Nyårstankar

Nyårsaftonen är inne på sin nittonde timme.
Jag tänker gubbgnälla ett tag.

Sitter som sagts i högerspalten intill i Södra Finnö, cirka 4,5 mil från Söderköping rakt ut mot Harstena i stora svängar, man passerar avfarten mot St Anna, därefter Börrum och sedan blir det lite ödsligare innan man når Finnkroken.
Södra Finnö är sista hållplatsen innan havet tar vid.

Det var isgata, snörök och allmänt livsfarligt att färdas den fyra och halvmilen hit ut.
Rena isgata!!
Hör ni det alla ni som vurmar för friktionsdäck och sitter i innerstäderna med buss, spårvagn och t-bana inom 3 minuters avstånd.

För alla som bor i dessa trakter är vardagen en helt annan.

Verklighetens vardag är här; kall, naken och sann, här vurmas och dröms det inte om dubbfritt och busstransporter, här finns bara dubbdäck och inga bussar.
Punkt slut.

Mina ord när vi kröp fram i fyrti till femti kilometer på en snirklig väg föll ungefär så här: "välkomna alla ni som förordar friktionsdäck, kom hit och kör dessa 45 kilometer, kan garantera er att ni legat i diket inom 5 minuter."

Det här är allvar, det går inte att i detta vinterväglag utan dubbdäck.


Trevligt nytt 2010, med dubbdäck.

Metallhunden

Besök www.jamescorbettart.com så hamnar du i en fantastisk värld av metallskrot-skulpturer av högsta konstnärliga klass.

Australiern James Corbett har såväl idé, rörelse, form som humor i sina verk.

Den här nyfikne, lite avvaktande terrierns kroppsspråk känns bekant.

Lars Erik i Sydney, tack för ditt tips om denne konstnär.

Glöm inte titta in på James Corbetts hemsida, där ingenting är omöjligt - tvärtom - allt är möjligt.

Det svåra valet av barnvagn.

Mias systerson Magnus och hans Malin väntar i dagarna sitt första lilla barn. De har köpt ny barnvagn, dock inte denna, som kunde varit ett alternativ för den lite mer krigiskt inställda familjen. Magnus och Malin valde en trehjuling.

Den kinesiske konstruktören heter Shi Jinsong. Man kan tycka att den här vagnen ser lite obekväm ut och saknar sol- och regnskydd - men varför inte - den har två kulsprutepistoler för barnets säkerhet.

Julaftons-bilder

Julafton i år bjöd på allt - snö, lite kyla, sol och förhoppningar.

Kameran var med Mia och mig ute på promenad i solen. Och när jag nu efter två dagars snöande tittar igenom helgens bilder är det just dessa naturupplevelser som jag vill dela med mig av. Nog kan en julafton bjuda på mer än skinka, klappar och anhöriga när den sätter den sidan till.

Foto: Olle Q ©

Gårdagen - juldagen

Jessica, Anton, Emmy och Maria (från vänster till höger) var på välkommet besök igår - juldagen. Eddie hade stannat hemma med halsont, han saknades.

Snön yrde och ven, så jag valde en bild från ett tidigare besök, men vill ändå visa de fyra i full fägring och prakt.

Glögg, kalkon, tv och pussel stod bland mycket annat på programmet. En fin och lugn dag som sig bör. Det var kallt och grå-vitt ute men dess då varmare i gemenskapen med de nära.

God Jul

Skuggornas språk

Tänka sig, vanliga slitna rödfärgade utomhusväggar har meddelanden till oss, ett eget språk, bara vi uppfattar, läser eller tolkar dem. Skuggornas hemliga språk. Konkretistiskt eller kalligrafiskt, spelar ingen roll, det finns där, överallt.

Foto: Olle Q ©

Fyra dagar till julafton

Kan det bli bättre? Julafton på torsdag, alla blir lyckliga av en vit jul. Här i östra Svealand snöar det ganska kraftigt just nu. Håller temperaturen på en bra nivå, för tillfället -3,2C. När vi var i värmländska Kil i går visade termometern på -13C. Lite väl burrigt.

