Här kommer opinionsvändaren gående!

Alliansregeringen har det tungt, vad de än lägger fram, vilka vallöften de än infriar, så bara sjunker opinionssiffrorna och Mona sitter, utan att säga ett ord, och inkasserar nya procent.

Idag kastade regeringen in 46 miljarder i en infrastruktursatsning ...jäsp...säger folket...jäsp. "Inte nu igen..."

Men på regeringens bord ligger förslaget som skall vända allt, i ett huj och som om professor Sören Holmberg aldrig funnits.

Förslaget om Fru Gårman.

Här sveper Reinfeldt & Co in alla genusforskare, mjukisar, feminister och jämställdhetsivrare, Gudrun S och Tiina R, sossar, gröna, röda, vita och blå i en och samma håv av fulländad svenska rättvisa.

Fru Gårman.

Kan man tänka sig något mer rättvist? Knappast.

Här har ett folk under årtionden gått och retat upp sig på den där förhatliga Herr Gårman, en karl i långbyxor och kort hår. En man representerande ett helt folk?! När vi i själva verket har en majoritet i detta land, med långt hår och A-, B- eller C-kupor upptill. Så jäkla orättvist.

Går detta förslag igenom kommer alla antialliansare att kasta sig i famnen på de styrande borgarna i detta paradis till land.

Tänka sig att det skulle vara så enkelt.

Olika stormar

Om man nu känner att det gungar under fötterna och blåser småspik, kan det vara finanskrisen som skakar om oss alla, i kväll röstades det nej i Washington till räddningspaketet.

Vi befinner oss i en storm, med höga vågor och okänt avstånd till lugna vatten eller ännu hellre en strand att vila ut på.

Samtidigt nås vi av konstaterandet att stormarna på solen avtar, har så gjort under en längre tid. Enligt solforskare så kommer klimatet här på vår jord gradvis att bli kallare.

Senast det begav sig, så varade den lilla istiden från 1300-talet till början av 1800-talet.

Oavsett om det stormar eller stormar avtar, blir det lite kyligare ett tag framöver. 

Jag värmde mig tillsammans med Mia idag efter hemkomsten från sydliga Sverige med en rejäl whiskey, för att fira att vi kommit med på årets jurybedömda upplaga av Sörmlandssalongen.

Skål. 

Det solen och kapitalismen inte klarar så bra, det grejar vi kulturknegare.

Skål för det!

På sydlig bredgrad

Vistas just nu i nordvästra Skåne, det blåser hårt och vågorna går höga på Skälderviken.
Det blev en avstickare hit på väg hem efter vernissagen i går på Galleri Sigma i Växjö.
En vernissage som lockade en hel del besökare, galleriet är ju, vilket de är ensamma om i Sverige, gemensamägt av konstföreningarna i Växjö. Arton till antalet. Då blir det en konstintresserad bas att plocka besökare ur, om man som vi är totalt okända för Växjöpubliken.
Det var varm i galleriet, solen stekte in genom fyra stora fönster. Vernissagekavajen åkte av.
Det gjordes en del inköp också, bensinen två turer till Kronobergs huvudstad är redan betald.

I morgon bär det av norrut. Här tycker folk att Norrland börjar vid Smålandsgränsen, snudd på att man kvickt blir benägen att hålla med om det.
Men som stockholmare har jag min personliga norrlandsgräns skarpt dragen på linjen Slussen - Västerbron, allt norr därom är renskötsel och ödslighet.

Som sagt i morgon skall skjuta norrlandsgränsen framför mig på väg hemåt, Mia och jag är nöjda med vårt Växjö- och Skånebesök.
På onsdag blir det recension i Smålandsposten, får se vad den ger för dom, recensenten tillbringade 45 minuter på galleriet, kanske ett gott tecken.

Växjö väntar

Kom till Galleri Sigma, Kronobergsgatan 8 i Växjö på lördag mellan 11 och 14.

Mia och jag har vernissage där och då, måleri, grafik och teckning/blandteknik.

Utställningen pågår till den 11 oktober.

