Australiska road-trains

I det stora landet, på landsvägarna down under kan man inte köra omkring med fjuttiga 24 meters lastbils-släp, som är den maximala gränsen för ett fordon i Sverige, möjligen att det ökats något för vissa vägar nyligen, vill påminna mig det. Men alltnog, i Australien, utanför vissa gränser i de större städerna, körs långa, långa s k road-trains. För att få ekonomi och spara på energi och populärt inte släppa ut så mycket CO-2, så rullar långa släp på oändliga och ödsliga väger. Hade vi det på samma sätt, skulle det säkert vara verklighet här också, jag kan inte vägarna i Lappland, Norrbotten m fl nordliga län, kanske tre-vagnars-släp kunde vara ett alternativ? I Australien, vet jag av egen erfarenhet att det kan vara svårt att köra om släp på uppåt 40 meter, långa raksträckor underlättar, men dessa road-trains kör skrämmande fort, så med en gammal Citroen CV-2 skulle det blir riskfullt även på en 10 km raka. Blir bara detta idag. Återkommer //Olle

En abstraktare dag

Ibland vill man bara koppla bort den verklighet som hela tiden bankar på dörren, det finns annat om man vänder sig om och tittar ut eller ner, ja kanske upp? Sa du Brexit, Daesh/IS, Trumpmur, 737 MAX och allt vad det nu är som stör och pockar på, i detta inlägg lägger jag in några vackra blad, som en symbol för en lugn verklighet, där det sköna får plats, frid finns, hisnande vackra strukturer, grönska som gror och växer, har liv och kraft, känslor men som bara behöver omtanke, vatten, ljus och några små smekningar med jämna mellanrum. Så skönt att plita ner dessa ord, de ger mig frid inombords, tittar man sedan ut genom fönstret, som sagt, förstår man att världen inte bara är olycka och elände. Vi ses här igen //Olle

Onda och snälla män...

Onda män finns det ganska gott om, onda män i framträdande roller, i maktpositioner som utnyttjar sina ledande ställningar, genom att förtrycka, förnedra, förolämpa, förföra, förminska kvinnan. Kvinnan som kanske varit den starkast lysande stjärnan släcks sakta men säkert, den hatiske, svartsjuke mannen misshandlar och beter sig som ett satans onda verktyg. Vi har fått en plötsligt uppblossande debatt, den behöver komma upp på löpsedlar, i media i allmänhetens tankevärld igen. Metoo en gång till. Josefin Nilsson-dokumentären visar har förödande en brutal man kan vara för en kvinna på toppen av sin karriär. Josefin fick sin uppåtgående bana bruten, sin rygg bruten av en Dramaten-skådespelare som jag innerligt hoppas ställs ensam på scenen, den dag då en ny pjäs, eller för den delen under en pågående serie föreställningar. Han skall stå där, utan ensemblen runt sig. Han skal stå, och hans stämma skall klinga ohörd. Hans ilska skall studsa tomt mellan väggarna, ondskans rodnad skall falna utan att ha fått utlopp och förvandlas till aska. Denna illustration som jag gjorde idag visar inte min djupa medkänsla eller vrede, den försöker ge en nyans av optimism och en gnutta humor. Men det är känsligt. På återseende //Olle

Kalifatet som kollapsade....

Daesh eller IS eller ISIS har som "kalifat" imploderat, försvunnit. Och om några veckor har IS-hotelet i Jukkasjärvi smält ner och är intet. Denna den grymmaste, vidrigaste terrorsekt som världen skådat sedan Pol Pots tider har förlorat sitt så blodiga kalifat. Hitler och Stalin är inte bortglömda. För bara några år sedan kunde Daesh/IS bete sig hur de ville, slakta vuxna och barn genom halshuggning eller bränna dem levande i burar, de kunde kasta homosexuella ut från tak mot en säker död, tillfångata unga flickor, kvinnor och vålta och hålla dem som sexslavar eller husdjur. Barnaföderskor för att deras islamisktiska tro om generationer skulle spridas i allt vidare kretsar, Hitler hade samma tankar, att ariska kvinnor skulle föda barn för att rädda den vita rasen. Nu har Daesh/IS inte bara sjunkit ihop, utan även förlorat sin sista lilla strandremsa längs Eurfrat. Vad som händer med alla terrorister som finns kvar vet vi inget om, de tappra kurderna och syrierna som på slutet nedkämpade de fega mördarna, är värda all ära och berömmelse. Tyvärr finns nu risken att arroganta Turkiet kliver in i Syrien för att med ursäkten att de skall bekämpa en "terrorsekt" inom det kurdiska landområdet. Ja hur som haver, mitt icke allt för väl skylda förakt för Daesh vill jag manifestera med en illustration gjord för två år sedan. Hoppas på något trevligare i nästa blogg. Hörs //Olle

Dessa jädrans stormarknader...