Foto: från ett "fegt" inomhus och fönster-perspektiv, Olle Q @

Konst i Helsingfors

Raili Tang, en finländska född 50, ställde ut på Galerie Forsblom, mycket expressiva och energiska målningar i olja, en konstupplevelse blev det, lite överraskande, vi var ju inställda på Picasso-utställningen, som naturligtvis även den uppfyllde ställda förväntningar. Där rådde som förväntat fotoförbud, vakter som kom fram och varnade Aino när hon pekade på detaljer i ett av hans konstverk, hennes finger får inte vara närmare än 50 cm (!!!!) för då kan larmet gå. det gick inte, trots att hennes pekfinger var riktigt nära.

Helsingfors nya moderna konstmuseum Kiasma, mellan Centralstationen och Riksdagsbyggnaden, är till sitt interiöra att direkt jämföra med Arken i Köpenhamn. Pågående utställning var intressant, men den man på förhand man kan känna man skall möta i ett modernt museum, senaste konsttrenderna i ett koncentrat.

Tiden i Helsingfors är bara 7 timmar mellan båtens ankomst och avgång, vi slank i sista minuten in på ett grafikgalleri, med enbart finska grafiker. Jag hann knäppa denna bild, men inte notera vem som gjort bilderna och i vilken teknik. Det kanske räcker att titta på dem, de är fina i sina enkla former och sparsamma färghållning.

Foto: Olle Q

Smäcker och vacker...

... något annat finns inte att säga om denna skönhet. Boeings kraftigt försenade B787, Dreamliner, kommer att ge våra förutfattade meningar om hur en flygmaskin "ska se ut" en riktig törn i smakfullkomlighetens riktning.

Betänk att detta är ett fraktfordon, egentligen inget annat.

Ändå har designfolket i Seattle bemödat sig att inte bara tänka på aerodynamik, bränsleeffektivitet, återvinningsbart material och mycket annat i miljötänkandets tidevarv, utan faktiskt också tänkt på det yttre, förvisso sammankopplat med aerodynamiken, men inte enbart.

Tycker att Boeing gjort en riktig diamant här, fullt jämförbar med Airbus A340-400 och 500.

Smäckra europeiska skönheter som redan smeker luftvägarna sedan några år tillbaka.

Och tack Lars-Erik i Sydney som förser mig med flyguppslag från Der Spiegel.

Bilden är en ritbordsprodukt, när första provflygningen skall ske vet ingen.

En dag i Helsingfors

Vi for på en minikryssning till Helsingfors med Aino och Jussi. Havet låg spegelblankt, livat och glatt ombord, lite snöglopp i Helsingfors, men hör och häpna - ingen blåst!

Man blir glad av att möta en väggmålning, ännu gladare när den fått den här fria och ohämmade utformningen. Varför inte?

Troligen skulle diverse höga hinder rests i Sverige om man ville göra en vägg som denna, tänk bara rubriker som "det kan väl vem som helst göra...barnkladd...oseriöst...skämma ut vår stad...näh, tacka vettja Bruno Liljefors...osv".

I nästa ögonblick, på väg in mot centrum, passerade vi den gamla magasinsbyggnaden som nu blivit hotell, utanför stod tankbilen - slangandes öl, Koff öl.

Som svensk måste jag naturligtvis tillägga - det finns alkoholfria drycker också.

Foto: Olle Q ©

Att äta eller ätas?

Flygplanskannibalism är säkert ett inte så ofta använt ord, men här kommer det ganska väl till pass. Ett Airbus Beluga transportflygplan slukar en bakdel till en blivande maskin i A300-serien för transport mellan Sevilla och Bremen. Airbus har spritt ut sina hopsättningshallar i Europa, förmodligen kostsamt, men vad kräver inte ett europeiskt samarbete?

Zaha Hadid

Den i London boende, irakiskfödde arkitekten Zaha Hadid gör så vackra svepande saker att man blir hänförd bortom alla gränser. Just nu är hon aktuell med MAXXI i Rom, där färgskalan är begränsad till grått, svart och vitt.

Jag tycker hennes ganska tunga formspråk inte alls är klumpigt utan snarare mjukt, svepande och som sagts ovan - hänförande. Betong när den är som bäst. Orientalisk är väl kanske att ta i, men visst finns hennes ursprung närvarande, jag ser nästan mer Japan.

Besök hennes officiella hemsida och njut.

http://www.zaha-hadid.com/

Rödkålstider

Vi är mitt inne i rödkålens tidevarv - december.

Personligen älskar jag rödkål, en jul utan rödkål är ingen jul.

Ett rödkålshuvud är vackert, med sina ådriga blad, sitt smakrika årsringsliknande inre.

Rödkålen är värd att hyllas med en blomma.

