Olles Galleri III

I Galleriet idag kommer bild tre ur postens lilla häfte.

Rubriken nu somtidigare, flosklig. Men här är illustrationen som skulle illustrera budskapet "Kvaliteten hänger på om vi trivs och är nöjda".

Fortsättning på Postens bilder följer.

Illustration Olle Q ©

The Polar Bear Express

Här är det strax dags för avgång från Moosonee.

Och här kring juletid serverar tomten mat i restaurangvagnen.

Den södra änden av Hudson Bay heter James Bay, där ligger bl a samhällen som Moosonee och Moose Factory.

Från Cochrane i norra Ontario finns ingen väg dit upp, då passar det bra med tåg, det går fem dagar i veckan. Cirka 30 mil är sträckan och det tar sina modiga fem och en halv till sex timmar.

Här finns den enda i Kanada kvarvarande Flag Stop- funktionen vid de platser man vill kliva ombord eller av.

Tåget är ett blandtåg, dvs gods- och passagerarvagnar, på somrarna finns en speciell kanotvagn och på vintrarna en snöskotervagn.

Isbjörnsexpressen är namnet och den drivs av bolaget Ontario Northland Railways, i Moosonee är det numera väldigt ovanligt med riktiga isbjörnar, de finns längre norr över vid Hudson Bay, bla kända från Fort Churchill, där de vandrar inne i samhället med vissa risker för de som bor där.

När jag själv reste den här sträckan var Moose Factory en intressant plats att besöka, återkommer om det lite senare.

Sydney Harbour Bridge

En av Sydneys mest skända landmärken är bron - Sydney Harbour Bridge.

Det är väl bara Sydneys Operahus som är mer fotograferat och känt världen runt.

Bron förbinder de centrala delarna (som vi ser på bilden) i söder med de norra bostadsområdet North Shore. Harbour Bridge har fått stå modell för en kopia, fast i något mindre skala över floden Tyne i Newcastle, England. För er som druckit en Newcastle Brown Ale så är etiketten prydd med Tyne Bridge.

Bågvalvet i Sydney är maffigt, sträcker sig 503 meter och väger saftiga 39 000 ton.

De 89 meter höga pylonerna är karaktäristiska, i den sydöstra kan man komma upp och ha utsikt över staden, vill man vara ännu mer vågad är det bara att boka en promenad uppför det östra spannet, ända upp till toppen. Det kostar en hel del, man måste boka i förtid och är det blåsigt och regnigt kan man kanske få ångra den djärva ådra som lockade en att boka.

Pylonerna fyller ingen bärande funktion. Utan står där mest för syns skull, estetiska skäl helt enkelt.

1923 började bygget av bron och det officiella öppnandet av bron skedde den 19 mars 1932, alltså modiga nio år efter första spadtaget.

Då fanns sex vägbanor, två järnvägsspår för pendeltågen, el-, telefon-, vatten- och gasledningar också längs bron liksom ett promenadstråk.

Hur det är med gas, el och annat vet jag inte.

Idag kostar det AUD 3.30 att åka söderut in mot stan, men är gratis norrut.

Parallellt med bron under vattnet löper idag Sydney Harbour Tunnel för biltrafik, två tunnlar med två filer i varje, här kostar det mellan AUD 2.50 och 4.00 att åka.

När Mia och jag var i Sydney runt julen så blev bron nästa lika mycket fotograferad som Operahuset, den drar till sig blicken genom sin storhet.

Avdelningen för raka ryggar.

Om det nu är något ideal eller inte, lämnar jag åt var och en att bedömma.

Men två personer med ovanligt rak hållning, hög huvudföring är skådespelaren Mikael Persbrandt och skidåkaren Anders Södergren.

När de rör sig på scen eller i skidspåret lyser de med sin hållning, de syns tack vare att de inte "säckar ihop".

Alla som sett dem håller säkert med.

Som personer är de annorlunda i sin mediala framtoning, Persbrandt lite kaxig och ibland arrogant. Men en förbaskat bra skådis och det är det han skall hedras för, förutom då sin fina kroppshållning.

Södergren är som skidåkare i allmänhet, fåordig, lite blyg, men väl när han får en fråga så kan han verkligen med värme och utan sedvanliga klyschor, svara väl för sig.

En yrkesmilitär skulle gråta av lycka att ha dessa båda herrar i sina uppställda led.

