World´s deadliest animals

Afraid of being attacked by a shark? A wolf? A croc? A snake?
You can remain calm and relaxed, almost.
The deadliest animal on our planet is an insect - the mosquito.
As number two we find the Human
being - surprised? I am not.

Facebook and gatesnotes.com, thanks.

Betyder vissas liv mindre?

Denna rörande bild dök upp på Facebook idag, vem kan undgå att bli berörd?
Detta stackars vilda djur, som kanske skulle struttat runt i Alaska, Yukon, Kamtjatka eller Lappland sitter nu till allmän beskådan och förnedring i en djurpark någonstans i vår omänskliga värld.

Och det som är än mer skrämmande är att det som sägs i rubriken, även rör oss människor.
Vi borde vara kloka nog att värdera alla utifrån deras förmåga och förutsättningar, inte bara kasta dem på soptippen när de inte passar in i våra snäva ytliga värderingsramar.
Hoppas denna björn och alla andra vilda djur, människoflyktingar som sitter inlåsta i Sinai, kvinnor inspärrade i sina hem, familjer hukandes under bomber, barn berövade sin ungdom i Kambodja - att de en dag, precis som de vilda djuren skall återfå sin frihet, rätten att leva ett liv som vi tagit för givet gällande för oss - som fria varelser.

Ingen, djur eller människa, är mindre värd än någon annan.
Om alla tyckte så, skulle vår värld vara ett paradis att leva i.


Tack Greek reporter / Misha., Tog mig friheten att låna din bild, tror säkert du vill dela med dig av den.

Vi glömmer aldrig förintelsen.

Idag och liksom alla andra dagar, bär vi med oss kunskapen om det otänkbara, som bara inte kunde hända.
Det har hänt och det vet vi alla. Att förtränga är lätt, därför måste vi lätta lite på locket, påminna och släppa fram våra djupaste känslor, delta och en liten stund, skänka de som brutalt fördes bort och mördades i Hitlers koncentrationsläger en tanke.
Det finns flera platser i Berlin, bla det Judiska monumentet intill Brandenburger Tor, det Judiska museet med hela den judiska historien inte långt ifrån och om man klarar det - Sachsenhausen, ett läger strax norr om Berlin.
Låt oss alla som minns aldrig glömma att påminna de som inte vill minnas.

Japanska bilnummer?

Vad jag förstått så är de här låga numren inget att förvånas över, även om jag gjorde det.
I övre raden till vänster står stadens namn alltså Tokyo överst och Kyoto underst?
Första siffran står för fordonets klassificering plus ytterligare två siffror. i den övre raden, det stämmer med mina foton.
Nedre raden sägs bestå av hirganatecken och fyra siffror, alltså i detta fallet inga nollar utan bara en enda stackars siffra.
Ser mystiskt ut hos mig. Vid ett tillfälle, av en slump, så jag två bilar efter varandra med två lika undre nummer, ex 4846 och 4846, men då skilde sig klassificeringen, eftersom den ena var en omisskännlig taxi.
Petiteser i större sammanhang, men saker som vissa noterar.

Australian road signs

I´m giving you a rest, not so many words, but road signs. Enjoy what the Aussies meet driving down the roads.

Japansk skrift, 日本語

Nej jag vet inte vad som står på dessa tre bilder, men jag bryr mig inte, det är skönheten i den japanska skriften som gör mig nästan stum.
Med stor sannolikhet har jag levt ett tidigare liv i Fjärran Östern, för så innerligt känns det att jag "nästan kan skriva så här".
Jag använder ofta svart och vitt i min konst, ofta pensel och tusch, men känner mig hämmad av att inte våga ta ut svängarna ordentligt - rädd för att bli betraktad som en som försöker härma.
När allt jag vill är att känna koncentrationen och sedan den befriande känslan av rytm, dans och omedveten befrielse när tecknen blir till.
Nihongo heter det japanska språket som nästan 130 miljoner japaner talar. Dessutom finns det ett antal skriftspråk som jag inte tänker fördjupa mig i, än mindre försöka bena upp och förklara.
Vilket av kanji, kana, katakana eller hiragana som detta är vet jag inte.

Men njut. Det är skönhet i sin yttersta mening.

Tänder du på denna illustration?

