LH 440, en A380 just nu på väg till Houston.

Av alla flygplan som just nu flyger och far kan vi bara ta ett exempel - LH 440 från Frankfurt till Houston i Texas. I detta ögonblick har den precis passerat över gränsen mellan Quebec och Ontario i Kanada, strax söder om James Bay.
Klockan 13.30 lokal tid (20.30 vår tid) landar D-AIMC (på bilden) en Airbus A380-800 på George Bush Houston Airport terminal D efter att ha tillryggalagt 8 570 kilometer, just nu återstår det 2 576 kilometer.
Flygplanet är faktiskt döpt till Peking, vilket även finns på kinesiska strax under det sista "a:et" i Lufthansa.

Varför i hela friden, undrar ni, följer du LH 440? Jo min käre kompis och vän Kjell Aleklett sitter ombord på väg till en konferens i Austin några timmar norr om Houston.
En ASPO-konferens där oljan, som snart enbart används för transporter av olika slag kommer att vara huvudämnet.
Boken Peeking at Peak Oil, som jag gjort 110 illustrationer till, säljs genom en representant för Springer USA och förhoppningen hos Kjell är att amerikaner lite mer i gemen skall vakna upp till insikten att oljan faktiskt är en ändlig resurs.
Man börjar utvinningen av olja och den kommer en dag att avslutas, den dag då den tar slut, den dagen ligger långt fram i tiden, men vi befinner oss idag på den maximala produktionstoppen.
Hädanefter bär det sakta utför, tillgångarna räcker inte längre till att täcka de allt större behoven.
Det är vad ASPO kommer att diskutera i Austin Texas.

Och just därför sitter Kjell på LH 440-maskinen som just nu har 2 timmar och 55 minuter kvar till landning.

Specialmålade lastbilar.

Varför inte? Finns det specialmålade personbilar, flygplan, barnvagnar och lyftkranar, varför inte då också lastbilar av diverse slag?

Sopbilen hör vad jag förstått hemma i Philadelphia. Lastbilen torde vara tysk?

Reklamare som styrde världen...

.... en bild från 2006.
På män som tio till fyrtio år tidigare betydde mycket för vårt konsumtionssamhälles framväxt.
Vi gjorde allt - och lite därtill - för att folk skulle konsumera mera, ge sjutton i religion, läsning, motion och andra icke tillväxtfrämjande sysselsättningar.
Köp och släng gällde ett tag, sedan kom konsumentrådgivare och granskningsgrupper som stoppade upp ett tag, det blev politiskt inkorrekt att köpa och handla, gröna vågen slog omkull oss för en kort period.
Men vi återuppstod, snart började egoismen att spira, för att i slutet av våra karriärer äntligen slå ut i full blom.
Vi tycker oss - med rätta - ha bidragit till denna inåtriktade, men för samhället så viktiga köplusta och ohämmade behov att ersätta nästan nytt med nytt.
Vi har fört samhället framåt, vi har fått Sydostasien att blomstra, vi har räddat regeringar och sett till att inflationen inte rusat rakt upp.
Koldioxidutsläpp, miljöförstöring och naturresursminskning får nästa generation kommunikatörer och främjare av ännu fler och större köpcentra ta, vi har gjort vårt, vårt bästa....

Ovan kommersialismens hjältar: Kaj Nenning, S-Å Mattsson, Bo Miller, Ove Welander, Folke Lundin, Olle Qvennerstedt och Göran Gunnfors.  En redaktör, några AD, några originalare/tecknare.

Vi är inte ensamma på tronen, fler finns, nu vilande på sina lagrar - ovan eller under jord, dock ej på plats framför Mariefreds slott den 30 maj 2006.

Communist Heroes of 1941.

In a small booklet printed in China 1977, I found this story:

" In the autumn of 1941, the Japanese occupied parts of China. 

When they started what they thought would be an easy "mopping-up" campaign in the border region of Shansi-Chahar-Hopei they ran into "Chinese Communist Troops" who had their base there, but had decided and already started to move away and fight elsewhere.