Är du i faggorna, på väg till Spanien för vintern eller till Spetsbergen för att plåta isbjörnar ta en avsitickare från E-4an och titta på konst. God och bra konst.

Det är ju vi som gjort den, så vet nog sjutton vad vi pratar om.

Välkomna och döm själva.

Fridfullheten när den som bäst behövs.

Efter gårdagens tragik i Finland behöver vi alla fundera och söka frid och vila i det vackra som omger oss.
Lönnen som nu skiftar färger går också in i en period av harmoni och stillhet.

Klicka på bilden om du vill se den större, togs 23 sept 2008 av Olle Q

Det meningslösa

I dag, Kauhajoki Finland. I söndags, Islamabad Pakistan.

Här, i Finland, en ensam galning som skjuter vilt omkring och sprider död, förskräckelse och den ständiga frågan, varför....?
Varför oskyldiga människor, var fanns empatin?
Vad hade denna yngling för motiv? Mobbad i skolan? Eller kommer trassliga och otrygga förhållanden under uppväxten, att vara en förklarande orsak? Förmodligen blir det den förklaring vi får, men jag tror inte det räcker...för i så fall skulle säkert 25% av befolkningen i Finland, Sverige eller i västvärlden i övrigt, med lika dåliga och svåra uppväxtförhållande, också vara potentiella galningar, och så är inte fallet.

Rubrikerna från Pakistan, lika braskande, men med skillnaden att där var det en grupp religiösa fundamentalister som ligger bakom det meningslösa dödandet.
Tror de sig ha Gud bakom sig? Men, predikar inte Gud försoning, kärlek och förståelse? Jo, oavsett religion är det faktiskt så de troende vill få oss att tro.
Men här är det fråga om planerade dåd, som skall döda så många helt oskyldiga som möjligt går, sprida skäck och förstumning.
Empatin saknas naturligtvis även hos dessa talibaner och de av heroinexport beroende skäggiga tokstollarna fegt tryckande i sina grottor i bergen mot Afghanistan.
Det tycks tro att 600 kg dynamit på en lastbil kan förorsaka instabilitet i Pakistan, men som alltid, blir det tvärtom, samhället sluter sig och blir mer imuna mot den religiösa fanatismen för varje bomb som detoneras. Vänder sig bort från de som predikar våld och inte kärlek.

Tänk vilken tid vi lever i.

Utanför vilar 70 idisslande kor i solskenet denna vackra höstdag, deras uppväxt var inte heller så kul, de togs bort från sina mödrar redan inom två dygn efter sin födsel, men det finns inget ont i dem för det.

Ett under man undrar över.

Detta är en veteåker i Milk Hill, Wiltshire England. 

Datum den 8 augusti i år, samma dag som OS i Beijing invigdes och Mia och jag satt på båten till Gotland för 12 dagars avkoppling.

Jag undrar och många med mig säkert, hur dessa cirklar kom till. Bonden med traktor eller skördetröska kan uteslutas, ungdomsstreck nattetid likaså. 

Vem har då åstadkommit dessa mönster? Vem? Vilka?

Märk väl att vetestråna (i det här fallet) är vikta, inte avklippta, brända eller skadade, de är vikta. Ofta i ett flätat mönster eller på ett"ordnat sätt".

På hemsidan www.cropcirclesweden.org och länkar, finns det massor av närbilder på just detaljer som gör detta så overkligt, näst intill ofattbart. Liksom bilder på människor stående i dessa geometriskt perfekta mönster.

Som ni ser så är det svårt att föreställa sig att människan skulle ha åstadkommit detta, vare sig det skett dagtid eller i skydd av mörkret. Det är omöjligt att från den låga position man befinner sig i ett näst intill midjehög sädesfält, forma så perfekta cirklar. Inte ens med centrumpålen och repet håller den förklaringen. Det finns inga spår efter människor i vetefältet.

Fundera, undra. Kom med en förklaring. 

För jag har ingen, det känns bara så bra att inte förstå allt.

Klicka på bilden får du se den större. Källa: www.cropcirclesweden.org

Landat....