Det var inte helt ovanligt att man för ett par generationer sedan lät plocka ut sina tänder, efter förslag av sina föräldrar eller kanske t o m sin tandläkare, om man nu hade en sådan?
Anledningen var enkel, föräldrarnas tänder var dåliga (om ens kvar?), deras erfarenhet av problem min de egna tänderna gjorde att de "ville sina barns bästa".
Alltså att slippa framtida värk och andra problem. Bättre då att plocka ut de egna tänderna i tid och sätta in löständer.

Jag har aldrig haft några problem med mina tänder mer än i tonåren, senast jag hade ett hål (karies) var 1976, gamla plomber har ramlat ut och ersatts av nya, men inga nya hål.
På en fråga till min tandläkare vad hon skulle svara om någon kom in och bad att få dra ut alla tänder svarade hon "Jag skulle vägra totalt om det inte fanns särskilda medicinska skäl".

Så här sitter jag med mina egna tänder och lider med alla de som inte har egna och inte hade tillfälle eller mod att tacka nej till föräldrarnas råd.
De är inte många kvar, men några finns.

Lite trångt men säkert på tågen.

Visst är det aningen, för att inte säga tämligen, trångt på tåg, tunnelbanor och bussar i Japan. Men inte värre än att en landsortsbo som mig finner det uthärdligt.
För där är aldrig några aggressiva knuffar, grymtanden eller trampanden på tårna.
Några inknuffare såg vi aldrig av, trots att vi ibland befann oss mitt i virrvarret då de centrala kontoren stängt för dagen.
Men där finns problem med trängseln, för vissa vagnar i vissa tåg är avsedda endast för kvinnor. När vi frågade varför så fick vi svaret att i trängseln så är det ganska vanligt att kvinnor blir tafsade på och det har järnvägsbolagen beaktat och låter dem slippa närgångna händer.
Men som äldre man löper man ingen som helst risk.
Många män bär plånboken i bakfickan, de som inte har traditionell mörk kontorskostym vill säga,  där skulle jag tro att kavajens inneficka gäller.
Men att blotta sin förmögenhet som vissa gör, detta i trängseln, tyder bara på en sak - att folk är ärliga och inte snor plånböckerna.
Respekt och heder åt Japan.

Mount Fuji - 富士山 Fujisan

Att fotografera denna mäktiga vulkan, i soldis och genom tonade kabinbanefönster är inget som ger full rättvisa, men bara att få lägga ut två egna, alldeles egna, bilder av Japans högsta berg på 3,776 meter är något alldeles extra.

Jag och vi andra i gruppen, kände en djup vördnad för henne där hon låg med en del av vinterskruden på, någon hade gjort en teckning ganska högt upp, nästan som ett japanskt tecken.

Denna någon är naturligtvis naturen själv, små snöskred som bildade ett tecken. 

Ett meddelande, som möjligen inte ens japanen själv kunde tyda?

Fuji är ett av Japans tre heliga berg, det som för oss bidrar med en extra beundran är just hennes symetriska form, typisk vulkan - så här skall en vulkan vara formad.

Hit vallfärdar folk, hit kommer poeter och konstnärer, klättrare och turister.

Vi passerade i linbana och bergbana på ganska så behörigt avstånd (enligt utsago av Mr Suzuki, vår guide, knappa 50 km) och som sagt i starkt soldis.

En klar och ren dag hade varit idealet - men får man en gång i livet se henne spelar det mindre roll, bara hon syns.

Senast Fuji hade utbrott var under åren 1707-08.

Foto: Olle Qvennerstedt

Guillou, Lenin och Myrdal. En skön trio.

Guillou, Lenin o J. Myrdal. Foto: Anders Deros

Så har då äntligen Jan Guillou fått det litterära pris han under årtionden så enträget och tålmodigt längtat och trängtat efter.

Och det blev inte vilket pris som helst - det blev J Myrdals stora pris - Leninpriset.

Äras den som äras bör. Jan Guillou är en stor författare, en av våra största, ingen diskussion om det. 

Här kan ni som vill läsa hela Guillous tacktal.

Det är dock i mitt tycke ett bittert tacktal, det är i mitt tycke ett försvarstal för ett pris som genom sitt namn inte luktar så gott längre.

