Mia x 2

Två.

2 är ordet.

Det är 2 månader exakt på dagen mellan bilderna.

Det är 2 olika årstider.

Det är 2 väsentligt olika temperaturer.

Det är 2 olika världsdelar.

Men...

Det är samma härliga Mia på bägge bilderna.

Det är samma ljuvliga sol på bägge bilderna.

Det finns samma optimism, spänst, nyfikenhet och glädje i bägge bilderna.

Den övre bilden är från dagens skidtur hemma i Blackstaby, med vårt hus i bakgrunden.

Den undre bilden är från en promenad i härliga Botanical Garden i Melbourne, Australien.

Foto: Olle Qvennerstedt ©

Union Pacific 844. The big one.

Året var 1960, då skulle Union Pacific 844, klassad som FEF-3, gå till skroten, med ynka 16 år på nacken, ett av tio liknande lok som beställdes 1944.

En koleldad jätte, ursprungligen beställd som dragare till de stora passagerartågen som Overland Flyer, Los Angeles Limited mfl, redan 1957 överfördes hon till godstrafiken.

Stor är ordet, 16 hjulpar 4-8-4 som det skrivs, dryga trettio meter långt och en imponerande vikt 412 ton. Idag körs hon på eldningsolja.

Hon är stationerad i Cheyenne Wyoming där UP 838 också finns kvar som ett reservsdelslok för 844.

Som utflyktståg, chartertåg, veterantåg och alla möjliga andra tjänster sysselsätts UP 844 idag.

Det finns mängder av Youtube-snuttar med hennes frustande och lite hesa vissla.

Spana in den här: http://www.youtube.com/watch?v=Zt8S5DIzDmo

En sk doubleheader med Southern Pacific 4449 och Union Pacific 844 i Castle Rock Washington den 12 maj 2007.

Vernissage idag. Saltskog Gård i Södertälje.

Ett grafiskt blad som jag kallar "Diktaren"

Mias stora fina målning "Rymd" 100x125 cm, finns också på plats.

I morgon lördag är det vernissage på vår utställning på Saltskog Gård.

Carl Fredrik Liljevalchs vackra och berömda hem.

Under morgondagen är det dags för Buss på Konsten, besökarna bussas runt mellan de olika gallerierna. Mycket omtyckt genom åren.

Vår utställning pågår fram till den 6mars. Öppettider lör- och söndag 12-16.

Välkomna!

Innan snön återvände.

Detta är himlen över Ullstagärdena och Nyckelsjön innan snön började falla för en stund sedan.

Visst kan man spå vädret utan att lyssna på väderrapporterna.

Foto: Olle Q ©

Another blow!

Som om La Nina inte ställt till nog med elände för Sydostasien och Australien, så får hon på nytt på nöten för att ligga bakom de svåra bränderna i Western Australia.

Först långvarig torka och hetta, sedan eftersläpande vindar från cyklonen Yasi, då behövs det inte mer än en gnista så är det eldstorms-varning.

Här bilder från Roleystone, några mil sydost om Perth, där förödelsen var stor, många hus blev offer för lågorna, folk evakuerades till säkrare platser, oroliga och ovissa om vad som hände med deras hem.

Foto: Dave Hancock och Tony Ashby

Moose Factory, vad är det för någonting?

En tidig bild av Moose Factory från 1854.

Skolan, med många elever. Året är cirka 1890.

Här vid syspetsen av James Bay, en del av jättelika Hudson Bay ligger Moose Factory. I provinsen Ontarios nordöstra del i Kanada.

Idag ser Moose Factory ut så här från luften, vid Moose Rivers utlopp ute på en ö, med båtförbindelse till närbelägna Moosonee.

Baseboll-laget Moose Factory Braves poserar med glänsande nyvunnen pokal.

Först av allt, varför skriver jag om denna lilla ort?

Jo, jag besökte platsen för ett antal år sedan, avlägset, utan vägförbindelser, bara tåg. Långt från "all ära och redighet" kan tyckas.