Olles Galleri

Ur mitt illustrations-galleri har jag nu kommit till nummer bild nummer 2.

Hämtad ur en folder "Så här ska vi nå våra mål" för Posten, finns på ett uppslag ännu mera crap ( för vad skall man annars kalla tomma ord som dessa?), nämligen rubriken "Tillsammans måste vi hålla vad våra säljare lovar".

Crap var ordet.

Men en illustration blev det, nästan crap där också, men inte riktigt - det blev ägg i stället.

Illustration Olle Q ©

En sagoberättelse.

Sagan om lyckan och olyckan.

Det var en gång ett land, som inte längre finns. Det landet hette DDR.

Här promenerar Fru Z och Moster Ursel med barnvagnen full av glada lintottar på Rosenfelder Ring i Berlin-Lichtenberg i juni 1970.

Här går gemenskap före egoism, här går funktion före design och flärd. Här har det kollektiva tänkandet tagit plats i barnvagnen, en för alla, alla för en.

Här lämnades inte barnen vind för våg, här fick de omsorg, frisk luft och en första inblick i det samhälle som inte glömde någon, där alla var lika mycket värda.

Idag är dessa unga drygt 40 år gamla, kämpandes för att undvika arbetslöshet.

Och i sitt anletes svett, slitande för att klara avbetalningar på bil, lägenhet, hus och allehanda meningslösa prylar.

De drivs av den aldrig avstannande kommersialismens gripklor, de hetsas till beslut och ogenomtänkta inköp som ofta leder till relationskriser, social isolering och sjukdom.

Om de bara kunde minnas den här dagen i juni 1970, skulle de säkert fälla en tår.

Det var en gång ett land som inte längre finns...

Olles Galleri

En illustration då och då kan inte skada, jag har plockat ur mitt galleri av tusentals bilder.

Ur en serie jag gjorde för Posten får inleda. "Vi skall utvecklas med omvärlden" var rubriken till texten som denna bild skulle illustrera.

Fortsättning följer.

Klicka på bilden om du vill se den större.

Illustration: Olle Q ©

Detroits ruiner

Ruins of Detroit, en bok om övergivna och förfallna, såväl stora grandiosa byggnader som mindre men ändå, en gång, betydelsefulla hus.

Yves Marchand och Romain Meffre visar med sina otroligt detaljrika bilder vad som idag återstår, en del har kanske i denna stund rivits, andra beslutats att de skall rivas eller tom vissa får falla av egen allt mer tynande kraft.

Tack Lars Erik i Sydney, en trogen Der Spiegel-läsare, för tipset.

Vanity Ballroom

United Artist´s Theater

Michigan Main Central station

Michigan Main Central station

Fisher Body Plant

Eastown theater

Adams Theater

Cass Technical High school

Detroit Main Post office

Danshuset i Prag

Titta riktigt noga på Katie Bagloles foto av Danshuset i Prag, arkitekten Frank Gehry ville att huset skulle se ut som ett dansande par, visst påminner pelarna om ben i takt och sedan är det bara att följa huskroppen upp och vips så har vi ett hus i en svängom.

SQ A380 and the dogs

Ray P har på Sydney Airport Message Board publicerat en bild som visar en Singapore Airlines A380 som taxar ut, intill hunddelen (ja hundar är inte tillåtna annars) på av en av Sydneys många stränder, tycker mig ha räknat till 8 hundar (dock inga taxar), ingen av jyckarna tycks bry sig det minsta om den storhet som rullar bakom deras ljuva och avsvalkande dop i havet.

Pixel building, Melbourne

Detta mästerverk, både var gäller design/arkitektur men likväl som det grönaste huset i Australien invigdes för några månader sedan i centrala Melbourne (var annars?).

Inget utsläpp alls! Ingen koldioxid alls, det stämmer. 0%.

Detta genom ett väl genomtänkt byggsätt, där allt sparas och återanvänds, spolvattnet tas vara på och gör att huset är självförsörjande på den varan, vakumtoaletter.

På taket roterande solceller som försörjer huset med energi. I övrigt ett levande tak med ursprungliga australisk gräsväxter, lägg därtill vindturbiner.

Solskydd på fasaden som tillåter ljuset komma in men inte värmen Man har tänkt på hur man kyler huset, likväl som hur man värmer det.

Det är inte speciellt stort, fyra våningar och designat av Studio 505, bara grönt som inget annat kontorshus på hela denna kontinent.