And the Japanese enemy troops approached the Wolf´s Teeth Mountain.

The Chinese troops left a squad leader, his deputy and three soldiers (!!??) to delay the Japanese, but foremost to cover the movements of the main force.

And these five men fought, showed supreme self-sacrifice and courage it is being told.

They actually mislead the Japanese and lured them higher and higher up the mountain, saving their own ammunition and grenades. They even throw rocks at the enemies below them.

But, when they were down to their last granade, they hurled it away to kill yet another number of Japanese soldiers, the story tells me.

After having thrown the last granade they had nothing else to do but first smashing their rifles to bits and pieces shouting "Comrades, we won´t let the enemy get our weapons..."

Then, they leaped of the steep cliff!"

The story ends like this: 

"Their heroism exemplified the prowess and noble spirit of the People´s Army led by the Chinese Communist Party."

Remember when you read this, the story is from 1977 a year after Mao´s death and a little less then ten years after the Cultural Rovolution.

The artist behind the beautiful woodcuts you see is: Lou Chi-kuei

Här är det sol och sommar, ljust och härligt.

Om man nu inte tycker om att grotta ner sig i mörkret, andas den fuktiga luften eller tröttnat på avsaknaden av gröna blad och växter, ja då har många möjligheten att byta ut det mot den raka motsatsen.

Själv är jag faktiskt lite kluven, en novemberkväll, ruggigt svart utanför, med mysbelysningen på inomhus och en bok eller ett bra och reklamfritt tv-program och kanske ett glas rött - ja, det är inte så dumt det heller.

Men om, och visst är det så, om man saknar värmen, ljuset och de korta ärmarnas klimat.

Då är kanske inte, vare sig, Sydspanien, Kanarieöarna eller Madeira dit man styr kosan.

Västindien, Sydostasien förvisso - för vissa.

Men låt er drömma än längre bort, till platsen ni ser på bilderna här.

De oändliga kusterna nära Adelaide i South Australia. Här ovan syns Seacliff och Marino Rocks, som sagt, det är bara och fortsätta öster ut eller vända om västeröver om man söker nya stränder. 

Solen finns där, värman är smekande varm framför allt kvällstid, havet är svalkande vid den här tiden på året. Och....visst kan det bli skönt svalt vissa kvällar, regn är inte heller obekant.

Men det här förstår ni.

Men res söder över, långt bort om du vill ha ha ett språk du förstår, avslappnade människor, god mat och dryck och ljuset, solen och värmen.

Välkommen down under.

En illustratör som sticker ut...

Tomer Hanuka

Ett utsnitt ur en illustration av Tomer Hanuka

Ibland stöter man på illustratörer som är lite annorlunda, Tomer Hanuka är av dem, i mina ögon i alla fall. Denne illustratör och cartoonist har sin verksamma bas i New York City.

Hans arbetsfält innefattar bl många ex bokförlag, magasin/tidningar, filmbolag, tidningen the New Yorker, Nike och Microsoft är några av hans uppdragsgivare.

Hans vägg pryds av medaljer och diplom, utmärkelser internationellt, en animation var Oscarsnominerad och 2009 vann han the Golden Globe.

Just nu arbetar han med animerade snuttar för Canal Plus.

Hans hemsida heter

www.thanuka.com

Besök den och titta på hans skickliga penna och ett manér som inte blir tjatigt, rörelserna är ofta mycket accentuerade och det finns oerhört mycket av rytmer och dramatik, samt som sagt men inte minst - rörelse - i hans verk.

Träd och kottar i Australien.

Någon timme norr om Adelaide i delstaten South Australia ligger Food Forest. en farm med djur och odlingar av alla de slag från frukter, bär, nötter till allt som växer i jorden, rotfrukter med andra ord..

Familjen Brookman är självförsörjande, huset de bor i är energisnålt och kyler under stekheta sommrar och värmen finns där vintertid, allt enligt fiffiga konstruktioner för ventilation och cirkulation.

Allt regnvatten sparas och återanvänds i olika sammanhang beroende på behov.