Därför for jag dit för att med egna ögon se hur folk i avlägsna delar av ett stort land kunde ha det. Ytligt förvisso, eftersom besöket varade i cirka fyra timmar, men ändå.

Jag glömmer aldrig Moose Factory, en ort som klistrat sig fast i mitt minne. Varför?

Inget speciellt egentligen, bara det att här ute på ön så hade hela Kanadas nutida historia delvis tagit en vändning. Och här ute fanns huvudsakligen ursprungsbefolkningen Cree, eller Moose Cree First Nation, som innevånare, företagare och samhällsansvariga.

Ortens historia är gammal, alltså ur europeiskt-kolonialt perspektiv gammalt.

Kort kommer den här.

Engelsk-fransmannen Charles Bayly och Hudson´s Bay Company etablerade år 1673 en lönsam handelsstation för pälsvaror, orten kallades först Moose Fort.

Den lilla engelska kontingenten soldater överraskades av franska trupper år 1686, de tog över, döpte om Moose Fort till Fort St.Louis.

Men engelsmännen tog gruvlig hämnd tio år senare och brände ner den lilla orten till grunden.

Vad hade hänt om inte engelsmännen återtagit denna då så viktiga handelsplats? Det kan bara de lärda tvista och diskutera runt. Kanske större delar av Kanada varit franskt, eller delats upp, eller kanske blivit delvis amerikanskt?

Men, The Hudson´s Bay Company satte upp en ny handelsstation år 1730 som också den brann ned genom en olyckshändelse efter en brand i ett kök.

Sju år senare stod än en gång en handelsstation på plats.

1821 när Moose factory var ett begrepp hade HBC sin huvudbas här, ett administrativt center för jättelika områden norröver.

1905 undertecknades ett avtal med regeringen att Cree-indianerna skulle få bilda Factory Island Indian Reserve.

Efter andra världskriget omvandlades tha Hudson´s Bay Company till en detaljhandleskedja med butiker över hela Kanada.

I Moose Factory finns de inte kvar, the North West Company driver ett par butiker där.

Idag lever de cirka 2500 innevånarna på hela ön av turism och inkomster som handel och hantverk kan ge.

Jag minns som sagt Moose Factory mycket väl. Ett positivt besök som bitit sig fast.

Olles Galleri IV

Med risk för att trötta ut er kör jag ändå nummer fyra ur Posten-serien.

De övriga tre ser du längre ner.

Den fyndiga copywriterns rubrik till mig som illustratör löd: "Hård konkurrens och ökad prispress får inte stå i vägen för oss".

Kanske det kan komma några till?

Illustration: Olle Q ©

Per Kirkebys serigrafier.

Detta är en detalj ur Per Kirkebys serie av serigrafitryck gjorda 2009. Tio verk som han kallar "Hansentryck, 2009". Kort och gott.

De finns samlade i ett litet häfte som heter Per Kirkeby.

Intressant att hitta denna målare i en ny teknik, hans bildvärld är inte annorlunda från den man mött på de stora galleriernas utställningar av Per Kirkebys mastodont-målningar, men inte dess då mindre spännande.

Hans serie serigrafier består av tio verk i storleken 140x100 cm, hans förkärlek för stora bilder håller i sig.

Jørgen Hansens serigrafiske værkstad är platsen där trycken kom till.

Positivt att se att Per är nyfiken och öppen, framgångar och ev åldern till trots, han är född 1938, samma hedersvärda år som jag själv, så jag vet vad åldern betyder, nämligen att - man skall inte bry sig så mycket om den.

Att välja rätt färg på sin partner.

Detta är ett par Gouldian Finches eller Gouldsamadiner på svenska.

Finkarna är australiska och det har nu forskats kring deras sätt att välja partners. Det är honan som väljer, hanen har bara att tacka och ta emot.

Om hon nu, visar det sig i studien, bara har partners som inte tilltalar henne att välja bland, då blir det svårare med både parningen och äggläggandet.

