Valborgsnässlor och en stänkare.

Har precis återvänt, i skön vårvärme, med lite brännande känslor i fingrarna på på höger och vänster hand.
Har plockat, tillsammans med Mia, fräscha och optimistiska små nässelskott, tre kassar skall bli till lunchsoppa, äggen kokar redan.

En kvinna passerade och kommentaren från henne "ja det kan vara så att hundarna pinkat på dem".
Hon visste vad hon pratade om, hade en stor nyskalad pudel i koppel.
Vårt svar blev kort "en extra krydda skall bli spännande..."

Nu snart blir det alltså gammal klassisk nässelsoppa, till den en kall öl, som en liten förrätt en heminlagd sillabit med tillhörande stänkare, något som ytterliagre kommer att förhöja denna valborgslunch till höga kulinariska nivåer.

Det sticker och bränner fortfarande i fingertopparna, trots att handskarna skyddade mot det mesta.

Trevlig valborg - alla där ute.

Världen ur mina ögon

Söndagsfriden råder, andligt frigjord och svävandes över vår vardag har jag i några timmar studerat The Times stora världsatlas.
Visst befrias man från vardagens bundenhet och åtaganden, när man fritt svävar över kontinenter och oceaner, med pekfingret som guide.
Dagens ämne blev öarna i Stilla havet, de på södra sidan av ekvatorn (förstås).
Sedan en resa längs Jessica och hennes kompisars långa turer i Sydamerika från Chile, via Brasilien in i Bolivia och vidare genom Peru och senast i Equador.
Via deras blogg har jag förstått att det är svårt med internetuppkopplingar, så oron är inte så stor när det senaste inlägget nu är nio dagar gammalt.

Jag tror att fler av oss, som har lite för mycket av näsan i gamla fåror, borde lyfta blicken och öppna kartboken, det, om något, förlöser det man omges av, det som i morgon väntar runt hörnan.
Sedan återstår bara, om har lust och tid, att plocka ut ett mål och även ta sig dit rent fysiskt.
Trevliga resor!

Dubbdäcksförbud i Burträsk? Och kanske trängselskatt längre fram?

Hornsgatan i Stockholm har fått tjäna som pilotprojekt vad gäller förbud mot dubbdäck.
De farliga partiklar som dubben river upp är skadligare än andra utsläpp från bilar, hävdar politikerna i Stockholms stadshus, med stöd från forskning på området.
Lokalt styrande i Burträsk, som är en del av Skellefteå kommun, tycker att Hornsgatsmodellen skulle sitta som hand i handske även i Burträsk.
Det blir, är det planerat, Långåkersgatan och Kamvägen (markerade med gult på kartan) som blir aktuella för ett dubbdäcksförbud.
Frågan kommer sannolikt att tas upp i nästa kommunsammanträde och vid ett positivt beslut kan det träda i kraft redan från den 1 oktober i år.

Och här, gläds Burträskbor, det kan komma ett förslag på trängselskatt också, men det kan inte bli aktuellt förrän vinterna 2013-14, man vill studera införandet i Göteborg först.
Utvecklingen går framåt i stora som små kommuner.

Grattis Sverige.

Rapa Nui - Påskön.

Hörni!
Vad är det som är trekantigt, är 164 kvadratkilometer stort, ligger på rätt sida (dvs söder om) ekvatorn, på ett avstånd av cirka 370 mil från Chiles kust?
Jo Rapa Nui?
Vad är Rapa Nui?
Det är Påskön, mer bekant va?
Eller på spanska Isla de Pasqua.
Ön tillhör Chile, men har en lång historia bakom sig. Den tros ha befolkats ca 400 f Kr.
Av europeerna blev det en holländare (vilka annars?) Jakob Rogeveen som kom först, året var 1722.

