Twombly, Monet och Turner på Moderna.

Twombly. Utan titel. 2007.

Twombly. De fyra årstiderna. 1980-talet.

Twombly. Titel ???. 2007.

Det pågår en fantastisk utställning på Moderna Museet i Stockholm just nu. Bara säger - missa inte den.

De tre storheterna Monet, Turner och Twombly är samlade och blandade under vissa teman som Atmosfär, Skönhet, kraft och rymd, Årstiderna mfl.

I Atmosfärdelen som man först möter finns flera av den 1851 bortgångne J M F Turner, där atomsfären fortfarande vibrerar i målningarna. Att han bemöttes med kalla handen av många är lät att sätta sig in i, för hans bilder "föreställde ju ingenting" och då är man ingen konstnär. Då som nu.

Här flyter de tre konstnärernas verk från tre olika epoker ihop mer tydligt och påtagligt än under de andra olika teman som är grunden för hela utställningen.

T o m den nutida Cy Twombly skulle kunna "förväxlas" med den näst intill 200 år äldre kollegan Turner.

Turner är lätt att känna igen, liksom Monet, som med vissa målningar från 1907-1910 måste ha stött på samma oförstående kommentarer som Turner gjorde 70 år tidigare.

Den mer moderna Twomblys naturbilder ligger nära sina kollegors, ja allt är ju relativt.

Men många var tvungna att gå fram och läsa vem som gjort den målning de just tittade på.

Twombly är dock mer oförutsägbar.

Han är friare, spretar lite mer, blir vildare med åren, de sista åren av sin levnad (han dog sommaren 2010) var han mer vild än tam.

Visar några exempel tagna med en enkel iPhonekamera.

Överst: från 2007 vid 78 års ålder målade han denna jättemålning "Utan titel", den ingick under temat "En flytande värld".

Bilden under: en svit på fyra målningar på temat "Årstiderna", Cy kallar dem "De fyra årstiderna".

Underst: ser ni en bild som jag missade titeln på, men den är målad under Twomblys sista levnadsår, vid 82 års ålder.

Här så fri, så obunden, glad och sprallig. Med barnasinnet kvar, glädjen sprudlande i hans inre.

Det är bara att ge sig och inse att vissa har modet och viljan kvar.

In i det sista.

Som sagt - missa inte dessa tre mästare på Moderna i Stockholm.

Redbacks flyttar gärna till England.

En av Australiens många dödliga spindlar, the Redback, tycks vilja flytta på sig och söka sig sig till andra kontinenter, för några år sedan spred den panik i Japan, när den oförskyllt hamnat i några förpackningar som exporterats dit.

Nu är de mer intresserade av England, den nätta vackra släktingen till svarta änkan, är en av flera insekter som hamnar i resenärers väskor eller i internationellt fraktat gods.

The Redback med en röd rand i sicksackmönster på den glänsande bak-kroppen är inte speciellt uppskattad som invandrare i England, men det kan man kanske förstå, för att biter den så åsamkar den svår smärta, svullnad, bröstsmärtor, obehag och feber.

I värsta fall om man har nedsatt motståndskraft så kan man stryka med.

You don´t push a Redback around, not even if you are an immigration officer.

So keep your boxing gloves on.

Blå morgon - Blue morning

En morgon i slutet av November innan soluppgång, morgon är grafitgrå och blå i olika kyliga nyanser, Paynes Grey är den dominerande färgen.

Vackert så att man nästan blir stum. Och detta efter en avslutning av gårdagen som var stormig, regnig och med inslag av snöglopp, ja då möts man av stillhet och en skönhet som ger livet de där extra kryddorna för att känna välbehag och mening.

Senare idag tog vinden i och det blev snålt runt knutet igen.

Men morgonen var andlös.

Ta del av den.

It is late November, just before dawn. Nature is coulered in grey and cold blue shades. Paynes Grey is the dominant coulor.

The beauty makes you breathless. After last nights storm, rain and even sleet it´s a wonder to meet the calmness and beauty which adds so much to your senses of pleasure and meaning of life.

