Prata ur skägget Vladimir Putin!

Visserligen är vi idag inne på maj månads sista dag, rent klimatiskt är det sommar.
Blommorna blommar och fågelungarnas rop på mat hörs ur holkar och träd.
Men politiskt sprider sig kylan över hela världen, speciellt här upp i de skandinaviska trakterna. Ryssland och NATO bröstar mot varandra, markerar och morrar.
Igår visade ryska flygplan sitt missnöje med en amerikansk kryssares närgångna besök i Svarta Havet av alla hav.
Flygincidenter är vardagsmat över Östersjön. Stora militärövningar pågår både uppe i norr här i vårt land, liksom över Östersjöns internationella vatten och i Ryssland på denna sida Uralbergen.
Transpondrarna är avslagna på spanings- och spionflygplanen.
Med andra ord är de ruggigt och kallt numera - vad gäller relationerna mellan Ryssland och Väst.
Ryssland får ta på sig en del av detta, de annekterade utan att rodna Ukrainas halvö Krim, de har hotat, invaderat och infiltrerat Donetskområdet i östra Ukraina. Där krig pågår och människor dör.
Väst svarar, med militärt utspända bröstkorgar och sanktioner, handelsblokader och ekonomiska embargon av olika slag.
Mitt i allt detta så utfärdar Kreml plötsligt ett inreseförbud för nio svenskar, som haft eller har framskjutna politiska positioner i vårt land.
Margot Wallström grymtar och vill av Ryssland få en godtagbar förklaring till dessa förbud för enskilda individer med svenska pass.
Troligen vill Ryssland visa missnöje mot tidigare utrikesminister Bildts tuffa attityd mot Putin & Co, det finns säkert andra förklaringar i Moskva varför den förre kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth också fått inresestopp av ryssarna.
Om nu Moskva inte uppfattat det hela rätt så har Sverige faktiskt bytt regering och de (ryssarna) har inget att frukta av vare sig Bildt eller Lena A-L.

Men liksom gubben här upp, vore det klädsamt om Ryssland förklarade varför förbudet för vissa svenskar nu är ett faktum.
Prata ur skägget Vladimir Putin!!!

Grep sista halmstrået, Newcastle United.

Skrev för någon dryg vecka sedan om de problem som Newcastle United, min klubb, genomlider.

Nu hade de ändå chansen i lördags att visa moral, styrka och att de kastat all ångest åt sidan, då drygt 52.000 åskådare gjorde allt för att stödja dem till ett nytt kontrakt i Premier League.
Hemma arenan St James Park kokade, det verkade som om all frustration från supportrarnas sida, gentemot ägaren och den grupp i ledningen, som de anser missköter klubben lagts åt sidan för att i stället vändas till ett massivt stöd för laget. Det var ju trots allt laget som behövde lyftas fram.
Och så kom den då - segern - efter 10 förluster och bara en oavgjord, och fritt fall under de sista månaderna slags West Ham United tillbaka med 2-0.
Av ljudet och dåndet att döma på den video jag kollat, så borde det ha gett utslag på någon seismologisk mätare i England.

Allt nog Newcastle klättrade förbi Sunderland FC och Aston Villa nere i botten och slutade alltså sjätte sista laget i PL denna säsong.
Nu återstår för klubben att se framåt, lära av misstagen från denna säsong, anställa en tränare med rutin och pondus och fortsatt drivkraft, samt se över spelartruppen.
Gör man det, samtidigt som man löser de mycket svåra problemen med ägaren Mike Ashley, så kan det gå mycket nättre kommande säsong.

Jag har inga råd och tips, det kan ni bättre - lycka till Newcastle United.
Klubben i mitt engelska hjärta.

När åskan slår till.

Den fina staden Adelaide i Australien upplevde en åsknatt som få kommer att glömma.
Några säger att knallarna var "extraordinära i sin styrka", husen skakade och fönstren skallrade enligt andra som vaknade i natt vid runt halvtre-tiden.
Åskan kom inrullande från sydväst och höll Adelaide vakna ganska länge för den "pågick och pågick" som en radioreporter beskrev förloppet.
En tidningsreporter sa ungefär så här "detta kraftiga åskoväder var det värsta jag upplevt, trots att jag bott i tropikerna under en tid, jag tycker att dånet var det högsta som jag någonsin hört".
Med åska kommer regn, upp till 40 mm rapporteras, de högsta nivåerna på dryga femton år för en majnatt i Adelaide.
Adelaide klarar detta, de är vana vid skiftningar i vädret, när jag var där under en månad 2010, upplevde jag ett ovanligt kraftigt åskoväder, såg då staden från ganska hög höjd och precis som på bilden här ovan, kom blixtarna på rad, flera samtidigt.
Mäktigt och stort är det, men som människa är man liten och vördnaden för naturens krafter blir stor och underdånig.