Till skillnad från 60-talsåren, är Lenin inte längre en av frontfigurerna i den politiskideologiska diskussionen eller vid demonstrationerna den 1 maj. 

Jag har själv gått i dessa tåg på den tiden, både på 1 maj och i otaliga Vietnamdemonstrationer.

På 1 maj, var det ofta både Marx, Lenin och Stalin på stora plakatporträtt som "anförde" de långa tågen till Kungsträdgården eller någon annan central plats i Stockholm.

Så tro inte att jag att jag inte vet.
Inte varit med.
Till skillnad från Jan Guillou så har jag sett konsekvenserna av den politik som den gode Lenin, i all välmening, införde i och med störtande av en annan härskare - den ryske tsaren och hans orättvisa välde.

För vad blev det av den socialistiska revolution i Ryssland? Skipades det rättvisa och jämbördiga villkor för alla arbetare och bönder? 

Icke sa nicke, nya makthavare tog för sig, skodde sig, bildade en makt- och ekonomisk elit med alla de privilegier som den undanskuffade tsaren hade och i kommunismens namn deporterades eller avrättades alla som inte inrättade sig i leden.

Jag tror att du Jan Guillou skulle ha läst på bättre, kanske tänkt igenom lite grundligare vad det är för ett pris du accepterat, visserligen förbittrad över att ha blivit ratad i så många år, men ändå.

Pengarna du får går oavkortat till den palestinska frihetskampen, något jag återkommer till.

Lenins anda må fortfarande sväva över oss som den utopi, den onekligen var.

Men att som du Guillou veva vilt runt sig i ett slags försvar, att kasta dynga på de som ifrågasätter Jan Myrdal och hans orubbliga hållning vad gäller exempelvis det forna Pol Potska paradiset Kampuchea, det är långt under din debattnivå käre Guillou. 

Att sedan som grädde på moset raljera över de miljoner människor som torterades och avrättades i Pol Pots läger med orden "visionen av det bokstavligen huvudlösa samhället" det får mig att gå i taket.

Jag tycker att du Jan Guillou skall boka första bästa flight till Phnom Pehn i Kambodja och ställa dig på den största torget i stan och med en tolks hjälp upprepa dessa ord inför kambodjanerna, jag kan garantera dig att var och en av dem har en eller flera nära som fick sina huvuden avhuggna -(bokstavligen).

Jag är inte klar än.

Du avslutar ditt försvarstal med bl a dessa ord ".... man skall bli en solidarisk författare, inte en anpassad, inte lydig, man skall käfta emot till sista andetaget och man skall räcka långfingret åt var fin litterär jury."

Vad menar du med det, att vara anpassad till vem och vad? Solidarisk, mot vem eller vad? Inte lydig, mot vem eller vilka?

Du får det att verka som att bara skriftställare, debattörer eller författare på din politiska sida inte är lydiga och anpassade till överheten och att käfta emot och peka finger gör man bara om man har din politiska uppfattning.

Inget kunde vara mer felaktigt, tyvärr käre Jan Guillou, för visst vore det underbart om en del av vår litterära elit kunde vara fläckfria, obundna och opolitiska. 

Men. 

Alla är vi fast i ett tänkande, därmed också anpassade och lydiga.

Så även mottagaren av årets Leninpris.

Och jag.

着物 Kimono, en vacker högtidsdräkt.

Längs den otroligt vackra Philosopher´s Path i Kyoto, som sträcker sig längs kanalen stod körsbärsträden i full blom.
En vanlig måndag i början av april var det fullt med besökare, det var fest, det var högtid och som alltid när det bjuds på traditionella begivenheter i Japan, klär många kvinnor sig i det vackraste de har -kimonon.
Jag passade på, hoppas inte för påträngande bara, att ta lite bilder av några av de som stod för ögonfägnaden.
Som synes så fotograferar även kimono-klädda kvinnor, lika skickliga och kvicka som de, och övriga japaner, är med sina mobiltelefoner.
Kimonon saknar fickor, men det finns tygveck på ärmen som kan användas som ficka. Den har en smal krage och bärs omlott och lappar över åt höger. Skärpet kallas obi.
Varsågoda.

Foto: Olle Qvennerstedt