Det har fått 100 av 100 möjliga poäng i den nationella Green Star rating - bedömningen som görs på nya hus.

Först ut...

Talgoxen, denne obotlige optimist, har börjat fila i träden. Dess tro på att våren är i antågande är nog större än hos de flesta andra individer som vistas i vårt mörka och kyliga klimat.

Tack talgisen för att du aldrig ger upp, du blåser liv i många, du ger hopp - du tappre lille varelse som får utstå isande nätter och djupa snötäcken - du är värd all uppmärksamhet du kan få.

Äntligen ett vettigt beslut kring Ryanair

Ryanair $54 boarding pass charge 'illegal'

Judge rules budget carrier Ryanair cannot charge passengers $54 for failing to print out their own boarding cards.

Detta står att läsa i Sydney Morning Herald idag, äntligen ett beslut som får slut på deras snedvridna prispolitik. Snacka om att lura folk till att boka en biljett för småslantar och sedan åka på tillägg i parti och minut.

Mannen som gick och läste - samtidigt!

En minnesbild från Clovellys lilla minimala strand mellan Coogee och Brontes betydligt maffigare beacher söder om hamninloppet i Sydney.

Denne man, medelålders iförd tropikhatt och thongs (flip-flop) gick upp och ner längs denna uppbyggda betongpir som utgjorde övergången mellan vattnet och den sluttande gröna parken bakom mig som fotograf.

Ja han gick där i säkert en timme (som vi såg) och läste sin bok, ingen pocketbok utan en med kraftiga pärmar och dessutom med många sidor.

Också ett sätt att läsa...

The Redback

I trakterna runt Adelaide var den vackra redback-spindeln vanlig.

Den här spindeln talas det om, skojas det om, t ex så berättade Bob om The Redback Club, där inträdeskravet är att svälja en levande redback - det finns efter ett antal inträdesprov bara två levande medlemmar i klubben sägs det.

Resten har strukit med, påstås det också.

Redbacken är alltså giftig, men har genom åren bara orsakat 14 australiers liv, trots att tusentals människor årligen blir bitna.

Det är honan som är giftig, honan är större, som en stor ärta, något drygt en och en halv centimeter bara, svart glänsande med ett rött band över bak-kroppen.

En historia som är sann är att under parningen med den betydligt mindre hanen, så börjar honan redan innan (!!) parningsakten är över, att äta upp sin kärlekspartner. Ganska ofta överlever hanen akten men blir ändå obönhörligen uppäten av sin hona.

Vid ett besök vi gjorde på Food Forest utanför Gawler i Barossa Valley hos Ann-Marie och Graham så frågade jag om det hade några redbacks, visst blev svaret. Ann-Marie gick in i ett skjul att tittade i springorna precis innanför dörren och där satt en hona vaktandes sina tre ägg på ett lite träbit, som hon plockade upp och visade oss.

Aningen macho som man är, tog jag den lilla träbiten med spindeln på och höll den i handen, som alltid när det gäller de allra flesta spindlarna så attackerar inte en spindel om den inte blir trängd eller hotad. Inte heller denna redback gjorde något, den flyttade lite på sig men det var allt.

För mig var det en liten seger över min ringa, men ack så levande spindelfobi.

Till sist jag tänker inte söka in som medlem i the Redback Club.

Klicka på den undre bilden så får du se spindeln på träbiten. Foto: Kjell A.

I väntan på syndafloden

Brisbane River stiger, denne man står med sitt paraply under ett träd och väntar - om inte direkt på syndafloden - så näst intill.

Jag tycker denna bild fångad av Michelle Smith är talande - what can man do? Nothing!

West End är en stadsdel som ligger lågt i Brisbane och detta är Orleigh Park, bla här och i flera andra lågt belägna stadsdelar uppmanas nu befolkningen att lämna sina hem.

Med tanke på flodvågen som drabbade Towoomba strax väster om Brisbane igår så gör man nog klokt i att lämna och sätta sig i säkerhet.

Tänk vilket grymt beslut det måste vara att ta, att inte veta när man kan komma tillbaka och till vad.

Vad är då kyla och snö mot detta helvete som delar av Queensland får utstå?

Melbourne - några intryck.

För australiern i gemen är rivaliteten mellan Melbourne och Sydney känd, för den tillfällige besökaren så känns den också.

Här gäller det att vara störst och bäst. Mest spektakulära evangemangen, största byggnaderna, bästa infrastruktur och finansiella dragningskraft, möjligheterna att växa och locka nya människor till sig.