Foto: Olle Q ©

Trådar

Tråden finns överallt, oftast ser eller tänker vi inte på den när den hamnar i våra synfält.

Inte förrän man möter den så vackert spunna spindelväven i motljus eller med daggdroppar på. Spindelns ömsinta vävnad mot människans hårt spända trådar är kontraster som gör tillvaron värd att betrakta och fundera kring, bägge behövs för vår överlevnad.

Foto: Olle Q ©

Frostiga motiv

En frostig morgon, hur kan man då motstå frestelsen att föreviga det svaga ljuset mot den blå frosten?

Omöjligt!

Här är något av vad jag fångade runt knutarna. Inte sjutton behöver man, sitta i en hydda i sju dygn och avvakta rätt tillfälle, det är tillfället som kommer till dig och då gäller det att vara beredd.

Det var jag denna morgon.

Jo Mattias Klum och alla ni andra, visst gäller kojan om man väntar på djur och kryp, men inte den lilla stund då frosten återvänt med solsken i släp.

Foto. Olle Q ©

Våndan av att äta vrålapa

I går när Conny firade sin födelsedag, så träffade jag sonen Jonte och pratade med honom en stund. De tillsammans med mamma Karin seglade, för ett antal år sedan, jorden runt under sju härliga år.

Vid ett längre uppehåll i Costa Rica i Mellanamerika träffade Jonte en grupp ruffa och tatuerade motorcykelsnubbar från Alaska, som hade "fjollat ner sig" och seglat längs västkusten ner till Costa Rica. Tänka sig hårsvansade roughnecks i en segelbåt!!

Allt nog, de skulle visa sig på styva linan, gick ut och sköt en vrålapa, för kinderna på vrålapan var en delikatess hade de hört. De tillredde apan, de fina stycken av kinderna som lades i pannan visste Jonte inte om de genomstektes ordentligt, ölen hade under tiden gjort samtliga grumliga i både blick och omdöme.

Jonte åt några bitar, simmade sent på natten över från deras till familjens egen båt Morning Sun. Väl ombord kände han krafterna sina kvickt, gick på holken och gjorde sig redo för vad magsmärtorna väntades åstadkomma. Han berättar att i spegeln mitt emot toastolen såg han sig för första och enda gången, sig själv som död. Vitare än vit efter månader i tropiskt klimat.

Den natten var den värsta under alla sju år på haven. Han överlevde och fick senare veta att just apan har det mest bakteriella köttet av alla däggdjur, är det då inte riktigt stekt kan det resultera i rena magtortyren.

Vrålapan är vanlig från södra Mexiko ner till norra Argentina, dess ljud - vrålet - kan höras flera kilometer bort. Kroppslängd 60-90 cm och vikt 4-10 kilo, svansen är nästan lika lång som kroppen.

Den mjuka dimman

Som grå mjuk vadd ligger dimman runt vår tillvaro idag. Men den är ganska tunn och marknära, vilket gör att man kan skönja den blå himlen ovanför täcket. Med solens genombrytande strålar blir det ett spännande spel med inbrutet ljus i det suddiga grå.

Bilder som togs på väg till och hem igen från Skeppsta glashytta nyss.

Foto: Olle Q ©

Inga isberg på Nyckelsjön

Läser att ett gigantsikt stort isberg bröts loss från Antarktis på sextiotalet redan, det har nu i allt mer krympande skala, men ändå megastort nått australiskt territorium och driver så sakteliga mot Nya Zeeland.

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar, vilket bildbevisas överst här, att inga isberg från Arktis nått våra trakter, ännu.

Sverige ligger med en rejäl fläskläpp

Efter Djurrättsaktivisternas avslöjanden om de urusla förhållanden på vissa grisgårdar i Sverige, nittio stycken närmare bestämt, så har glorian återigen knuffats ännu mer på kant på den så stolta nationen Sverige.

Här har vi i decennier inbillats att vi är navet för allt gott på denna vår jord, rättvisans och ärlighetens hemvist i en i övrigt grådaskig och unken värld.

Men verkligheten har visat på annat - visst vi är bäst på pappret, i teorin - men när sanningen slår ner som en briserande bomb, står vi där med brallorna nedhasade, tio fingrar i syltburken och skägget fast i brevlådan.