Träden är stora, olika arter av eukalyptus och även andra, vars namn jag inte kan, men som du kan se på den nedre bilden har kottar, de australiska barrträden som planterats för att skydda mot starkt solljus och med odlingar finurligt och spikrakt löpande mellan stammarna.

Barken på eukalyptusen är vacker, rent av ger den skönhetsupplevelser, vit, grå med gröna nyanser, när den viker ut sig visar den en varm röd sida. Stora flak av bark ligger vissa tider runt träden och bladen, ja de smakar eukalyptus, goda att tugga på.

Koalan är dock mer kräsen, den väljer bara vissa sorter.

Eukalyptusen som ser ut som stora dillkronor i landskapet, Australien runt. Är så typiskt att en filmsekvens på tv omedelbart avslöjar om det är filmat där.

En del träd blir gamla och knotiga, eroderande flodbäddar gör att de tippar och blir liggande i årtioenden, de är hårda och dess röda trä innanför barken är det inte mycket som biter på.

Som amerikansk redwood, fast australisk redwood.

  

UFO? Could very well be.....

Yesterday when I took my daily exercise I looked up the sky and was amazed over what I saw.

For the first time in my life, I´m pretty sure it was a visiting UFO I spotted. Never, ever seen anything like this, it must come from someplace out there.
And it was without engine-noice or any other noice for that matter.

I hope you can help me identify this unknown object. Thank´s in advance.

By the way, I have a confession to make, I am not much of a birdspotter, but I can see this is not crow or magpie and that´s proof enough. It is an Unidentified Flying Object.

Oil; US, the new Saudi Arabia?

This is serious business, it´s about the future oil production in the US.
Read it, wherever you are - it´s a matter of deepest concern.

Aleklett´s Energy Mix is always updated and Prof Aleklett has, as a scientist at Uppsala University, studied Peak Oil for over ten years.

Please take part of Peter Coy´s article published a few days ago in Bloomberg Businessweek:

U.S. the New Saudi Arabia? Peak Oilers Scoff

November 13, 2012

Last night I got a call from Peter Coy, Economics Editor for Bloomberg Businessweek in New York and he wanted to ask some questions about the claim that the United States in the future would export oil. Our discussion is now published on Bloomberg BusinessWeek, Global Economics, Here is a copy of the article: (http://www.businessweek.com/articles/2012-11-12/u-dot-s-dot-the-new-saudi-arabia-peak-oilers-scoff#disqus_thread).

U.S. the New Saudi Arabia? Peak Oilers Scoff

By Peter Coy on November 12, 2012

The U.S. is set to increase oil production so much that it will overtake Saudi Arabia and become the world’s biggest producer by around 2017, the International Energy Agency said today.

The reaction from “peak oil” theorists? Not a chance. They continue to argue that the surge in U.S. production coming from shale oil and shale gas is a flash in the pan. Before long, they say, U.S. output will start falling again—as will global output. The price of oil will skyrocket and the industrial economy will be brought to its knees, they argue.

I first reached Kjell Aleklett in Sweden. He’s president of the Association for the Study of Peak Oil and a physics professor at Uppsala University. Aleklett acknowledged that peak oil theorists didn’t predict the U.S. output increase, but he said the jump doesn’t undermine their main case. “We were wrong that it was not possible for the U.S. [production] to swing back again. But we don’t know how high the swing will be,” Aleklett said.

“The shale production we are talking about now relies on thousands of wells drilled every year. If the drilling capacity should go down, or for some reason it becomes too expensive, then the production will go down very fast,” Aleklett said.

What’s more, he said, the U.S. success is not being duplicated in other countries. In densely populated Europe, Aleklett said, the best shale happens to be beneath the city of Paris, making it off-limits to production (unless the Eiffel Tower is converted into a production platform).

Aleklett also pointed out that the U.S. Energy Department’s own outlook contradicts that of the Paris-based International Energy Agency. In 2035, according to the U.S. Energy Information Administration, imports of crude oil, liquid fuels, and other petroleum, plus natural gas will still total about 24 quadrillion BTUs a year, nearly triple the level of exports.