Rapa Nui finns med på Unescos världsarvslista för att kulturen, utan inverkan utifrån, är så unik.
Ön är ju mest känd för sina enorma stenskulpturer som står placerade runt ön, i långa led, de allra flesta faktiskt vända inåt ön, vilket förvånar men saknar förklaring.
De tros ha tillverkats för runt tusen år sedan och varför är också oklart.
Liksom anledningen till varför flera bara är halvfärdiga och varför de mycket abrupt tycks ha övergivits.
Namnet Påskön fick den alltså av holländaren Rogeveen som landsteg 1722 just på påskdagen.
Då tros de ha bott mellan 3 - 4 000 människor där, idag är det cirka 3 700, varav hälften beräknas ha chilenskt ursprung, vilket inneburit att det polynesiska inflytandet avtagit i samma takt.
Närmare 1 800 polynesier från Rapa Nui bor idag i Chile, det har blivit en slags folkligt kulturell rokad här. Spanska gäller som språk på ön, vissa pratar fortfarande rapa nui.

Klimatet, till sist, är behagligt, en genomsnittstemperatur på +22 C talar för att ett besök kan vara att tänka på om du befinner dig i Santiago de Chile, därifrån går det en daglig flygning till Rapa Nui.

Jo, vad får du se, jo mest förutom stenstatyerna då, stenslätter och en viss vegetaion, bergsformationer, kratrar och vill du nå högt är högsta punkten 507 meter över havet.
Det tidigare avskogade påsköträdet håller nu på att återinföras på ön, som i övrigt är ganska kal.
Vi kanske ses där - på Rapa Nui.

Gör vi inte, det kan du kanske gå och titta på Rapa Nui FK (fotbollsklubb) som spelar i de lite lägre Stockholmsdivisionerna. Stockholms fotbollsförbund har spelschemat.

Trängselskatten

Centerledaren Annie Lööf med det knarrigt sköna skorrandet har hoppat på trängselskattetåget. Hon föreslår idag att Uppsala och Linköping skall bli nästa städer till galgen. En KD- kvinna tyckte i Ekot nyss att detta påminner om gamla tiders tullar som hästskjutsar och andra fick betala för att få komma innanför stadsmurarna. Alliansen är inte enad, slår vad om att Mp och Vänsterfolket jublar över detta - ju högre pålagor och skatter dess bättre - utan att man alltid tänker på vilka som drabbas. Typiskt.
Jag väntar nu på att Sigtuna, Söderköping och Hjo utöver Piteå skall få de trängselskatter de så länge suktat efter.
Go Annie go....

Vindkraft - eller inte vindkraft.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/meningslos-satsning-pa-vindkraft_7075891.svd

Meningslös satsning på vindkraft

Denna  utmanande rubrik hittar man på Svenska Dagbladets Brännpunkt idag den 22 april 2012.
Vore det ett politiskt parti eller en påtryckargrupp, miljögrupp eller någon annan opinionsbildande gruppering hade jag inte brytt mig om att lägga upp detta på min blogg.

Men när Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott med 13 tunga namn som undertecknare går ut med detta är det allvar och att det sannolikt finns belägg för vad de påstår, i min uppfattning är det så.

Jag rekommenderar alla som är intresserade att kopiera länken ovan och sedan klistra in den i sin webbläsare för att få ta del av hela debattinlägget.
Det är för långt för att riktigt kunna motiveras här.
OBS! Läs också alla kommentarer (fn 646) som lämnats på sidan. Säger en hel del.

Vill bara garnera med deras slutformulering:

"Den sammanlagda extrakostnaden av den förda politiken drabbar till syvende och sist elkonsumenterna. Den försvagar landets konkurrenskraft vilket är det mest allvarliga och utgör också ett mått på det paradoxala i den så kallade gröna skatteväxlingen. Slutresultatet, om denna utveckling tillåts fortsätta, blir ett elöverskott med åtföljande subventionerad elexport från Sverige.

Att sådana gigantiska energiinvesteringar håller på att genom föras i vårt land som redan har ett väl fungerande och fossilfritt elsystem är obegripligt. Om avsikten vore att minska koldioxidutsläppen borde investeringarna på hundratals miljarder i stället riktas mot transportsektorn där cirka 35 procent av de fossila utsläppen sker i dag." 