Ytterligare ett flyg-inlägg, det sista (?) på ett tag...kanske...och ytterligare en Grahame Hutchinson-bild. Om du klickar på bilden så ser du under stjärten på den, i Sydney, nylandade Qantas A 380:an en annan A 380, från Singapore Airlines som nu har fyra av dem i tjänst, först på plan (ursäkta vitsen) som dom var.

Vad vore livet utan högtflygande drömmar?? Nada!!

Klicka så blir verkligheten större. Foto: Grahame Hutchinson

Qantas A 380 hemma.

Grahame Hutchinson tog den här bilden när Qantas första (av tjugo totalt) superjumbos Airbus A 380 strax landar i Sydney i natt svensk tid. Hon heter något så vackert som Nancy-Bird Walton och har för den som vill anteckna (?) registreringen VH-OQA.

Nu skall hon på uppvisningsturné i Australien med Melbourne, Adelaide, Perth och Brisbane som besöksplatser innan hon sätts in i reguljär trafik Melbourne-Los Angeles om en månad.

Maskin nummer två trafikerar Sydney-London i början av 2009. Sen kommer de på rad.

Tack Grahame medlem av Sydney Airport Message Board för bilden.

Ja´ha säger du och jäspar, fjärde inlägget i rad om flyg och tåg. Och det är inte slut än.

Klicka om du vill se bilden större. Foto Grahame Hutchinson.

 

Tyska målare är snabbast.

http://www.youtube.com/watch?v=welP2InJc7A

Mer om denna maskin i morgon.
Olle Q

Sista landningen?

Alitalia går in för sin kanske sista landning som Alitalia.
Ett präktigt självmål dom gör Alitalia. Här har deras olika fack, inkl pilotfacket under hela den ekonomiska nedgångsprocessen tackat nej till alla förslag om lösningar för att bolaget skulle kunna överleva sin kris.
Regeringens räddningsförslag, italienska företagsgruppers övertagande, sammanslagning med italienska Air One, eller AirFrance/KLM mfl kreativa förlag. Men nej, nej och åter nej.
Man har från fackets sida bokstavligt grävt sin och Alitalias egen grav, nu står man djupt nere i den graven, innan Berlusconi började ösa igen den kom hans sista förslag: ett erbjudande om ekonomiska ersättningar till de övertaliga eller alternativa jobb.
Vad tror du facken där nere i gravdjupet svarar?
"Det är inte vårt fel, vi försvarar bara de anställdas stolthet" (!!!!????)
Arrividerci Alitalia.

Att få flyga....

Jasså du tror att det här ett sätt att illustrera dagens finansiella läge i världen - att vi alla är på väg in i mörkret?

På intet sätt kära vänner. Det är en betydligt ljusare bild än så - den handlar om att flyga.

Att flyga nästan på egna vingar känner jag tätt som ofta, eller som i mina teckningar med alla dessa figurer skrudade i vingar, på väg någonstans.

Ja jag tillhör dom som vågar erkänna att jag älskar att resa. Älskar att flyga.

Jag tittar upp på himlen och följer kondensstrimmornas förflyttning och upplösning, fantiserande om var den började och var den skall sluta.

Jag drömmer nästan varje natt om resor, om strapatser och sinnliga sensationer i fjärran land.

Jag har flugit sedan 1948, premiären som tioåring i en Seabee en liten fyrsitsig amfibiemaskin. Sedan flygpionjären Albin Ahrenbergs Junkers JU 52, en antal guppiga privatplan, Vickers Viscount och Vanguard alla Douglasmodeller från DC-3 till MD 82, några Convairmodeller bla Coronadon som gjorde över 1000 km/tim, BAE, Embraer, Aerospitale, Anatov, Tupolev, några helikoptrar, ett par Lockheeds (bla Loadstar), Boeing i alla dess skepnader från 707 till 777 , Airbus i diverse versioner från 319 till 340. Väntar på att få borda jätten 380.
På hög höjd, på låg höjd, i snöstorm, i åskväder, runt vulkanutbrott, i stormbyar från sidan och en enda gång en incident - i en Viscount på väg från London till Madrid stannade en motor (av fyra turbopropellrar), året var 1963 och vi fick gå ner på Orly i Paris och byta maskin.

