Onda män finns det ganska gott om, onda män i framträdande roller, i maktpositioner som utnyttjar sina ledande ställningar, genom att förtrycka, förnedra, förolämpa, förföra, förminska kvinnan. Kvinnan som kanske varit den starkast lysande stjärnan släcks sakta men säkert, den hatiske, svartsjuke mannen misshandlar och beter sig som ett satans onda verktyg. Vi har fått en plötsligt uppblossande debatt, den behöver komma upp på löpsedlar, i media i allmänhetens tankevärld igen. Metoo en gång till. Josefin Nilsson-dokumentären visar har förödande en brutal man kan vara för en kvinna på toppen av sin karriär. Josefin fick sin uppåtgående bana bruten, sin rygg bruten av en Dramaten-skådespelare som jag innerligt hoppas ställs ensam på scenen, den dag då en ny pjäs, eller för den delen under en pågående serie föreställningar. Han skall stå där, utan ensemblen runt sig. Han skal stå, och hans stämma skall klinga ohörd. Hans ilska skall studsa tomt mellan väggarna, ondskans rodnad skall falna utan att ha fått utlopp och förvandlas till aska. Denna illustration som jag gjorde idag visar inte min djupa medkänsla eller vrede, den försöker ge en nyans av optimism och en gnutta humor. Men det är känsligt. På återseende //Olle