Trädtoppsrestaurangen

Vill du äta lite exklusivare? I tropisk regnskogsmiljö dessutom?
Ja då får du beställa bord 5 meter upp i ett träd på thailändska Koh Kood, ekoturistorten Soneva Kiri på denna ö har bla denna exklusiva upplevelse att erbjuda.
Observera hur servitören tar sig till- och från gästerna med sina brickor.
Bara det värt att betala lite extra för.

Hårda och mjuka vågor.

Vågrörelser upplevs på så olika sätt, de hårda vi möter som genom årmiljonerna veckats, formats och stelnat i bergsformationer. Och de mjuka som, fortfarande är kanske bäst att tillägga, är i ständig rörelse, vattnet, havet. De är föränderliga, de kan bli hotfulla och dödliga, nästa dag mjukt smeksamma och lena som sammet.
Vågor som vågor, vi möter dem hela tiden, tiden rör sig, vågorna rör sig, även de hårda, men långsamt millimeter för millimeter.
Visst är vi små inför naturens under.

Erland Cullberg död, en färgklick i svenskt konstliv är borta.

Konstnären Erland Cullberg är död, han dog för några dagar sedan 81 år gammal.

Sjuk på sista tiden, när han besökte Mia på hennes utställning på Edsvik konsthall i september förra året, satt han i rullstol, märkt och hade svårt att prata.

Men konstintresset var det inget fel på, han hade synpunkter - positiva sådana - om Mias koloristiska måleri. Han köpte en katalog och bläddrade i.

Det var sista gången vi såg Erland.

Erland var biskopssonen som växte upp på biskopsgården i Västerås, tillsammans med sina syskon.

Han började måla som tonåring och utbildade sig på Konstakademien i Stockholm och Valands konsthögskola i Göteborg.

Debuterade 1961 och fick sitt stora genombrott 1986, i samband med sin utställning på Moderna museet i Stockholm.

Tror det var 2008 som han hade en stor och uppskattad retrospektiv utställning på Konstakademien i Stockholm, vi passade på att köpa en litografi som hänger i vardagsrummet sen dess.

Låt oss återvända till biskopsgården i Västerås ett tag, den började renoveras 2008 och där hittades under tapeterna i ett av rummen, barndomsbilder gjorda av Erland.

Han lämnade spår efter sig den gode Erland.

Rörliga minnesbilder inte minst, koloristen som blev kan man säga, färgklicken i svenskt konstnärsliv under många decennier.

Inte minst genom sitt flödiga måleri, han kallades "övermålaren" av vissa, han gav sig aldrig, blev han inte nöjd så målade han över, lager på lager tills han sa stopp.

Hans ateljé var belamrad med färgtuber med olja, färgburkar med akryl, sällan satte han på locken eller hattarna, han klämde ur dem direkt på penseln eller duken, han var spontanisten, han var den frie och obekymrade och han träffade så ofta rätt i betraktarnas hjärtan.

Jag minns honom på Stockholm Art Fair i Sollentuna, tror det var 06, då kom han vandrande genom hallen där Mia och jag ställde ut.

Ensam, såg så övergiven ut, liksom utanför, med färg från topp till tå, i håret, ansiktet, på kläder och skor.

Inte för att han ville briljera med att vara konstnär, utan att han gav blanka sjutton i vad folk tyckte, ville han avbryta eller ta en paus i sitt eviga målande och ta en titt på vad andra gjorde, ja då gjorde han det på direkten.

Inga duschar och finkläder här inte, utan rakt ut som han var från staffliet.

Erland Cullberg lämnar ett stort tomrum efter sig, han var en stor konstnär, det syntes kanske lite mycket på utsidan, men va attan betyder det om han samtidigt hade kvaliteter - och det hade han den gode Erland.

TV gjorde för knappt tjugotalet år sedan en dokumentär med Erland Cullberg, där de placerade vinflaskor och några fagra damer runt honom, bland penslar och färger, dukar, stafflier och färgklicksnedsölade fåtöljer och soffor, precis som att man ville ge konstnären den kliché som folk tror att konstnärer bär på genom livet.

Inget kan vara mer fel.

Erland var genuin och sann.

Erland var färgklicken.

Vila i frid.