Jag tillhör dom som älskar att flyga som jag sa.
Resa är en del av livet, att få möta andra kulturer har gett mig en omvärldssyn som faktiskt tål lite törnar, frågor och utmaningar. Tror jag. Eller hoppas jag.

Intresset för flyg kvarstår i det vakna drömmandet och det sovande.

Flykt, säger eller undrar de som inte förstår att man faktiskt kan drömma om resor och flyg, när jag berättat om detta för dem.
Icke säger jag. Tror mig vara världsmedborgare(?) utan gränser och är ständigt och jämt fylld av intressen, drömmar och fantasier om det som ligger bortom horisonten.

Om ett par dagar, kanske redan i morgon, hör jag av mig igen - om flyg.

Bilden tog jag i solnedgången över Kazakstan i december 2006. Maskin? Boeing 747.

Läs detta om världens längsta tåg.

7,35 km långt. 682 malmlastade vagnar. 8 lok. 82 drygt tusen ton malm. Mellan Newman och Port Hedland i Western Australia 2001.
Längsta tågen i Sverige är på 25-35 vagnar (fler men kortare vagnar på malmbanan). Detta beroende att mötesspåren eller sidospåren inte räcker till för längre tåg än så. Annars skulle vi nog ha tillräcklig dragkraft för att klara riktigt långa tåg här också.

Australian BHP Iron ore train, the longest train to ever run in the world, this train is officially in the guinness book of world records for the longest train.
The record was set on june 21, 2001 in western australia between newman and port headland, a distance of 275km (170 miles) and the train consisted of 682 loaded iron ore wagons and 8 GE AC6000 locomotives giving a gross weight of almost 100,000 tonnes and moved 82,262 tonnes of ore, the train was 7.353 km (4.568 miles) long.
BHP iron ore did this to test locotrol which is where locomotives are evenly placed along the length of the train.
The locotrol setup was 2 locos-166 wagons, 2 locos-168 wagons, 2 locos-168 wagons, 1 loco-180 wagons then the last locomotive on the back.
This very long train is controlled by only one driver.
Certainly makes an awesome sight, enjoy!

Locotrol är en manik, utvecklad av General Electric, som gör det möjligt att simultanköra, som i detta fall 8 dieslelok, alla då med samma dragningskraft, därmed maximal dragkraft. En förare klarar ett tåg på 7,4 kilometers längd. Undrens tid är inte förbi.
Youtube har det på video, njut:
http://www.youtube.com/watch?v=9LsuNWjRaAo&NR=1

Europeiska jättar i luften.

Det som var oundvikligt, en rensning bland alla europeiska flygbolag, har nu fått fart i och med avmattningen i ekonomin, det fluktuerande oljepriset och kanske pratet om flygets påverkan på miljön. 

Min teori är att om några få år har vi tre stora dominerande flygbolag i Europa. 

Lufhansa med satellitbolag inkl SAS. 

British Airways med satelliter (spanska Iberia på väg in) och 

Air France/KLM som nu glufsar efter döende Alitalia.

Lägg därtill, idag ett dussintal lågprisbolag som ett efter ett kommer att kasta in handduken, tills även där några få får en dominerande ställning.

Lufthansa diskuterar ett köp av SAS, de tog majoriteten av Brussels Airways igår, de stöder och förhandlar med ett blödande Austrian Airlines. De är på väg in i brittiska BMI framför näsan på BA. Brussels Airways bildades när gamla Swissair gick i graven, som dessförinnan stöttat det döende belgiska Sabena.

Alitalia ligger i dödsryckningar, facket hindrar att det räddas innan utländska bolag tar över deras marknad. Snacka om facklig destruktivitet och felvänd stolthet. Nationalism rentav?

Men nu har Lufthansa placerat 6 av sina maskiner i navet Milano för matning av passagerare därifrån till Tyskland, kommer de att plocka resterna av Alitalia? Njanej....

Europa går sannerligen en spännande flygframtid till mötes.

Ja SAS, de blir en nordisk flank av Lufhansa, matarlinjer till Tyskland, men säkert en hel del SAS-långflyg matade från Tyskland. Flygplatserna i Frankfurt och München har begränsningar. 