Mark your calendar, by the way: Aleklett said the next meeting of the Association for the Study of Peak Oil is in Austin, Tex., on Nov. 30 and Dec. 1.

More fresh graphic prints by Olle Q.

Well, I started yesterday posting two graphic prints of mine, so I might as well shown a few more in the same "book-series."

I wont bother you with the titles, the most important thing is that you like what you see....so....in case you own, run or work in an art gallery, any place on this globe of ours, don´t ever hesitate, just e-mail me.....you know what I want :), an exhibition, the further away from Stockholm the better!
olle@omart.se

I forgot something, the technique?
Collographies, all printed in our print-shop right behind my back.
You don´t work on a copper- or zinkplate, it´s simpler than that, you work on a piece of cardboard!!
You can carve, cut or scrape, draw with a nail, needle, ballpointpen etc, you add glue, plaster, sand or whatever to create a surface with texture.
When you are done, just shellack it with a fine and soft brush, three times or so.
And the cardboard is harder than copper or zink.

And it´s cheap, and with very little environmental influence.

Doesn´t it sound almost perfect?
Thought so.

Good luck!

@Olle Q

Graphic Printmaking by Olle Q

Here are a few, very few eah? of my latest graphic prints.
In a series of seven, so far, these two are the latest to come out of the graphic press-machine.

On top "An act of balance" and below "The bookkeeper."

One confession though, I haven´t been on top lately, and the creativety has dropped like a stone, therefore a standstill more or less.
But I am, as I mentioned, picking up a little of my strength again and are back on the pitch, the next print under way and the one following will be in the same series - the book-series.

As you know and understand, you may use them, but under no circumstances commercially.

Olle Q@

The Beefeaters, kan det bli mer engelskt?

Beefeaters kallas de som utgör vaktstyrkan i Towern i London.

Det är väl ganska bekant?

Men de vaktar också, som personliga väktare, den brittiska drottningen eller monarkin om så vill.

Dräkterna, de blå eller röda är egentligen ganska säregna 1500-talsuniformer som överlevt sedan dess.

Alltnog, i Towern är vaktstyrkan 42 personer stark! 

Där vaktar de, de bor där och de sköter om det gamla slottsområdet och har dessutom en rad med lite mer "udda" uppgifter att sköta. Vad sägas om att guida turister och sköta Towerns flock med korpar?

Korpar? Jo det finns och har alltid funnits en koloni med bofasta fåglar som huserar på avsatser och i hålor och vrår.

Och det finns en Beefeater som är satt att se till dessa korpar, den personen har den smäktande titeln Ravenmaster eller mindre tilltalande på svenska - korpmästaren.

Jo jag vet, i idrottsliga sammanhang kan korpmästare vara något att stoltsera med.

Beefeater är ett uttryck som förr var nedsättande om välnärda tjänare.

Dräkterna i blått eller rött är viktorianska och med sina revärer och dekorationer ser de så engelska ut att jag aldrig lyckats glömma dem när jag en enda gång i livet stött på dem i London.

Tänka sig, idag dök de upp i minnet.

I samband med att jag tog en stänkare, en Beefeater Gin och tonic undrar ni?

Icke alls.

Det bara dök upp.

Minnet alltså.

Kabuki - japansk scenkonst.

I början av 1600-talet uppstod en sång- och dansform på - av alla ställen - floden Kanos torrlagda strand i Kyoto.
De första dansstegen togs av en av dåtidens storheter, tempeldansösen Okuni. Vilken underbar titel - tempeldansös.
Med henne vid detta första tillfälle var också några andra dansanta kvinnor.