Gouldsamadinerna har tre huvudfärger, röda, svarta och ockrabruna.

Det är där hela hela problemet ligger, hon måste välja rätt färg - rasistiskt må vi tycka - men för henne är det viktigt att få en partner med samma huvudfärg som hon själv har.

Då blir sannolikheten att få ungar som överlever de första månaderna betydligt större, cirka åttio mot fyrtio procents överlevnadschanser. Det har mätts en avsevärt ökad stress hos henne när hon "tvingats" välja en partner hon egentligen inte ville ha och det har i sin tur påverkat hennes förmåga att producera levnadsdugliga ägg och framförallt fördröjt äggläggandet med upp till fyra veckor.

Ja, va´ska man säga?

Djurens värld är förunderlig, tur att vi människor är lite mer vidsynta och inte lika fördomsfulla när det gäller valet av våra blivande partners.

Queensland får en smäll igen!

Så här ser hon ut - cyklonen Yasi. På väg in mot norra Queensland, någonstans mellan Port Douglas och Innisfail blir det som värst, det innebär att Cairns som ligger mitt emellan drabbas.

Borgmästaren i Cairns Val Scheir säger att först kommer tre meter höga svallvågor, sen slår cyklonen till, hon tillägger "det blir den värsta cyklonen i mannaminne".

Från sjukhusen i Cairns har patienter evakuerats till Brisbane. Till dessa kommer 30 000 människor som ombetts lämna sina lågt belägna hem.

Söderut i Townsville har också folk evakuerats, 15 000 människor. Högt tidvatten på över 5 meter väntas.

Armén har kallats in för att hjälpa till.

Det här området ligger åtskilliga mil norr om Rockhampton-Brisbane området som drabbades av svåra översvämningar för fyra veckor sedan.

Stackars, stackars Queensland, Australiens kornbod, har drabbats hårt.

Varningsskyltat!

Oavsett man är i Australien eller på Svalbard bör man vara lite extra försiktig.

Koalan som ju egentligen inte är en björn är ganska ofarlig, men sävlig och kanske inte fullt så trafikmedveten.

På Svalbard är isbjörnen, som på skylten är svart, mer farlig än något annat, här går ingen ut, utan att vara beväpnad.

Är det skyltat så är det, kom inte skyll på att du inte sett dem.

Olles Galleri III

I Galleriet idag kommer bild tre ur postens lilla häfte.

Rubriken nu somtidigare, flosklig. Men här är illustrationen som skulle illustrera budskapet "Kvaliteten hänger på om vi trivs och är nöjda".

Fortsättning på Postens bilder följer.

Illustration Olle Q ©

The Polar Bear Express

Här är det strax dags för avgång från Moosonee.

Och här kring juletid serverar tomten mat i restaurangvagnen.

Den södra änden av Hudson Bay heter James Bay, där ligger bl a samhällen som Moosonee och Moose Factory.

Från Cochrane i norra Ontario finns ingen väg dit upp, då passar det bra med tåg, det går fem dagar i veckan. Cirka 30 mil är sträckan och det tar sina modiga fem och en halv till sex timmar.

Här finns den enda i Kanada kvarvarande Flag Stop- funktionen vid de platser man vill kliva ombord eller av.

Tåget är ett blandtåg, dvs gods- och passagerarvagnar, på somrarna finns en speciell kanotvagn och på vintrarna en snöskotervagn.

Isbjörnsexpressen är namnet och den drivs av bolaget Ontario Northland Railways, i Moosonee är det numera väldigt ovanligt med riktiga isbjörnar, de finns längre norr över vid Hudson Bay, bla kända från Fort Churchill, där de vandrar inne i samhället med vissa risker för de som bor där.

När jag själv reste den här sträckan var Moose Factory en intressant plats att besöka, återkommer om det lite senare.

Sydney Harbour Bridge

En av Sydneys mest skända landmärken är bron - Sydney Harbour Bridge.

Det är väl bara Sydneys Operahus som är mer fotograferat och känt världen runt.