Tant Ju, en Junker 52.

Tant Ju är en tysk Junker 52, just den här är byggd 1936.

En rundtursmaskin, bland många världen runt, det känns kult kring en Junker 52.

Tremotorig, korrigerad plåtkänsla, brummig som attan, men trygg och säker i luften.

Ernst Zindel är mannen bakom konstruktionen, den flög för första gången i oktober 1930.

4. 845 maskiner byggdes, dels som civila men även under andra världskriget som militära transportversioner för Luftwaffe.

Mitt bästa minne av Junker 52 är en dag, troligen 1951 ev 52, då jag bjöds in (!) att sitta på telegrafiststolen bakom cockpit i en av Ahrenbergs Junkers som transporterade Expresssen till Jönköping från Bromma.

Den turen glömmer jag aldrig, bullrig, men hisnande för en ung grabb. Återresan gick fort, då flög vi bokstavligt hem utan tonvis med tidningar ombord. Det var livets andra flygning för min del.

De här bilderna är hämtade ur ett reportage i Der Spiegel och visar vilken välpolerad och omsorgsfullt utrustad skapelse Tant Ju är.

Den övre bilden visar en MIG 15 i förgrunden, en gammal östtysk miltärkärra.

Ljuva minnen.

Kärnvapennaivisten Thomas K Jones.

Han som trodde man kunde vinna ett kärnvapenkrig.

Det finns en bok om den mannen, som jag läser, med möda och med aldrig tynande förfäran eller stigande förvåning.

Jag pratar om Thomas K Jones i Robert Sheers bok "Bara spadarna räcker" som utkom 1983 och handlar om Reagan- och Bush administrationernas tro att ett fullskaligt kärnvapenkrig med Sovjetunionen skulle kunna vinnas och med minimal skada på folk och samhälle - i USA - förstås.

Men kallsvettigt är det att läsa boken, för mannen bakom teorin att nukleära bomber är "ofarliga", hade en hög post i Reagans närmaste stab, hans namn, som sagt och värt att repetera, var Thomas K Jones och hans titel biträdande statssekreterare i USA:s försvarsdepartement.

Jag har sökt på nätet i närmare en timme på jakt efter en bild på mannen, men misslyckats.

Det räcker kanske att citera honom:

"Gräv ett hål, täck över med ett par dörrar och släng sedan ett tre fot tjockt lager med jord över så är du skyddad.... det är jorden som gör det. Bara spadarna räcker så kommer alla att klara sig."

Läs dessa rader igen, tänk och förfasas.

Så lättvindigt tar en högt uppsatt rådgivare till USA:s president på ett atomvapenkrig med Sovjetunionen.

Jag tänker inte trötta er med citat, men detta är också värt att fundera kring, här är det bokens författare Robert Scheer som intervjuar Jones:

Sheer: Hur lång tid skulle det ta att åter få Los Angeles att återvända i gamla banor?

Jones: Om vi inte skyddar vår befolkning ett par generationer.....men om vi skulle använda ryssarnas sätt att gräva ner sig med en meter jord över huvudet, skulle återhämtningstiden bli mellan 2-4 år.

2-4 år!

Hur kunde denne Jones få en nation att tro på helt galna teorier om radioaktivitetens "näst intill betydelselösa" fara?

Eller var TK Jones en fritänkande avvikare, en ensam excentriker som på udda vägar hamnat i Pentagon?

Tur att vare sig Reagan eller Bush d ä, fullt ut tog honom på allvar.

Zeppelinare över London.

De här bilderna, rena konstverk, visar dramatiken i luftrummet över London, mitt under under ett brinnande första världskrig.

Tyska jättelika zeppelinare, med bomblaster ombord.

Bilden överst visar hur de kraftiga strålkastarna söker sitt mål och under hur luftvärnsartilleriet har träffat en zeppelinare, som i ett eldhav förgörs innan det når marken, nästan i alla fall, stålskelettet blev väl kvar.

Dokument från runt 1915 som lever kvar tack vare fotograferna och arkivarier av olika slag.

Boken - en tvåårig berättelse.