Det här blev snabbt populärt, begreppet Kabuki var myntat.
Men, tyvärr kopplades dessa dansösers uppträdanden ihop med "ett lösaktigt leverne." Ja det var så som männen såg på dem, föga förvånansvärt, kvinnor som uppträder??...det måste vara något skumt med det. Och det skulle komma ett förbud.
Redan 1629 förbjöds kvinnor att uppträda och ersattes av unga män, men säg det som varar, 1652 alltså 23 år senare förbjöds de unga männen och ersattes av enbart vuxna män att gestalta både kvinno- och mansrollerna.
Fortfarande idag hänger den traditionen kvar, det är män i kvinnoroller som ger karaktär åt kabukiteaterns med åren, allt mer dramatiska sidor.

Kabuki har vissa givna förutsättningar, dels den breda scenöppningen, dels blomstergången som löper genom publiken och utnyttjas för att entréer och sortier skall bli extra effektfulla.
Lägg därtill vridscenen som kom tidigt och de många falluckorna på golvet, så har man spetsat den teatrala verkan som eftersträvas.

I skådespelarkonsten Kabuki, för som ofta när det gäller japansk kultur, finns mycket strikta och traditionsbundna mönster som kallas kata på japanska.
För publiken blir det välkända uttryck med små personliga variationer.
Makeupen är viktig, kraftig som den är blir den ofta likt en mask.
Till makeupen används överdådiga dräkter som skall understryka och förhöja poser utan att framhäva kroppsformerna.

Musiken, symbolisk och stämnings-skapande, framförs av musiker som är, hör och häpna, gömda bakom ett jalusi!!
Ibland spelar orkestern i scenens fond, då väl synlig för publiken, för att höja den så viktiga skönhetsupplevelesen.

Under 1700-talet uppskattades kabuki främst av borgare, handelsmän och folk som tröttnat på miltärherrarnas alla regler och strama bestämmelser.

Kabuki konkurrerade också med den populära dockteatern.
Under 1800-talet gjordes lite tafatta försök att modernisera kabukin, men den fortlever än idag i sin traditionella form.
Gamla träsnitt är en bra källa till den kunskap som finns om kabukins tidiga år.

På väg till Japan, boka en föreställning även om du inte förstår ett jota, så kommer den att bli en upplevelse av skönhet och förundran.

Republicans to Australia?

Facebook did it, spread the word that you Republicans would move to Australia if Obama won the Presidential election.
Bad luck for you - he did win.
And I´m sure Australia wouldn´t be the ideal place to move to.
They might even refuse you a tourist visa.

May I suggest - the Antarctica, an all-white continent.
If you feel homeless, I hope you remember who gave you the tip.

Tullamarine is the airport in Melbourne.

Grampians National Park, Victoria - något alldeles extra.

The Grampians finns i sydvästra Victoria i Australien.
Kommer man norr ifrån, som i vårt fall från Mildura, var det mer eller mindre en slump att vi hamnade här. Och här, i nationalparken stannade vi i fyra dagar.
Det var det värt, många gånger om - vi riktar ett tack till den trevlige australier vi träffade på bensinmacken några mil innan och som tipsade oss parken och den upplevelse det kom att bli.
När vi på serpentinvägar rullade genom eukalyptusskogen ner mot den lilla orten Halls Gap trodde vi först att bilen gått sönder, så vi stannade för att kolla oljudet som tycktes komma ur motorn.
Sjuttsingen heller, motorn spann som en katt, oljudet som var öronbedövande kom från en enorm svärm cikador som slagit läger i träden längs nedfarten.
Nere i Halls Gap bokade vi ett motell, åt en god middag med ett fantastiskt gott mustigt vin från trakten och vilade ut.
Nästa dag blickade vi upp mot de höga träbeklädda bergen runt oss, liksom dalen grön och frodig med mängder av betande röda jättekängurer.
Långa, branta och krävande klättringar upp och ner gav oss hisnande upplevelser och vidsträckta vyer som vi inte såg någon ände på.
Varje dag, nya upptäckter och träffar med koalor, kängurus, galahfåglar, kakaduor och skrattande kokkaburras gjorde att vi verkligen kände att vi var i Australien.
Inga ormar och inga spindlar störde tillvaron.
På kvällarna inne i Halls Gap betade mindre kängurus i parkerna, skulle de korsa gatan gjorde de det på de övergångsställen som fanns.
Restaurangerna var få, men maten god och vinet som sammet.
Kommer du någon gång till västra Victoria, precis mellan Melbourne och Adelaide i South Australia, missa inte the Grampians.
Jo, det finns ett Grampians i östra Skottland också, som säkerligen är lika storslaget, men där har vi inte varit.