Bron förbinder de centrala delarna (som vi ser på bilden) i söder med de norra bostadsområdet North Shore. Harbour Bridge har fått stå modell för en kopia, fast i något mindre skala över floden Tyne i Newcastle, England. För er som druckit en Newcastle Brown Ale så är etiketten prydd med Tyne Bridge.

Bågvalvet i Sydney är maffigt, sträcker sig 503 meter och väger saftiga 39 000 ton.

De 89 meter höga pylonerna är karaktäristiska, i den sydöstra kan man komma upp och ha utsikt över staden, vill man vara ännu mer vågad är det bara att boka en promenad uppför det östra spannet, ända upp till toppen. Det kostar en hel del, man måste boka i förtid och är det blåsigt och regnigt kan man kanske få ångra den djärva ådra som lockade en att boka.

Pylonerna fyller ingen bärande funktion. Utan står där mest för syns skull, estetiska skäl helt enkelt.

1923 började bygget av bron och det officiella öppnandet av bron skedde den 19 mars 1932, alltså modiga nio år efter första spadtaget.

Då fanns sex vägbanor, två järnvägsspår för pendeltågen, el-, telefon-, vatten- och gasledningar också längs bron liksom ett promenadstråk.

Hur det är med gas, el och annat vet jag inte.

Idag kostar det AUD 3.30 att åka söderut in mot stan, men är gratis norrut.

Parallellt med bron under vattnet löper idag Sydney Harbour Tunnel för biltrafik, två tunnlar med två filer i varje, här kostar det mellan AUD 2.50 och 4.00 att åka.

När Mia och jag var i Sydney runt julen så blev bron nästa lika mycket fotograferad som Operahuset, den drar till sig blicken genom sin storhet.

Avdelningen för raka ryggar.

Om det nu är något ideal eller inte, lämnar jag åt var och en att bedömma.

Men två personer med ovanligt rak hållning, hög huvudföring är skådespelaren Mikael Persbrandt och skidåkaren Anders Södergren.

När de rör sig på scen eller i skidspåret lyser de med sin hållning, de syns tack vare att de inte "säckar ihop".

Alla som sett dem håller säkert med.

Som personer är de annorlunda i sin mediala framtoning, Persbrandt lite kaxig och ibland arrogant. Men en förbaskat bra skådis och det är det han skall hedras för, förutom då sin fina kroppshållning.

Södergren är som skidåkare i allmänhet, fåordig, lite blyg, men väl när han får en fråga så kan han verkligen med värme och utan sedvanliga klyschor, svara väl för sig.

En yrkesmilitär skulle gråta av lycka att ha dessa båda herrar i sina uppställda led.

Olles Galleri

Ur mitt illustrations-galleri har jag nu kommit till nummer bild nummer 2.

Hämtad ur en folder "Så här ska vi nå våra mål" för Posten, finns på ett uppslag ännu mera crap ( för vad skall man annars kalla tomma ord som dessa?), nämligen rubriken "Tillsammans måste vi hålla vad våra säljare lovar".

Crap var ordet.

Men en illustration blev det, nästan crap där också, men inte riktigt - det blev ägg i stället.

Illustration Olle Q ©

En sagoberättelse.

Sagan om lyckan och olyckan.

Det var en gång ett land, som inte längre finns. Det landet hette DDR.

Här promenerar Fru Z och Moster Ursel med barnvagnen full av glada lintottar på Rosenfelder Ring i Berlin-Lichtenberg i juni 1970.

Här går gemenskap före egoism, här går funktion före design och flärd. Här har det kollektiva tänkandet tagit plats i barnvagnen, en för alla, alla för en.

Här lämnades inte barnen vind för våg, här fick de omsorg, frisk luft och en första inblick i det samhälle som inte glömde någon, där alla var lika mycket värda.

Idag är dessa unga drygt 40 år gamla, kämpandes för att undvika arbetslöshet.

Och i sitt anletes svett, slitande för att klara avbetalningar på bil, lägenhet, hus och allehanda meningslösa prylar.

