Karin och Conny

Eller Conny och Karin om vi skall vara kinkiga och se vilken bild som hamnat överst. De togs i slutet av juni 2011. Här hos oss i Blacksta. Solen sken från sidan och gjorde att ljuset föll perfekt i dess bägge porträtt. Som en liten kuriositet kan nämnas att Connys hatt har han lånat av mig, en Aussie-hatt så klart. Karins hatt är inte heller den hennes egen, utan Mias sköna med stora brätten. Det är väl just kanske därför jag väljer att publicera dem så här, nästan nio år senare, för att de så väl porträtterar de bägge. Conny är tyvärr borta sedan lite drygt två år, men Kakan som Karin också vill kalla sig, lever i högsta välmåga kvar ute på Edanö utanför Trosa. Dessa bägge sköna personer hade den goda smaken och det kloka omdömet att 1986-7 skaffa sig en segelbåt, nybörjare var de under segel, men bägge hade sjövana efter många långa turer ut ur Trosa hamn - i motorbåt. Alltnog, de blev med segelbåt, avvecklade sin verksamhet och flyttade ut ur sitt hus, klev i stället ombord i degelbåten med sonen Jonte och klev inte iland igen i Trosa förrän sju år senare. Ett varv runt jorden och en extra tur och retur-seglats över Atlanten stoltserade de med. Många var de dryga stockholmare som låg med sina stora schabrak i Trosa hamn och såg allmänt skrävliga och beresta ut, när Conny, Karin och Jonte stolta seglade in i hamnen, under kanonsalut, i en 31-fots segelbåt. Morning Sun. Båtens fabrikat har jag i denna skrivande stund glömt. Kort om resrutten: Ut genom kanelsystemen i Europa, Biscaya, Kanarieöarna, Madeira, Västindien i månader, Panamakanalen, Stilla havet, Polynesien - först den franska delen som de inte gillade alls, för uppnästa fransmän som skulle skinna inte så penningstinna långseglare, när de inte hade något annat alternativ än att ankra på den franska koloniön. Vidare via Fiji, Vanuato, Nya Zeeland till Australien. Här nere stannade de länge, fattade tycke för länderna och trivdes som fiskarna i vattnet. En flygtur hem, sedan tillbaka till båten i Sydney och seglats upp längs kusten och i segelbåtskonvoj söder om Indonesien över Indiska Oceanen att stormigt hav sydost om Madagaskar, detta för att undvika somaliska pirater, som härjade i vattnen här. Till Durban i Sydafrika och vidare till Hout Bay utanför Kapstaden och ett längre upphåll där. Sedan ut på Atlanten via Namibias kust ut till St Helena, en bergig otillgänglig ö långt, långt ute i Atlanten. Sedan mot Sydamerika, upp längs den kontinentens kust tillbaka till Västindien igen, en tid där och sedan över Atlanten via Irland och England till våra egna farvatten. Så i semestermånaden juli, under pompa och ståt med kompisar, vänner och SvD redo för bilder och intervjuer, in i yttersta kanalhamnen i Trosa. Halvfeta seglare i dyrköpta kläder som via grundstötningar och felnavigeringar hittat till Trosa från Stockholms skärgård, vände skamligt usla i seglersjälen festligheterna ryggen när de fick veta vad den "lilla" segelbåten Morning Sun befunnit sig och upplevt under de senaste sju åren. En story som är värd att minnas, jag har försökt att skumma lite på ytan. Karin sitter nu hemma på kammaren och skriver ner, med stöd av sina fantastiska och långa och roliga brev som hon skrev hem till Mia och Kersti, en slags reseberättelse, eller resebiografi. OK, många ord. Vi hörs igen. //Olle