Om man nu nödvändigtvis måste kora en vinnare, så blir det ur våra högst tillfälliga intryck - Melbourne. Varför?

Här ser vi ett exempel, den kollektiva trafiken. I den mest centrala delen ligger Centralstationen - Flinders Street Station, med den nybyggda Southern Cross Station bara någon kilometer söderut. Från dessa bägge pendeltågsstationer löper ett tätt nät av spår till de flesta förorter, lägg därtill ett spårvägsnät som skulle få vilken stad i världen som helst grön av avund. Bussarna är lätträknade.

Luften i storstaden Melbourne med 3,5 miljoner människor är ren.

Vägarna runt Melbourne har inte fått stryka på foten, utan ger vad vi förstår de som inte kan pendla kommunalt möjlighet att ta sig fram utan ha blivit styvmoderligt behandlade av diverse stelbenta beslutsfattare.

Ett tecken på öppna sinnen, djärvhet och friskt tänkande hos de bestämmande är arkitekturen i Melbourne.

Detta är delar av det nya Federation Square, som vållat diskussion, men står där likväl. Hela staden med sina tuffa byggnader i olika färger och former andas nytänkande och friskt vågat.

Det finns plats i Melbourne, de gamla rivfärdiga delarna ner mot hamnen i Port Melbourne och South Melbourne kommer att ge utrymme för det nya, the Docklands är ett exempel som redan står på plats. Inte bara lyxbostäder utan en blandning av allt som en stadsdel normalt sett bör ha, butiker, arbetsplatser och bostäder.

Melbourne är inte bara byggnader, den stora Botanical Garden på andra sidan Yarrafloden, med en yta som säkert är tjugo gånger Humlegårdens är en lunga bland flera.

Här är det tyst i parken och man ser inget av skyline, folk sitter och festar på sina medhavda picnick-korgars innehåll, fågellivet är ljudligt och folk njuter av friden.

Inget skräp, välordnade planteringar, välklippta stora gräsytor, en amfiteater, gott om papperskorgar och offentliga toaletter. Promenadstråk, välskyltade leder, joggare i massor och hundarna är kopplade.

Ja allt har två om inte fyra sidor, men kommer man som tillfällig besökare hinner man inte med att se en storstad kvarter för kvarter, detta är vad vi kände och som bara upplevdes som så positivt. Mia sa spontant "jag älskar Melbourne" och jag håller med henne.

Foton: Olle Q med sin iPhone

En annan dröm är uppfylld...

... nämligen att en gång i livet få flyga den nya jättejumbon A380.

Detta är Qantas Airways Airbus A380-842 med registreringen VH-OQE, just den maskin vi flög med från Sydney via Singapore till London.

Den rymmer om det bara skulle vara ekonomiklass-stolar 850 passagerare, men nu fanns det även premium economy, business och first class och då blev det bara något under 500 ombord.

Tyst, tyst....smygande liksom, aldrig har jag flugit ett så tyst flygplan, man hörde samtal 4-5 rader bort. Under starten likaså, inget dån, bara lugn och ett mycket flackt lyft från startbanan.

En upplevelse, men det fanns saker att anmärka på, stolarna - ack så viktiga - varför har Qantas inte satsat på mer bekväma och sköna stolar. Är övertygad om att en extra kostnad för oss passagerare på någon hundralapp inte skulle smärta och i ett huj skulle bekvämligheten öka markant, det krävs inte många flygningar för att det då skulle betala sig att bjuda de långflygande passagerarna sköna stolar, som de sedan berättar om för andra som tänker flyga långt med A380.

Då skulle Qantas slippa dessa rader här. Bättring.

Underhållningen på den lilla skärmen i stolsryggen framför och maten var bra. Det fanns tidsfördriv att ägna sig åt under de 21 timmarna i luften om man nu inte kunde sova.

Men har ni chansen, skall flyga långt, fråga då om de kör A380, det kostar inget extra och är definitivt värt att prova på.

Min dröm är uppfylld och nästa gång det bär av blir det A380.

Annars vete katten om jag inte stannar hemma.

Solförmörkelsen

Så här dramatiskt såg det ut kl 09.17 idag när vi tittade ut genom fönstret. Vi hade tur att ett tunt moln släppte igenom sol och måne, annars hade vi missat det hela och bara uppfattat skymningsljuset.