Farao, vi är ju som alla andra, vare sig bättre eller i de flesta fall sämre. Vi har pekat finger åt dansk grisproduktion, nu står vi där med kunder som väljer svenskt nöt och fågel, men ratar svenskt griskött. Synd om alla ärliga svenska grisbönder.

Fasingen att man aldrig får vara störst, bäst och vackrast.

Scott Island

Scott Island är en liten obebodd ö av vulkaniskt ursprung i Rosshavet i direkt geografisk närhet till Antarktis. Bara 505 km nordost om Cape Adare på den allra nordligaste delen av Victoria Land. På bilden här ser du den mörka ön som ser ut som en toffla utan häl, med Haggits Pillar den mörka pelaren intill på höger sida.

Ön är liten, 565 meter nord till syd och mellan 130 till 340 meter bred. Högsta punkt är 54 meter. Precis intill Scott ligger Haggits Pillar som du ser till höger om Scott på bilden, en hög som når 62 meters höjd och har en diameter på 50 meter.

Scott har två små vikar med stränder, resten är omgärdad av höga klippor.

Ön upptäcktes på juldagen 1902 av kapten William Colbeck, skeppare ombord "Morning", han landsteg då som första människa på Scott Island. Morning var för att göra bilden komplett ett underhållsfartyg till Robert F Scotts expedition.

Colbecks avsikt från början var att ge ön namnet Markham Island efter Sir Clements Markham som något senare beslutade att namnge ön efter Kapten Scott.

Haggits Pillar fick namnet efter Colbecks mors familjenamn, Haggit. Där ser man.

På ön finns en automatsik väderstation. Medeltemperaturen är ett par grader under noll sommartid och kan vintertid nå ner till minus fyrtio grader.

Scott Island är slutligen en del av Ross Dependency, som Nya Zeeland gjort anspråk på.

Mia i Mål!!!!

Efter tio dagars nonstop -sökande, tryckande, ratande, suckande, frågande, undrande, smilande, hoppandes så gick Mia i mål klockan 19.15, för en kvart sedan.

Hon var nöjd, inne på den fjärde plåten och efter ett otal provtryck i olika färgställningar, satt bilden med stort B plötsligt där. Jag kunde bara instämma.

Det blir en kväll då Mia äntligen kommer ner från ateljén före klockan 23.00, måste kännas skönt för Mia att få koppla av och sippa på ett glas vin.

Tryggt vetandes att där uppe i press ligger bladen som skall representera henne på Grafiska Sällskapets stora Jubileumsutställning i vår.

Foto: Olle Q ©

Tack november

Nere vid bryggan, precis innan vi drog upp båten, såg det ut så här igår söndag. Solen hade återigen täckts av gråa moln och november visade sina rätta färger igen.

Visst finns det en ro och ett lugn i november, den må vara mörk och ganska trist, men den skänker många av oss en period av stillhet och minskat krav på att vara aktiva från arla morgonstund till solnedgång. Tack november.

Mia och jag jobbar mest inomhus och använder de hjärnceller som återstår till skapande verksamhet, nu när inte trädgård och grill fordrar ens hela uppmärksamhet. Tack november.

Foto: Olle Q ©

Vulkan i Härjedalen?

I ett gammalt fotoarkiv hittade jag denna vy av Sånfjället i Härjedalen, sett från ett kalhygge nära Svartåsvallen.

Sånfjället som ibland stavas med o, är 1278 meter högt och är onekligen format som vi vill se det, en vulkan. Faktum är att det bara är från denna punkt berget har en konisk form, från Hedesidan t ex ser det mer ut som en kil.

Mount Egmont i Nya Zeeland eller Mount Fuji i Japan är några exempel på vulkanformer som vi gärna relaterar till.

Roland Stolpe och jag besteg berget från västsidan, året var 1978 och konditionen var då på topp i dubbel bemärkelse.

Energifrågor

Jag sitter och läser Kjell Alekletts blogg om EU:s pågående möte, "Energy Forum", i Budapest.

Vill bara citera några få av hundratals rader, rader som kan få oss att förstå vilken stormakt Ryssland är på energiområdet, vilken makt de besitter.

I höst har Ryssland passerat Saudiarabien som världens störta oljeproducent och sedan länge är man världens största producent av naturgas. Om man till detta lägger att Ryssland är en av världens största kolproducenter och att man har stora fyndigheter av uran och vet att det är energi som styr världen borde alla förstå vilken maktfaktor Ryssland kommer att bli i framtiden.