De drivs av den aldrig avstannande kommersialismens gripklor, de hetsas till beslut och ogenomtänkta inköp som ofta leder till relationskriser, social isolering och sjukdom.

Om de bara kunde minnas den här dagen i juni 1970, skulle de säkert fälla en tår.

Det var en gång ett land som inte längre finns...

Olles Galleri

En illustration då och då kan inte skada, jag har plockat ur mitt galleri av tusentals bilder.

Ur en serie jag gjorde för Posten får inleda. "Vi skall utvecklas med omvärlden" var rubriken till texten som denna bild skulle illustrera.

Fortsättning följer.

Klicka på bilden om du vill se den större.

Illustration: Olle Q ©

Detroits ruiner

Ruins of Detroit, en bok om övergivna och förfallna, såväl stora grandiosa byggnader som mindre men ändå, en gång, betydelsefulla hus.

Yves Marchand och Romain Meffre visar med sina otroligt detaljrika bilder vad som idag återstår, en del har kanske i denna stund rivits, andra beslutats att de skall rivas eller tom vissa får falla av egen allt mer tynande kraft.

Tack Lars Erik i Sydney, en trogen Der Spiegel-läsare, för tipset.

Vanity Ballroom

United Artist´s Theater

Michigan Main Central station

Michigan Main Central station

Fisher Body Plant

Eastown theater

Adams Theater

Cass Technical High school

Detroit Main Post office

Danshuset i Prag

Titta riktigt noga på Katie Bagloles foto av Danshuset i Prag, arkitekten Frank Gehry ville att huset skulle se ut som ett dansande par, visst påminner pelarna om ben i takt och sedan är det bara att följa huskroppen upp och vips så har vi ett hus i en svängom.

SQ A380 and the dogs

Ray P har på Sydney Airport Message Board publicerat en bild som visar en Singapore Airlines A380 som taxar ut, intill hunddelen (ja hundar är inte tillåtna annars) på av en av Sydneys många stränder, tycker mig ha räknat till 8 hundar (dock inga taxar), ingen av jyckarna tycks bry sig det minsta om den storhet som rullar bakom deras ljuva och avsvalkande dop i havet.

Pixel building, Melbourne

Detta mästerverk, både var gäller design/arkitektur men likväl som det grönaste huset i Australien invigdes för några månader sedan i centrala Melbourne (var annars?).

Inget utsläpp alls! Ingen koldioxid alls, det stämmer. 0%.

Detta genom ett väl genomtänkt byggsätt, där allt sparas och återanvänds, spolvattnet tas vara på och gör att huset är självförsörjande på den varan, vakumtoaletter.

På taket roterande solceller som försörjer huset med energi. I övrigt ett levande tak med ursprungliga australisk gräsväxter, lägg därtill vindturbiner.

Solskydd på fasaden som tillåter ljuset komma in men inte värmen Man har tänkt på hur man kyler huset, likväl som hur man värmer det.

Det är inte speciellt stort, fyra våningar och designat av Studio 505, bara grönt som inget annat kontorshus på hela denna kontinent.

Det har fått 100 av 100 möjliga poäng i den nationella Green Star rating - bedömningen som görs på nya hus.

Först ut...

Talgoxen, denne obotlige optimist, har börjat fila i träden. Dess tro på att våren är i antågande är nog större än hos de flesta andra individer som vistas i vårt mörka och kyliga klimat.

Tack talgisen för att du aldrig ger upp, du blåser liv i många, du ger hopp - du tappre lille varelse som får utstå isande nätter och djupa snötäcken - du är värd all uppmärksamhet du kan få.

Äntligen ett vettigt beslut kring Ryanair

Ryanair $54 boarding pass charge 'illegal'

Judge rules budget carrier Ryanair cannot charge passengers $54 for failing to print out their own boarding cards.

Detta står att läsa i Sydney Morning Herald idag, äntligen ett beslut som får slut på deras snedvridna prispolitik. Snacka om att lura folk till att boka en biljett för småslantar och sedan åka på tillägg i parti och minut.