Gnällspiken är i gång. Är det nån´ting som får mig matt i benen, tom i huvudet, mer apatisk och hörselskadad, så är det besök på någon av alla dess herrans stormarknader som bara är ute efter en sak, att skinna dig på pengar. Visst, det finns ett grundbehov hos alla som slinker in och greppar en korg eller rullar loss med en kundvagn - att handla det i matväg man behöver och lite till för några dagar framöver, eller två par kallingar, några nya strumpor. Finito. Punkt slut. Men icke alla, de flesta lämnar Ullared, ICA Maxi, Coop Extra eller vad de alla nu heter, med tio gånger mer än vad de behöver. Mest skräpmat, onödiga kläder som sällan används, spel, elektronikprylar, gräsmatterobotar och farao och hans mormor. Säger bara stön å stånk. Gu´bevare mig väl. IKEA fine, goda luncher, och det mesta man behöver för ett halvår framåt. Inga kläder, inga matvaror. Snabbt, effektivt. Bra. Där hänger jag inte så ofta med huvudet och suckar uppgivet. Mia och jag, med listan i hand betar av de vi planerat och sedan hemåt. Gubben på bilden är trött, grinig, uppgiven och less på hela tillställningen. Men han kommer tillbaka uppfräschad, något uppfräschad en dag ska ni se... Tills dess, hörs //Olle

Snö inget hinder för en känguru.

På sluttningarna utanför Canberra förra vintern i Australien sitter en knguru och begrundar sin situation, en vinter som nu närmar sig i samma takt som sommaran knackar på dörren här uppe hos oss. Fick ett mejl från en nära vän och bekant i södra Tasmanien, som just aviserade att så långt söder ut i Aussieland börjar det bita i kinderna på kvällarna, lite mörkare och det berömda sydskenet, motsvarigheten till vårt norrsken, kommer nog att visa upp hela sitt skådespel inom kort. Kängurun klarar visst snö och minusgrader, men inte att vara utan föda, våra renar som ett exempel har det i sina gener att gräva och gröpa i snön, så hittar man lite att knapra i sig. Men den förmågan saknar kängurun, så det är bäst att snön inte ligger för tjock och för länge, då kan det gå illa för våra hoppande vänner. I de australiska alperna, Snowy Mountains lägger sig snön vintertid, skidsportorterna öppnas, att skidtörstande australier kommer för öva sina färdigheter. Jag minns i mina unga år, när vi for upp från Melbourne till Mt Bullar, två svenska killar till och jag, slog oss ner i snön och kramade några snöbollar, tittandes ut över det gröna landskapet, ganska torrt men grönt, som sträckte ut sig under våra fötter och framför oss. Magiskt. Det var då det, nu ur det nutid och vi hörs igen //Olle

The Far East - i blandteknik.

Är detta en diversehandel - så är det en diversehandel. Innebärande att jag kan hoppa i stort sett mellan vilka ämnen jag vill, så länge jag kan stå för vad jag lägger ut och skriver. Detta är ett verk i blandteknik som heter "The Far East". Blandteknik? Ja, då man använder flera olika medier i en och samma bild. Som denna: tusch, kol, blyerts, torrpastell, fetkrita och akvarell. En salig blandning som blev till ett mindre rörigt innehåll/slutresultat. Jag är nöjd med den, jättenöjd till och med. Gjord på koppartryckspapper cirka 300 grams. Nu vet ni, nog om detta. Vi hörs och syns...morsning //Olle

Tidigare reklamare - har det något värde idag?

Visst kan man fråga sig vilken nytta man har haft efter ett långt yrkesliv i reklambranschen? För egen del, bara positiv nytta och glädje. Men så kan man raljera lite över det som numera, med ålderns rätt, ses som fjamsigt, löjligt, ytligt, banalt, sexistiskt eller vad du nu vill. De flesta budskap som jag motvilligt och med ljudat bortkopplat tvingas genomlida på tv:n eller huvuddelen av vad jag möter i olika slags pappersmedia är även de, med vissa undantag dock, banala, ytliga och överblaffiga med extrapriser, splashar, feta ramar och annat som man tror skall locka. Ja här hör ni hur en gammal reklamare som själv varit orsak till att säkert mängder av medmänniskor vänt sig bort när de öppnat sin morgontidning under andra halvan av nittonhundratalet, låter idag. Ordet jag använde var raljera, skoja och driva om något man kan/kunnat/behärskat är alltid tacksamt. Därför presenterar jag denne man, som på äldre dagar åmar och kråmar sig inför bekedet att hans inte ens duger att raka/skotta dynga i ett stall, trots alla år på glassiga annonsbyråer. Ja så kan det gå. Som sagt igen, personligen har jag bara bra erfarenheter av mitt förflutna och jobbar alla många år sedan pensioneringen till trots, fortfarande nästan dagligen med konst och/eller illustration. Inte så många uppdrag, men utställningar och viss publicering i DN lockar. Nu vet ni. Hörs igen...tills dess...morsning //Olle