För två år sedan fick Kjell ett samtal från Springer Verlag i Dortrecht, Holland.
Liesbeth Mol frågade om Kjell med ville skriva en bok om oljan, den sinande oljan.
Begreppet Peak Oil skulle bli grundstommen i boken.
Jag tillfrågades om jag ville illustrera den och Michael Lardelli i Adelaide, svensktalande, om han ville översätta.
Vi tackade ja och Kjell började sammanfatta år av forskning i kapitel efter kapitel.
Michael på andra sidan jordklotet översatte och jag tecknade.
Det blev en två års resa in i en omtumlande värld där fysik och geologi styrde mina uppdrag. Min geografisk resa blev lika upplyftande den.

Igår kom provtrycket från tryckeriet i Indien. I elektronisk form förstås. Nu korrläser Kjell o Michael så ögonen blöder.
Några teckningar kräver ändra texter.
I maj kommer den sen, boken alltså, världen över.
Springer har resurser, kontakter, kanaler för att få genomslag.

Jag är stolt att få ha gjort denna tripp, att få vara med och berätta om att oljan är en ändlig resurs som vi nu måste fundera kring hur den skall ersättas den dag då tillgången inte längre kan möta efterfrågan.
Och den dagen är inte avlägsen.

Glädje i snöblasket.

En annandag i gråslask och onödigt snöfall, blev i mitt tycke
en solig dag - rent idrottsligt sett.
Ingen, som följt mina rader här, kan ha undgått att Bajen
eller Hammarby IF och engelska Newcastle United är mina lag i fotbollens förtrollande värld.
Sen kan ni komma stickandes med Barcelona, Bayern M eller nåt av Manchesterlagen.
Jag bryr mig inte ett dyft om dem, bara mina lag håller ställningarna.
Och de gjorde de idag.
Bägge vann och snömoddet blev till gyllene ljummen sand.
Visst är livet ljuvligt.
Bara man hamnar på rätt sida.
Idag befinner jag mig där.

Rätt dag....

....ja egentligen är det så.
Det är idag, påskdagen vi ska önska varandra en Glad Påsk.
Dagen då Jesus återuppstod och glädjen var stor i hans kretsar.
Men det är några år sedan och vi sekulariserade varelser säger Glad Påsk närhelst vi träffar någon.
Bekant eller ganska ofta som i andra helgsammanhang - även till tillfälliga "bekantskaper".
För bara något årtionde sedan och längre bakåt möttes man av glada gula påskkort när brevbäraren kom.
Numera är det Facebooktillrop redan klockan 6 på skärtorsdagsmorgonen.
Hur som haver barnen kär, det är påsk alldeles oavsett när vi hälsar varandra Glad Påsk.
Glad Påsk.

Glad Påsk

Denna lilla pipande kyckling för symbolisera min hälsning om en riktigt Glad Påsk till alla er som följer mina inlägg här i Diversehandeln.

Tack för att ni gör det, titta på räknaren längst uppe till vänster. På tre år, inte så illa.

Glad Påsk

Lindström och Jesus

Påsken är här, Tecknare Lindström är, som alltid, i högform och Jesus är otålig på de klantiga romarna som shoppat på IKEA.

Kan en satirisk teckning bli bättre?

Knappast!

Man behöver vare sig vara troende eller hedning för att uppskatta den här träffsäkra, råa tolkningen av Jesu korsfästelse, oavsett vad man nu än är så sprider sig ett leende på läpparna.

Eller hur...erkänn.

Glad Påsk!

Teckning - blandteknik

Den upprymde, teckning - blandteknik

I balans, teckning - blandteknik.

Att uttrycka sig i bild, som alltid varit mitt yrke, kan egentligen varieras i det oändliga.

Men två huvudlinjer, där teckningen är grundstenen, är som det låter - teckning.

Bara linjer eller linjer med "skuggade" och färglagda ytor kort sagt.

Teckning med andra media inbladat, som collage, akryl, olja, torrpasteller, fetkritor och annat kallas lite vanvördigt - blandteknik.

Egentligen är det teckning där man målat eller tonat med annat än de konventionella akvarellfärgerna eller färgpennorna.