Mannen som gick och läste - samtidigt!

En minnesbild från Clovellys lilla minimala strand mellan Coogee och Brontes betydligt maffigare beacher söder om hamninloppet i Sydney.

Denne man, medelålders iförd tropikhatt och thongs (flip-flop) gick upp och ner längs denna uppbyggda betongpir som utgjorde övergången mellan vattnet och den sluttande gröna parken bakom mig som fotograf.

Ja han gick där i säkert en timme (som vi såg) och läste sin bok, ingen pocketbok utan en med kraftiga pärmar och dessutom med många sidor.

Också ett sätt att läsa...

The Redback

I trakterna runt Adelaide var den vackra redback-spindeln vanlig.

Den här spindeln talas det om, skojas det om, t ex så berättade Bob om The Redback Club, där inträdeskravet är att svälja en levande redback - det finns efter ett antal inträdesprov bara två levande medlemmar i klubben sägs det.

Resten har strukit med, påstås det också.

Redbacken är alltså giftig, men har genom åren bara orsakat 14 australiers liv, trots att tusentals människor årligen blir bitna.

Det är honan som är giftig, honan är större, som en stor ärta, något drygt en och en halv centimeter bara, svart glänsande med ett rött band över bak-kroppen.

En historia som är sann är att under parningen med den betydligt mindre hanen, så börjar honan redan innan (!!) parningsakten är över, att äta upp sin kärlekspartner. Ganska ofta överlever hanen akten men blir ändå obönhörligen uppäten av sin hona.

Vid ett besök vi gjorde på Food Forest utanför Gawler i Barossa Valley hos Ann-Marie och Graham så frågade jag om det hade några redbacks, visst blev svaret. Ann-Marie gick in i ett skjul att tittade i springorna precis innanför dörren och där satt en hona vaktandes sina tre ägg på ett lite träbit, som hon plockade upp och visade oss.

Aningen macho som man är, tog jag den lilla träbiten med spindeln på och höll den i handen, som alltid när det gäller de allra flesta spindlarna så attackerar inte en spindel om den inte blir trängd eller hotad. Inte heller denna redback gjorde något, den flyttade lite på sig men det var allt.

För mig var det en liten seger över min ringa, men ack så levande spindelfobi.

Till sist jag tänker inte söka in som medlem i the Redback Club.

Klicka på den undre bilden så får du se spindeln på träbiten. Foto: Kjell A.

I väntan på syndafloden

Brisbane River stiger, denne man står med sitt paraply under ett träd och väntar - om inte direkt på syndafloden - så näst intill.

Jag tycker denna bild fångad av Michelle Smith är talande - what can man do? Nothing!

West End är en stadsdel som ligger lågt i Brisbane och detta är Orleigh Park, bla här och i flera andra lågt belägna stadsdelar uppmanas nu befolkningen att lämna sina hem.

Med tanke på flodvågen som drabbade Towoomba strax väster om Brisbane igår så gör man nog klokt i att lämna och sätta sig i säkerhet.

Tänk vilket grymt beslut det måste vara att ta, att inte veta när man kan komma tillbaka och till vad.

Vad är då kyla och snö mot detta helvete som delar av Queensland får utstå?

Melbourne - några intryck.

För australiern i gemen är rivaliteten mellan Melbourne och Sydney känd, för den tillfällige besökaren så känns den också.

Här gäller det att vara störst och bäst. Mest spektakulära evangemangen, största byggnaderna, bästa infrastruktur och finansiella dragningskraft, möjligheterna att växa och locka nya människor till sig.

Om man nu nödvändigtvis måste kora en vinnare, så blir det ur våra högst tillfälliga intryck - Melbourne. Varför?