Fredliga Nya Zeeland träffat av terrorismens knytnäve

Så har då en av världens sista fredliga paradis plötsligt väckts ur sitt lugn och träffats av ondskan, som så många andra delar i vår värld fått erfara tidigare. Tråkigt, ett lugnt, fredsälskande, försonande folk väcks ur sitt vardagslugn av maskingevärsknatter. Och 49 människoliv senare har ens trygghet förvandlats till en orolig framtid. Visserligen har naturens onda krafter slagit till mot Christchurch tidigare, för sju år sedan, då en kraftig jordbävning tog nästan 190 människors liv och samtidigt orsakade stora materiella skador på byggnader och konstruktioner av olika slag. Men Christchurch har rest sig, allt är återställt och lugnet, men vissheten om nya skalv finns alltid där, tills då idag lokal tid 14.20 några extrema terrorister trängde sig in i två moskéer i staden och sköt ihjäl 49 personer, ett fyrtiotal vårdas på sjukhus. Nya Zeeland, blir nog aldrig detsamma igen, man förstår naturens krafter, landet ligger precis mellan två jättelika underjordiska plattor, där seismisk, vulkanisk aktivitet är ständigt pågående, detta kan man förstå och vara beredd på att det inträffar något någonstans framöver, men masskjutning med många offer det var man inte beredd på, inte på dessa breddgrader. Mina tankar är idag med alla de som drabbats och nu får minnas och sörja de som för något dygn sedan var livs levande. Gärningsmännen vill jag helst slippa prata om. Galningar. Vad har ni vunnit med detta? Annat än ett förakt för det ni står för. Men det fattar ni inte. Stolpskott. //Olle

Det finns grisar bland oss...

Det går inte att förneka, att det bland oss män, finns vissa som man allmänt kallar för "mansgrisar", kan tyckas hädande av den ädla rasen grisar, men det är ett begrepp som myntats genom åren, men få förknippar med renligheten själv - grisen. Men om vi håller oss till vår västerländska kultur och glömmer andra religioners kvinnoförtryck i form av hedersreligion, traditioner, könsstympningar, burkatält, barnäktenskap och annat otyg, så beter vi oss om än inte lika illa, jäkligt illa ibland. Alkoholism, misshandel, svartsjuka och rent översitteri är vad vi män i allt för många fall, hänfaller till. Rollen som husets herre, seende kvinnan som en madrass, städerska och servicejon är inte ovanligt. Det konstiga är att vi som beter oss mer normalt och jämställt, när vi blir vittnen till rena övergrepp, att vi då inte agerar, utan vänder bort våra huvuden. I rädslan förmodligen, för repressalier och andra obehag? Det här fotot visar lite av det översitteri som jag hänsyftar till. Svenska män, skärp er, om ni tillhör denna grupp av översittare, tänk på att vi lever i ett demokratiskt jämställt (nästan) samhälle. Vi ser er. Ni får ingen respekt av oss. Vi skulle gärna slå er på käften om vi blev åsyna vittne till misshandel eller verbala övergrepp. Om jag stod på stranden och såg denna båt passera då skulle jag skrika ut ord som inte skulle uppskattas av alla, allra minst av den tunga snubben i aktern på båten. Nu har jag surrat som en geting kring detta ämna, utan ett komma till riktig punkt. Punkt slut. Vi hörs igen //Olle

Boeing 737 MAX-8

Det är en sorgens dag för alla som älskar flyg och framför allt alla de som förlorat anhöriga. Ethiopian Airlines förlorade en av sina splitternya Boeing 737 MAX-8 idag på morgonen, alla ombord 156 personer inkl besättningen på sju personer är döda. Det som gör denna olycka extra tragisk är att i höstas hände nästan, om inte exakt, så nästan en identisk olycka i Indonesien då en Lion Air flygning med likaledes en ny 737 MAX-8 störtade några minuter efter starten i havet. Det sades då att planets färddator inte fungerade tillfredsställande, hastigheten varierade utan att piloterna kunde åtgärda det manuellt. Man meddelade tornet att man ville återvända, men hann aldrig tillbaka. I dag utanför Addis Abeba lär händelseförloppet direkt efter starten varit "nästan exakt lika". I Lion Airs fall i höstas hade piloterna då efter landning från flygningen innan olycksresan ha anmärkt på att något inte skulle vara som det borde, vad gäller färddatorn ombord. Personal på flygplatsen i Jakarta meddelade att felet var åtgärdat och gav klartecken till den sista resan där den störtdök och slogs sönder i Javasjön efter 13 minuters flygning. Idag i Addis var det efter 8 minuters flygning. Skulle tro att Boeing nu drar öronen åt sig och varnar alla bolag som äger dessa nya maskiner, att beakta alla tecken om och när något är i oordning och inte nonchalerar dem. Hoppas för Boeings skull och alla framtida flygresenärers skull att de löser ev fabrikationsfel eller vad det nu är som orsakat dessa olyckor. Många är idag i sorg, jag känner med er. //Olle

Internationella kvinnodagen eller inte.....