Bilden: David Hobbins. Tack!

Mina fem senaste ur "Gubbar är också människor"

Det påstås att det är vår. Då brukar tidtabellen bli svår att hålla och almanackan kräver hela tiden närvaro och engagemang. 

Så även för stackars mig.

Mina Gubbar kommer på efterkälken, tonar bort och pockar inte på uppmärksamhet som under den lugnare vinterperioden.

Alltnog, några har det blivit under slutet april och maj. 

De får väl prata för sig själva.

Varsågod och ta del.

©OlleQvennerstedt

Kyoto Centralstation 京都駅

 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.

Newcastle United. Problem, problem och åter problem.

Newcastle United vill gärna betrakta sig som ett av "de stora" lagen i England, jämte Arsenal, Liverpool, Chelsea, Manchesterlagen City och United plus några till.
Och fram till slutet av nittiotalet var de tveklöst ett av de stora, under tjugohundratalet har de blossat upp då och då, för att nu vara på dekis, med bekymmer upp över axlar och huvuden.
Fansen sviker och kräver att något görs för att återupprätta lagets ära och heder.
Det finns pengar i kassan, sägs det, med siffror upp emot och ibland över 50.000 per hemmamatch samlar man i ladorna, utan att förglömma de höga, ofta skyhöga spelarlönernas urgröpande effekt.
Tränarna har avlösts på löpande band, de bra spelarna sålts, i en spiral som hela tiden blir djupare och djupare. Tragiskt och beklämmande.

Problem, problem och åter problem har kännetecknat år 2015. Nio matcher utan vinst, fritt fall i tabellen, med risk för nedflyttning.
Newcastle United har två matcher kvar liksom Hull City som ligger två poäng bakom. Newcastle har dessbättre, tack och lov, ett mycket mer beskedligt matchprogram de två återstående matcherna.
Jag tar aldrig ut något i förskott, men de har allt, allt i sina egna händer.

Jag har varit en trogen supporter till NUFC sedan femtiotalet, då laget vann några cupfinaler och omskrevs i pressen, BBC:s kortvågsändningar på lördagar blev min sysselsättning tills Tipsextra kom med enstaka matcher från St James Park, ofta bjudandes på leråker och i tungt spel i snöglopp. Men jag fick se laget och det räckte.

Skriver dessa rader för att lasta av mig lite oro och tunga ok vilande på mina axlar, hur skall då inte lagets spelare känns sig? Jag är orolig och lider. Vet att det är petitesser i jämförelse med vad som försigår i världen, men jag lider ändå....

Ägaren av klubben, Mike Ashley och hans agerande, eller brist på agerande, vill jag inte här diskutera, dels vet jag för lite, men jag har mina idéer och åsikter.
Om två veckor idag återkommer jag gärna för att vädra mina synpunkter om Sports Direct och Mike Ashley.
Tills dess..

Howay Lads.

Missa inte Miho Museum nära Kyoto.

Detta moderna komplex, skapat av en av Japans rikaste kvinnor, Mihoko Koyama på 1990-talet, ligger till stora delar under markytan, nästan tre fjärdedelar faktiskt.
I bergigt landskap, högt upp under molnen, efter en busstur på slingriga vägar, serpentiner är bara förnamnet.
Lite drygt timmen från Kyoto, nära den lilla staden Koka.

Miho Museum har en stor samling internationell konst, utöver asiatisk, klassisk europeisk. Som köptes in av grundaren under 1990-talet.

Det som möter en ovan jord är rent, estetiskt och oklanderligt vackert.
Vi var där i lövsprickningens tid, körsbärsblomningens tid. Och som sagt eftersom det mesta av museets skatter inte syns ovan jord, så är dessa bilder vad natur och människa skapat ovan jordytan.
Man åker eldriven liten buss eller går igenom en tunnel, över en trädinsvept hängbro och kommer till en entré som är, i sammanhanget tämligen "anspråkslös", sedan leds man genom vackra glasade gångar, med utsikt över djupa dalar och höga berg, in i museets hjärta.

Turister, turister från hela världen förstås och stora skaror japanska besökare.

Kommer du någonsin till Kyoto, lägg in en tur hit upp. Det är värt det många gånger om.