Vulkanen Cotopaxi, Ecuador

Med en näst intill symmetrisk perfekt formad kon ståtar Cotopaxi stolt som ett av Andernas högsta berg, dess näst högsta vulkan och detta inom synhåll från Quito, huvudstaden i Ecuador på ekvatorn.
5 897 meter är något att bita i.
Kebnekaiske, Matterhorn, Mont Blanc, Galdøpiggen, Uppsala högar och Ströbo hög i Köping kan läggas i samma kategori av små fjuttiga förhöjningar på jordskorpan - när Cotopaxis resliga figur kommer på tal.
Från cirka 5 000 meter och upp finns det glaciärer, glaciärer är ovanliga vid Ekvatorn, men här finns de.
Cotopaxi ligger som sagt i den imponerande bergskedjan Anderna, med en rad av vulkaner längs Stillahavsplattan, även kallad Pacific Ring of Fire.

Utbrott? Ja ett antal, sedan 1738 lite drygt 370 år, har den mullrat och haft utbrott mer än 50-talet gånger, lavan har skapat formliga dalar och åsar längs vulkanens sidor.
Ett stort utbrott skedde 1903-04, följt av en rad mindre fram till 1942 då den åter hade ett stort utbrott, seismisk/termal aktivitet, utan lavautbrott, har noterats 1975 och 2002.

Vad som riskeras vid ett större utbrott idag är att isen smälter, eller sprängs om en vulkansida exploderar, följderna skulle bli katastrofala för de som bor och brukar jorden runt vulkanen och de som bor i dalgången ner mot huvudstaden Quito med runt en miljon innevånare.

Den förste europé som nådde toppen var den tyske geologen Wilhelm Reiss och hans colombianske kollega Angel Escobar och detta skedde i November 1872, alltså 140 år sedan denna månad.

Idag är det stora "sällskapsresor" som klättrar, hundratals människor varje vecka som åtminstone försöker, vissa får vända pga av den tunna luften, men många lyckas.

Den undre bilden här ovan visar mycket illustrativt hur kratern ser ut från ett flygplan, nästan som en virvel?

Kommer du till Ecuador, glöm inte att titta uppåt. Cotopaxi tronar däruppe.

Blackstaby insvept i himmelska slöjor.

Vår kära lilla radby ter sig alltid vacker, men vissa stunder är den än mer till sin fördel.
Som igår söndag på förmiddagen då atmosfäriska slöjor på det mest förföriska sätt rörde sig försiktigt och ömsint över hus och äng.
T o m den stora jordhögen framför den nya la´gårn ser ut att alltid ha legat där, för att nästa år om jag tar detta motiv igen vara borta, spridd över åkrar i Gåsingebygden.
Livet har sina ljusa sidor.

What no candidate says about the future energy and the economy.

Swedish:
Det är val i USA, energifrågan har skyfflats under mattan, tron att djuvatten-olja, Arktis-olja, shale-gas, shale-oil och tar-sand skall ersätta den konventionella oljans produktionsnedgång, tror alla är självklart. Därför är frågan inte ventilerad. 
En het potatis för såväl President Obama som för Guvenör Romney.

Här visar Professor Charles A Hall och Executive Director Jan Lars Mueller på andra fakta.
Professor Hall pratar i Uppsala At 14.15, November 6, in Zootissalen in Zoologen, EBC,på tisdag och i Stockholm på onsdag (A seminar in Stockholm with Charles Hall on November 7 has been fully booked since the beginning of October.).