....vem bryr sig tycks denne man på bilden tänka och agera. Respekt kära män, alla ni som tror att ni fortfarande är herrar på täppan, vi kan väl låta både kvinnor och män trona däruppe tillsammans. Jag tycker det passar oss i vårt öppna demokratiska samhälle bäst. Många länder, allt för många har evigheter till att hitta jämställdhet mellan män och kvinnor. Hedersförtryck, religion, tradition och allmän överlägsenhet slipar man att inte bort så lätt. Tack gode högste beskyddare för att vi lever i ett öppet samhälle, där män i riksdagsbänkarna inte, utan påföljder, kan lägga sina händer på de kvinnliga bänkkamraters lår eller skrev. Vi har ett exempel i media idag den 8 mars, den internationella kvinnodagen, och då passar en dömd tv-personlighet på att stämma sitt tv-bolag för att han blivit "ett offer" i metoo-kampanjen. Ja se hur vissa av oss beter sig, dock långt ifrån alla. Grattis alla kvinnor där ute, ni kämpar på och är inte tysta och undanglidande längre - det välkomnas, mäns förtryck måste upp i dagen. I strålkastarskenet. Kämpa på nu, ni har mitt fulla stöd. Kram från //Olle

Maria Wetterstrand

Frågan är om Maria Wetterstrand, det räcker med ett ord, har någon flygskam i kroppen?

Bajare - så klart man e´de.

Möjligen har ni sett den här illisen förut. Men det tål att repeteras - är man född på Södermalm så är man, dessutom på anrika Södra BB, ja då är man Bajare från första andetaget utanför moderlivet. Oh så har jag förblivit. Till all lycka är både son och sonson födda på samma BB,som tyvärr inte längre är ett BB, så då har det automatiskt och med blodet blivit så att även Anton och Eddie är trogna och hängivna Hammarbysupportrar. Vi går på fotbollsmatcherna tillsammans, med tjusiga säsongskort i fickan, spatserar vi in och sätter oss en timme före match och snackar och tittar på uppvärmningen. Under matchen tickar hjärtat lite extra, men rutinerade rävar som vi är, så får vi räkna med en torsk då och då. Ingen gråter eller ligger sömnlös för det, bara att gå på nästa fajt och tro på vinst. Bajen i våra hjärtan. //Olle

Klimatsmart, ja kanske?

Idag går det inte att vara frågande eller undrande om vattennivåerna skall stiga med 58 meter, 58 meter? ja så står det på en helsidesskräckskildring i lokala SN dag. Eller undrande, tvivlande, ifrågasättande, krävande på andra områden som rör klimatet går inte heller för sig. Inte om man skall vara smart och följa alla pekpinnar och pekande pilar. Visst vill vi alla bidra till ett klimat som inte är i utförsbacken, vi gör nog alla så gott vi kan kan, var och en på sina områden. Ett litet strå till stacken är vad jag och min Mia kan bidra med, men inte avsägandes oss alla möjligheter till att förflytta oss, äta riktigt, värma oss själva och hus. Det är idag, oftast villkor som dikteras av de som bor inom T-banenätet, som har en butik runt hörnan, det är de som avgör om man är klimatsmart eller ej. Råkar du bo i Vilhelmina i södra Lappland och ha 75 km till jobbet och lika långt hem igen, då har du inte så många chanser att leva fossilfritt och vara vegan och självhushållare. Vissa kan inte, vill inte, törs inte erkänna att de inte är hundra PK. Kom ihåg alla ni som dikterar levnadsvillkoren för oss utanför storstäderna, att vi som bor "i obygden och är lantisar", vi gör verkligen så gott vi kan, solceller som kan ge energi några månader per år, bränslesnåla fordon (om inte dyra elbilar) ändå mindre och inte så törstiga. Har vi trädgård odlar vi det vi kan och orkar med. Vi gör vårt bästa. Bete er som vettiga människor, ni som domderar och tycker, ni har inte alltid rätt, bara ibland. De andra gångerna har vi rätt. Ibland står vi bägge på rätt sida stängslet Å hör sen´ //Olle