946.
torsdag, augusti 09, 2012
A cat kissing a car. Katten kysser bilen.
This cat spent minutes "kissing", smelling and licking the bumper of a Volkswagen, right in the very center of our little town, with other cars moving up and down the main street.
And the cat smelled and smelled, licked and kissed this blue car, the car was very tidy and clean, no sign of having hit a fish or other animal.
Many people stopped and looked at the cat, discussing what was so tempting.
Besides all these questions, I am a great fan of red cats.
Den här katten satt i minuter och luktade, "kysste" och slickade stötfångaren på en VW, precis längs Västra Långgatan, med livlig lördagstrafik, i vårt lilla Gnesta.
Den luktade och luktade, slickade och kysste den rena och städade blå bilen, utan tecken på att ha krockat med en fisk eller något annat djur.
Detta fick folk att stanna och titta och diskutera vad som var så frestande och lockande.
Jag föredrar röda katter.
onsdag, augusti 08, 2012
Äntligen, en första titt på BA:s nya A380
I dagarna pågår sluttampen av montagearbetena med British Airways första A380 i Airbus Body Shop i Toulouse.
Någon gång under september räknar man med att hon skall rulla ut för att testas på marken, sedan dröjer det tills den flygs upp till Hamburg för målning och uppsnyggning exteriört.
Men stjärtfenorna är alltid klara långt innan dess, för att ge bolaget reklam och status under alla faser av ihopsättningen.
Trevligt att ännu ett europeiskt flygbolag träder in i Airbus stolta A380-familj, den behöver förstärkning här i denna del av världen.
tisdag, augusti 07, 2012
Kimberley Smith, maratontjejen jag minns.
I söndags gick damernas maraton i OS, det startade i hällregn men det blev mot slutet både uppehåll och solsken.
Med dagens fantastiska kameravinklar och panoramavyer får du direktkontakt med vad som händer på gator och i gränder i London.
Du får tid att lära "känna" löparna och se deras olika faser under loppet.
Utan att jag hade någon favorit, från början, som jag ville följa, fastnade jag för tjejen med namnet Smith på nummerlappen och med en lång vit fladdrande hästsvans.
Såg att hon var svartklädd och förstod att hon representerade Nya Zeeland, i regnet bar hon i stor vit och tuff keps, som hon runt 20 kilometer slängde.
Det kanske hon inte skulle ha gjort, för efter att ha fräscht och piggt legat bland topp tio fram tills dess, började repet gå och hon tvingades släppa, i mål blev hon femtondeplacerad. Men mellan 20 och 25 kom hon dock igen, gång på gång, men tvingades släppa 10-15 meter för att på nytt hämta in, för att till slut se avståndet bara öka mer och mer.
Hon säger efter loppet att det var knixigt, med många tvära 90-graders kurvor, kullersten och marmorläggningar i de centrala finanskvarteren.
Visst det var samma för alla, men vissa andra kanske hade förberett sig bättre än Kim? Vad vet jag.
Allt nog, den i Rhode Island, USA boende nyazeeländskan Kimberley Smith, med många rekord och fina tider på sin långdistanslista blev en profil som jag aldrig glömmer.
Varför?
Fråga inte mig, men Kim lycka till nästa gång det smäller.
fredag, augusti 03, 2012
Fotoplanket i Gnesta
Bengan Björkbom i Gnesta, fotograf och fotoentusiast på Fotosidan.se drog för några år sedan i gång Fotoplanket i Gnesta.
Årets plank hölls för en knapp vecka sedan och var välbesökt, vädret kanon och fotografierna visar den bredd och mångfald som alla konstarter överraskar betraktarna med, oavsett teknik och utrustning.
Jag tror så här på hemma på kammaren att Bengan blev nöjd, det måste definitivt ha blivit besöksrekord, det Öppna planket lockade många att utsmycka färghandelns långsida och på magasinsbyggnadens ena sida under ett skyddande tak hängde många av Fotosidans medlemmar, men även några andra.
På den andra sidan av magasinet var det full kommers med gamla analoga och några digitala kameror, objektiv och annan fotogodis.
Jag gillar det här initiativet.
Gnesta som kulturmetropol i Östra Sörmland befästs.
Tack Bengan.
onsdag, augusti 01, 2012
Wilma Rudolph, the most graceful athlete of all?
The Olympic fever has gotten many of us to spend hours in front of the tv screens.
In a few days the track and field will start with all the thrill and excitment that comes with it.
I am old enough to remember the graceful champion of the Rome Olympics 1960 - Wilma Rudolph.
Born premature and sickly as a child, Wilma had problems with her left leg and had to wear a brace.
With great determination and with help of physical therapy she was able to overcome her physical disabilities.
In high school she played on a baskeball team.
But a naturally gifted runner, she was recruted for the track team.
At the age of 16 ahe became the youngest member of the US team, she enrolled at Tennessee State University and began training hard for the Olympics.
In Rome, she won 100 meter, 200 meter and the sprint relay events, making her the most popular athlete of the games.
She retired from competition early and worked as a teacher and a track coach.
Wilma Rudolph died in November 1994 from brain cancer.
In 2004 the US Postal Service honored her by featuring her on a 23-cent stamp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









