Jag brukar kalla dem teckning - blandteknik.

Två exempel ser du här ovan. Teckning med blyerts, krita, kol, sedan tusch, fetkrita, torrpastell och lite collage plus vit akrylfärg.

En salig blandning, men i botten en teckning, den uppfattas som teckning.

Slut på dagens lektion.

Klicka på bilderna om du vill se dem lite mer i detalj.

Peak Oil: Risk för oljebrist är ett reellt hot.

Detta hävdas av professor Kjell Aleklett och universitetslektor Mikael Höök, Globala energissytem, Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala universitet i dagens artikel i Svenska Daglbladets nätupplaga:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/risk-for-oljebrist-ar-ett-reellt-hot_6970903.svd

Jag citerar ett stycke ur artikeln, som är ett bemötande av Øystein Norengs debattartikel i SvD.

Noreng är en norsk professor i oljeekonomi.

Kjell Aleklett och Michael Höök har forskat kring begreppet Peak Oil under de senaste tio åren.

".......Det finns runt 70 000 oljefält i världen. Dock varierar deras storlek kraftigt och det mesta av oljan är koncentrerat till ett fåtal stora oljefält. Omkring 45 procent av den olja vi använder kommer från bara 100 fält och då produktionen minskar i dessa giganter runt om i världen, ja då behövs det två nya Mellanöstern för att täcka upp tappet. Om man studerar de databaser som finns tillgängliga inom oljeindustrin finns det inget som indikerar att man kommer att kunna få upp produktionsnivån med dessa volymer inom den överskådliga framtiden. Oljan i marken må finnas, men det är flödet som är avgörande och det enda som bidrar till samhällets energiförsörjning. Storleken på tanken och storleken på kranen är faktiskt två olika saker........."

Jag rekommenderar alla som är intresserade av hur vår och våra barns framtid kan tänkas bli, att verkligen klicka sig in på Svenskan och ta del av Kjell och Michaels debattinlägg.

Där hittar ni också resten av den långa artikeln.

Armé av spindlar flyr översvämningar.

Det här huset ligger nära Cartwright Hill i Wagga Wagga, New South Wales i Australien.

Här och i områdena runt Wagga Wagga har svåra översvämningar fått till följd att inte bara människor flyr till torrare terräng utan även spindlar i miljontals försöker rädda sina liv.

Det här fenomenet som ni ser på bilden kan förklaras, när de små bruna spindlarna, som i Australien kallas wolf spiders vill förflytta sig, vandrar de och spinner en tunn tråd efter sig i hopp om att vinden skall fånga tråden och spindeln och förflytta den längre bort.

När miljiontals spindlar gör samma sak och vinden inte kommer då blir det som ett hav av vävd silke som lägger sig på marken.

De boende i trakterna har besvär av spindlarna, det går inte att stanna upp utan att få en smärre armé av spindlar krälande upp för benen.

Obehagligt men ofarligt, för de med spindelfobi är kanske inte Wagga Wagga det första resmålet man skall välja i dessa dagar.

Spindlarna är tämligen harmlösa och inte som vissa andra, mer giftiga australiska varianter direkt livshotande eller näst intill.

Tilläggas bör att jag tillbringat närmare tre år i Australien utan att bli vare sig angripen än mindre biten av någon spindel, ingen orm heller för den delen.

Newcastle United - behöver jag säga mer?

Efter dagens 2-0 vinst för Newcastle United mot gästande Liverpool ser jag i tidningarnas spalter att mängder av frustrerade anhängare till Liverpool försöker skylla förlusten på domarna, man radar upp misstag som de anses ha begått och som gjort att deras röda djävlar förlorade.

Kanske man borde erkänna att motståndarna var bättre, att de dessutom gjorde två mål och att domarmisstag i långa loppet under en match jämnar ut sig.

Men icke, de är som alltid oförbätterliga de kära Poolanhängarna.

Grattis Newcastle United, ni marscherar på och alla är så häpna, varför kan man fråga sig? Det är dags att ni tar the Magpies på allvar.

Howay the lads.