Här ser vi ett exempel, den kollektiva trafiken. I den mest centrala delen ligger Centralstationen - Flinders Street Station, med den nybyggda Southern Cross Station bara någon kilometer söderut. Från dessa bägge pendeltågsstationer löper ett tätt nät av spår till de flesta förorter, lägg därtill ett spårvägsnät som skulle få vilken stad i världen som helst grön av avund. Bussarna är lätträknade.

Luften i storstaden Melbourne med 3,5 miljoner människor är ren.

Vägarna runt Melbourne har inte fått stryka på foten, utan ger vad vi förstår de som inte kan pendla kommunalt möjlighet att ta sig fram utan ha blivit styvmoderligt behandlade av diverse stelbenta beslutsfattare.

Ett tecken på öppna sinnen, djärvhet och friskt tänkande hos de bestämmande är arkitekturen i Melbourne.

Detta är delar av det nya Federation Square, som vållat diskussion, men står där likväl. Hela staden med sina tuffa byggnader i olika färger och former andas nytänkande och friskt vågat.

Det finns plats i Melbourne, de gamla rivfärdiga delarna ner mot hamnen i Port Melbourne och South Melbourne kommer att ge utrymme för det nya, the Docklands är ett exempel som redan står på plats. Inte bara lyxbostäder utan en blandning av allt som en stadsdel normalt sett bör ha, butiker, arbetsplatser och bostäder.

Melbourne är inte bara byggnader, den stora Botanical Garden på andra sidan Yarrafloden, med en yta som säkert är tjugo gånger Humlegårdens är en lunga bland flera.

Här är det tyst i parken och man ser inget av skyline, folk sitter och festar på sina medhavda picnick-korgars innehåll, fågellivet är ljudligt och folk njuter av friden.

Inget skräp, välordnade planteringar, välklippta stora gräsytor, en amfiteater, gott om papperskorgar och offentliga toaletter. Promenadstråk, välskyltade leder, joggare i massor och hundarna är kopplade.

Ja allt har två om inte fyra sidor, men kommer man som tillfällig besökare hinner man inte med att se en storstad kvarter för kvarter, detta är vad vi kände och som bara upplevdes som så positivt. Mia sa spontant "jag älskar Melbourne" och jag håller med henne.

Foton: Olle Q med sin iPhone

En annan dröm är uppfylld...

... nämligen att en gång i livet få flyga den nya jättejumbon A380.

Detta är Qantas Airways Airbus A380-842 med registreringen VH-OQE, just den maskin vi flög med från Sydney via Singapore till London.

Den rymmer om det bara skulle vara ekonomiklass-stolar 850 passagerare, men nu fanns det även premium economy, business och first class och då blev det bara något under 500 ombord.

Tyst, tyst....smygande liksom, aldrig har jag flugit ett så tyst flygplan, man hörde samtal 4-5 rader bort. Under starten likaså, inget dån, bara lugn och ett mycket flackt lyft från startbanan.

En upplevelse, men det fanns saker att anmärka på, stolarna - ack så viktiga - varför har Qantas inte satsat på mer bekväma och sköna stolar. Är övertygad om att en extra kostnad för oss passagerare på någon hundralapp inte skulle smärta och i ett huj skulle bekvämligheten öka markant, det krävs inte många flygningar för att det då skulle betala sig att bjuda de långflygande passagerarna sköna stolar, som de sedan berättar om för andra som tänker flyga långt med A380.

Då skulle Qantas slippa dessa rader här. Bättring.

Underhållningen på den lilla skärmen i stolsryggen framför och maten var bra. Det fanns tidsfördriv att ägna sig åt under de 21 timmarna i luften om man nu inte kunde sova.

Men har ni chansen, skall flyga långt, fråga då om de kör A380, det kostar inget extra och är definitivt värt att prova på.

Min dröm är uppfylld och nästa gång det bär av blir det A380.

Annars vete katten om jag inte stannar hemma.

Solförmörkelsen

Så här dramatiskt såg det ut kl 09.17 idag när vi tittade ut genom fönstret. Vi hade tur att ett tunt moln släppte igenom sol och måne, annars hade vi missat det hela och bara uppfattat skymningsljuset.