Att Norge, Danmark och England inte längre kan exportera olja och gas år 2030, för den är nästan slut då och räcker bara för inhemsk konsumtion, gör att vi kanske bör se över hur vi och EU vill se vår energiförsörjning framöver.

För det är väl ingen som tror att vind, våg, sol kommer att räcka?

Och att bygga ut kärnkraften i tid till 2030 verkar orealistiskt, astronomiskt dyrt och tveksamt med tanke på de risker som finns med den.

Vad återstår? Jo gas, gas och åter gas, en del olja. Vem har gasen och oljan? Bl a Ryssland.

Vad har vi själva, vad har Europa, jo det vi har idag, plus en hel del ny vindkraft som kanske täcker det behov som tjugo års utveckling, befolkningsökning och matbehov i Europa kräver.

Nytillskotten räcker inte längre tror jag. Tufft.

Men tyvärr är nog verkligheten grymmare än så, att bara bestämma en procent-tak på minskningen av utsläpp av koldioxid håller inte.

Jo vi kommer att vara uppfinningsrika och nitiska och visst, utsläppen kommer att minska, men energin behövs, mer och mer av den, världen över, för vi blir helt enkelt fler och fler, i hela världen.

Det lär inte vara antalet bilar, fisande kossor, läckande mossar som avgör vårt klots framtid, utan det faktum att folkmängden ökar.

Fler munnar, mer energi för att mätta och värma alla oss tvåbenta varelser.

Var skall vi få den ifrån?

Först Ryssland, sedan Mellanöstern, kanske Brasilien? Nordamerika sinar, liksom Nigeria.

Det är den stora frågan.

Vill du läsa mer av Kjells tal på kongressen och hans tankar kring detta spörsmål är hans webbadress:

http://aleklett.wordpress.com/

Att vara konstnär.

Motiven skiftar, tekniken varierar, ändamålen är olika. Konstnären ställs ideligen inför tuffa utmaningar och problem, något som den yrkesskicklige alltid bör bemästra.

Slutresultatet kommer att ses av många, bedömas och värderas. Känner man att man gjort sitt yttersta kan man ändå gå rakryggad genom skärseld eller himmelrike.

Foto i Kil där konstverket blev till: Olle Q @. Konstnär: Mia J.

Tryckarhelg i Julita

Det handlar inte om någon foxtrot-träff, utan snarare om en grafiktryckar-träff.

Ola och Helena har sina jättefina och rymliga ateljéer i den gamla nedlagda Konsumbutiken i Äsköping, någon kilometer från där de bor i en av flyglarna på Julita slott.

Vi fyra bestämde i somras att träffas och utbyta erfarenheter, hemligheter och beprövade tekniker med varandra. Öppna kort annars ingen träff.

Det blev träff, vi tog tid på oss, vi tittade när en efter en berättade, färgade in och tryckte - varvet runt.

Mycket lyckat, en hel del go´bitar att ha med sig i bagaget när det är dags att själv göra plåtar och trycka - vilket det är just nu, för både Mia och mig.

Ola och Helena kommer till oss i vår för en svarsvisit med samma tema - titta, fråga, trycka.

Att vi sen hade skitkul, åt gott och trivdes bra ihop förgyllde bara tillvaron ytterligare.

Tack.

På bibelpapper.

Jo, det stämmer, detta är en detalj ur en stor bild, gjord i blandteknik - på bibelpapper.

Ett tunt, men tåligt, lite glatt papper. Jag har utnyttjat de veck som uppstod (avsiktligt) och förstärkt dem med blyertslinjer i vissa fall. Torrpastellkritor, kol, lite fetkritor och resten vild fantasi.

Vi köpte varsin rulle bibelpapper från Gerlesborgsskolans butik i Bohuslän. Mycket användbart i kommande större collage exempelvis.

Foto: Olle Q ©

All whites did it!!

Äntligen, Nya Zeeland kvalificerade sig för några minuter sedan till VM i fotboll, de slog Bahrain med 1-0 hemma i Wellington. Där det som vanligt blåste småspik och var buskallt.

Bahrain missade en straff, blev paralyserade efter det och NZ kunde ganska komfortabelt hålla sin ledning.

HD-sändning via Eurosport, tekniken är underbar.

Vad sedan NZ kan åstadkomma i Sydafrika är kanske ett annat kapitel, huvudsaken är att både de och Australien är där. Mina favoriter, som jag kommer att kolla nästa år.

Underbar morgon.