Air France/KLM är redan stora. Missar kanske Alitalia som hellre dör än låter fransmän/holländare ta över.

I öst kommer Polish Airlines kanske att växa när diverse östeuropeiska bolag vacklar.

Ja luften surrar av spännande rykten.

Att få vara en stolt farfar

Ja, det känns. Att få vara en stolt farfar. Eddie- och Jessica Qvennerstedt är mina barnbarn, jag bär dem ständigt på mina näthinnor, känner dem inombords, önskar dem all lycka och framgång i livet. Ni pluggar och ni jobbar, har ambitioner och drömmar. 

Tack för att ni finns. Jag sträcker på mig för er skull.

Tack Anna för ditt fina porträtt. Foto: Anna J Lauridsen. Klicka om du vill se bilden större.

Sakta tonar sommaren bort...

Ja, trots att solen värmde själ och hjärta idag, efter en längre period av grådask, så närmar vi oss dystrare, bistrare vädertider. På gott och ont.

Vissa påstår att lugnet inträder då, mörkret ger ro och vila, tid till att läsa och bara vara. Jag håller med om det, det finns knappast något så mysigt som en god bok, ett bra tv-program med kakelugnen sprakande och då utan att bli avbruten av saker och ting som måste hinnas med. I det fallet är sommaren stressig - den är för kort - helt enkelt.

Men däremot gillar jag inte att plocka fram strumporna och långbrallorna, nu har jag gjort det och motvilligt konstaterat hellre det än att trotsigt frysa och huttra.

Alltnog, klimatet vi lever i, är ganska vant och bekant. 

Min dröm är bara den, att få en sommar som är två till tre månader längre, kort höst, vacker kort vinter och kort vår. Sen smälla till med värme och sol från 15 april till 15 oktober.

En dröm att drömma om. 

Klimatpessimisterna säger att det får vi snart, men där håller jag inte alls med. Vi människor är alldeles för kloka för att låta det hända.

Nu går jag i halvide och inväntar med förtröstan på våren 2009.

Men jag hör av mig igen innan dess.

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto Olle Q

11 september - en dag att minnas.

Idag är det 5 år sedan Anna Lindh avled efter knivattacken dagen innan på NK.

Jag minns vad tomt och overkligt det var, denna karismatiska Anna Lindh, som med sån optimism och charm spred det hon tyckte var bäst för landet, Europa och världen, fanns inte längre. Hon var omtyckt av alla, i alla läger i alla länder. Hon var i mina ögon, som en varm EU-anhängare, den som kunde ena och skapa förståelse kring vårt mångfacetterade Europa. 

Idag är det 7 år sedan det omöjliga inträffade, fyra kapade flygplan, två av dem flög in i World Trade Centre och ett i Pentagon, det fjärde störtade i Shanksville, Pennsylvania.

3.000 människor dog, världen klövs, invasioner och skärpta politiska motsättningar blev resultatet. Som tyvärr ännu består.

Men grottgubbarna med allt mer grånande skägg som nu ruvar i bergen mellan Afghanistan och Pakistan nådde ändå inte sina mål.

De sitter där de sitter, de hörs inte av längre. 

Det smäller, dödas och lemlästas visserligen fortfarande, tyvärr. Men det kan bara fortgå så länge man har opiumexporten att finansiera sin verksamhet med, snygga herrar ni är. 

Något politiskt hot utgör de inte.

A little Big Bang?

I dag klockan 09.35 trycktes det ganska odramatiskt på en knapp i CERN-högkvarteret i Geneve, den första strålen med små atompartiklar sattes i rörelse.

Tusentals forskare hade nått ett delmål efter nära 30 år av förberedelser.

Under de kommande veckorna kommer dessa partiklar att snurra runt den 27 km långa tunneln i näst intill ljusets hastighet, för att sedan kollidera på några bestämda punkter.

Allt registreras och forskarna hoppas finna svaret på hur vårt universum skapades vid Big Bang. Vissa tror att det kan bli en liten, mini-big bang. Och ett imploderande svart hål bildas, som skulle svälja vår planet, har några pessimister förutspått.