English:
This election is being framed as a choice between two different approaches to return to robust economic growth. But what if both sides are missing a critical underlying factor in our economic troubles? What if tools of the past no longer fit the economy of the future?  Economic growth, as we have known it, is being constrained by an unprecedented slowing of growth in world oil supply. America’s path to future prosperity needs to recognize and confront this new energy reality, and adapt our economy to run on a lot less oil.

World crude oil production has been on a century-long rising trend—from less than one million barrels per day (mbd) in 1900 to nearly 75 mbd today. There have been aberrations along the way, such as a large fall in production during the Great Depression, but the upward trend has persisted—until recently. Since 2005, global oil production has been essentially flat. There have been plateaus before, but what is different this time is that real oil prices—i.e. adjusted for inflation—have roughly tripled within the span of a decade, yet relatively little additional production has been brought forth.

For most of the 20th century, oil prices in 2009 dollars were less than $35 per barrel. During the 25-year economic boom following World War II, they stayed reliably below $20. Real prices shot up to the $50 mark in the early 1970’s following the Arab oil embargo and reached $100 shortly thereafter with the Iranian hostage crisis.  Excepting those oil shocks, average real prices remained remarkably low.

But something appears to have fundamentally changed over the past decade. Since 2000, aside from a spike and crash in 2008 and 2009, U.S. oil prices have climbed steadily and are now holding in the $80-$100 per barrel range, approximately three times their historic average, despite a worldwide economic slowdown. We have essentially been in a long, slow, but equally damaging oil shock for several years, only this one is not associated with any acute geopolitical event.

Various forces are contributing to rising oil prices, but an unavoidable key factor is the increasing cost and energy required to produce each new barrel of oil. From an energy and economic standpoint, the return on energy invested for new petroleum sources — such as tight oil in North Dakota, Canadian tar sands, or deepwater offshore oil is much lower than for conventional oilfields of the past, as research at the State University of New York at Syracuse has shown.

What does this mean for the economy? In essence, oil is delivering substantially less energy “profit” or surplus wealth to society than it used to. Higher prices also mean more American dollars flowing to oil-exporting countries, less money for households and businesses to invest or spend on other goods and services, and rising prices for oil-dependent products (a long list). It all adds up to a major drag on economic growth.

There is another important new wrinkle in the story of the petroleum age.  Before 2000, we didn’t care much about other countries. The United States essentially laid first claim to the world’s oil exports. No longer. Oil consumption in developing countries, especially China, has exploded over the past decade. At the same time, oil-exporting countries are using more oil domestically. The result: oil exports available on the global market have been declining by an estimated 0.7 percent per year since 2005, according to analysis by Texas geologist Jeffrey Brown, and competition for those declining oil exports has increased, pushing prices further upward.

Rather than grasp and face this new reality, many candidates are instead harping about “energy independence.” Not only is U.S. oil production unlikely to meet current consumption (ignore the hype, check the numbers for yourself), more domestic production will not address oil’s increasing burden on the economy. Canada, for example, produces much more oil than it consumes; however, adjusting for taxes, our northern neighbors pay about the same at the pump as we do.

No matter who sits in the White House or controls Congress, America cannot drill its way out of our oil predicament, and more importantly, we cannot just “grow” our way to prosperity without addressing this new energy reality and charting a new course toward a low-oil economy.

Mueller is the executive director of the Association for the Study of Peak Oil & Gas USA, a non-profit, non-partisan research and education group in Washington D.C. Hall is the ESF Foundation professor at the State University of New York at Syracuse and co-author of “Energy and the Wealth of Nations.” 

Olle på pedistal - det var på tiden.

Satt och bläddrade bland gamla bilder.
Tänkte, att om ingen annan gör det, så tar jag tillfället i akt och placerar mig själv på pedistal.

En grindstolpe och en mjölkflaska fick duga på tiden då det begav sig.
Notera att jag bär hängsle-byxor och mörka skor, flott skulle det vara.
Geografisk spridning, övre bilden Huddinge och undre Nora-trakten.

Det är inte så ofta jag själv figurerar på denna sida, vilket jag hoppas ni håller med om.
Nästa inlägg blir om något helt annat.
Lovar!

Trevlig helg.