På sluttningarna utanför Canberra förra vintern i Australien sitter en knguru och begrundar sin situation, en vinter som nu närmar sig i samma takt som sommaran knackar på dörren här uppe hos oss. Fick ett mejl från en nära vän och bekant i södra Tasmanien, som just aviserade att så långt söder ut i Aussieland börjar det bita i kinderna på kvällarna, lite mörkare och det berömda sydskenet, motsvarigheten till vårt norrsken, kommer nog att visa upp hela sitt skådespel inom kort. Kängurun klarar visst snö och minusgrader, men inte att vara utan föda, våra renar som ett exempel har det i sina gener att gräva och gröpa i snön, så hittar man lite att knapra i sig. Men den förmågan saknar kängurun, så det är bäst att snön inte ligger för tjock och för länge, då kan det gå illa för våra hoppande vänner.
I de australiska alperna, Snowy Mountains lägger sig snön vintertid, skidsportorterna öppnas, att skidtörstande australier kommer för öva sina färdigheter. Jag minns i mina unga år, när vi for upp från Melbourne till Mt Bullar, två svenska killar till och jag, slog oss ner i snön och kramade några snöbollar, tittandes ut över det gröna landskapet, ganska torrt men grönt, som sträckte ut sig under våra fötter och framför oss. Magiskt. Det var då det, nu ur det nutid och vi hörs igen //Olle