Men universums mysterium kanske kan klarna lite, denna högtidsdag för alla som tror på människans aldrig vikande nyfikenhet på det stora okända där ute.

Så skönt att inte förstå allting.

Hur ofta är det vi tittar upp och funderar lite över vår tillvaro i detta ofantliga rum?

För min egen del tittar jag upp mot himlen när jag hör ett flygplan, eller ser kondensstrimmorna efter dem. Fåglar lockar också till en titt uppåt, molnformationer kan också vara färgsensationer, spektakulära rent av. Värda att titta på.

Men det som finns ovanför, rymden, det stora blå eller svarta rummet, det ogripbara, det vi inte har någon förklaring till. 

Det är det oändliga som aldrig får oss människor att sluta undra. Undra varför vi inte kan förstå och förklara, undra varför det inte finns några beräkningar, formler eller fakta som förklarar det stora.

För min del nöjer jag mig med att vi människor inte förstår allt, att vi har något att känna oss mindre än, något som vi inte behärskar eller kan bemästra.

Det känns tryggt att inte kunna greppa allt, att finna oss i vår mikroskopiska tillvaro i världsaltet.

Att även få tro att det finns levande varelser på andra planeter än vår, vilket i sanning vare sig kan bevisas eller motbevisas, är en så privat och samtidigt trygg tro att ty sig till.

Som Gud ungefär. Något eget och stort, eller inget och obetydligt. Men privat och personligt i bägge fallen.

Det som syns på himlen på denna bild är gjort av människan, kan flyga och frakta, under mycket begränsade luftfärder. 

Den kunde också vara ett par kometer under passage utanför vår atmosfär, på väg i en tidslös resa med okänd destination. 

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Qvennerstedt

Ett par bilder från Konstrundan

Det var en blöt lördag, de blå "tandläkartossorna" gick åt. Men konsten värmde tyckte de flesta.
Vi flaggade och skyltade, vi bröstade av på väggen, allt för att locka besökare, något vi verkligen lyckades med. 223 namn i vår gästbok, lägg till kanske 40 så hamnar vi mellan 260 och 270 konstintresserade från när och fjärran. Nöjda och glada, berikade och inspirerade.

Konstrundan är nästan redo för era besök

Vårt flaggspel har hissats och provflugits, med gott resultat, men idag är det kulingvindar och då spar vi på färgerna för allt vad tygen håller. På lördag och söndag är flaggorna i topp igen.
Inomhus, städas, fejas och ramas och tänks det. Inga besökare skall se ut som fyllda soppåsar om fötterna, utan enbart fyllda av konstupplevelser och intryck att fundera och fantisera kring. Här håller Mia på som bäst med ett collage som just ramas in.
När ni kommer till oss så kom ihåg att en våra carportar har byggts om till en lokal där det också hänger konst under rundan, sen blir det förråd.
Lördag klockan 11 till 17 och söndag 11 till 16, har vi ateljén vidöppen.
Det finns gott om parkeringsutrymmen på går´n.
Samlingsutställningen hittar ni på nya restaurangen Gnesta Strand inne i Gnesta. Öppen denna vecka och nästa, ja både restaurangen och utställningen.
Här uppe i nordvästra hörnan av Gnesta kommun är vi flera konstnärer som hälsar er välkomna:
Eva Perlskog i Krampan,
Kerstin Pettersson i Laxne,
Ebba von Wachenfeldt på Skeppsta hytta,
vi -Mia Jarnsjö, Olle Qvennerstedt o Marie Louise Lindström här i gamla handelsboden och Gunilla Hammerth också i Blackstaby.
Några hundra meter bort i Ullsta hittar ni Birgitta Hagnell-Lindén.
Många godbitar i ett paket, väg 223 rakt in från Läggesta. 15 minuter.
Från Björnlundahållet också 223:an 10 km hit. Från Gnesta: Mariefredsvägen till Vängsö, sedan skyltat Blacksta, ca 15 km.
Vi flaggar för er så känn er hjärtligt välkomna.