A little later the wind picked up again to become almost painfull.

But the morning is still on my mind.

Please let me share this with you.

Blandad blandteknik.

Ett par exempel på blandteknik-bilder. Teckning med fetkrita, blyerts, kol i grunden, sedan pastell- och fetkrita, akryl och gouache. En salig blandning, men grytor brukar bli goda och de här två smakar i min mun ganska bra.

Överst Vandraren och underst Änglalik.

Inte dagsfärska, från 2009.

Grattis American Samoa.

Äntligen, American Samoa, en ögrupp i Stilla Havet med runt 55 000 innevånare, äntligen har de vunnit en fotbollsmatch i internationella kvalificeringsomgångar.

Laget är (var) rankat absolut tvärsist i FIFA:s rankinglistor. Tvåhundrafyra, japp 204 i rankingrullorna. Illa.

Den första vinsten på 30 försök när man slog örivalerna från Tonga med 2-1. Historiskt.

American Samoa har dessutom rekordet i storförlust i sådana här internationella sammanhang, 2001 förlorade man mot Australien med 30-1 !! Ett mål var tredje minut!

Men grattis American Samoa, eller Amerikanska Samoa, ni har mina sympatier i er nästa kvalificeringsmatch i jakten på en plats till VM 2014.

Fasan på besök.

I morse stod han där, grann som det anstår en fasan, utanför sovrumsfönstret.

Sen gick han och pickade och rotade bland löv och rester av sommargrönskan, kanske fanns det godis att hämta.

Hade jag nu varit jägare hade jag öppnat fönstret och pangat på, men nu är jag inte det, så jag tyckte denna tämligen sällsynta varelse på besök i vår trädgård skulle få leva vidare.

Men fasan lär vara gott.

Worlds smallest car.

In London, to be precise Piccadilly Circus, this small bug, the Peel P50 has neatly been parked between two vans.

It is hard to believe that this tiny little thing will fit in to todays safety standards, being manufactured in the sixties. There are still twenty Peel P50 traveling the roads of good old England.

The three-wheeler is capable to seat one adult and one shopping bag, has one headlight, one door and one windscreen wiper.

And last but not least: 134 cm long, 99 cm wide and weighting only 59 kg.

One thing is for sure, it won´t fit me being 187 cm tall.

So even if I had £ 35,000 to 50,000 to buy one, I´m not in the market.

Tecknare Lindström och Nordea

Hur bra får man bli? Tecknare Lindström borde få alla utmärkelser som finns.

Den här är uppe på en ny toppnivå.

World´s longest ear hair

Here´s the proud owner of the world´s longest ear hair - Mr Radhakant Baijpai.

The grocer from India claims it´s still growing and that he has never cut it since it bagan growing at the age of 18. And he has no intenetion of trimming it.

How long? 25 cm.

25 impressive centimetres, guess his wife is thrilled and simply loves it.

Störst går inte (alltid) först.

Den här bilden behöver inga övriga kommentarer. Möjligen då att diset även fanns i Ostende när bilden togs, samma dis som ligger över nejden utanför fönstret idag.

Tjena...

...jag är en av flera i den stora Tucan-familjen.

Vi styr och ställer bland de stornäbbade jåglarna i Sydamerika, det finns även kompisar uppe i Centralamerika också.

Du kan inte missa mig, stor färgglad näbb, med plats för massor av godis. Jag käkar vegetariskt, bär, frukt och frön, men växlar ibland över till mer allsidig kost, då blir det insekter, spindlar och en och annan småfågel ryker med också. Till och med nån gnagare kan få sätta livet till.

Mina fötter är speciella, för att klättra bättre än andra - fyra tår - två fram och två bak. Praktiskt.

Dimma på stränderna också.

Inte bara vi i södra halvan av vårt land som kan skryta med dimma.

Sydneyborna har också dimma, varm inlandsluft når stränderna och möter svalare havsvatten, ja då bildas dimma.

Denna bild är ganska ovanlig, folk på stränder i dimma.

Men det är klart solen biter inte lika hårt, att dimman kyler ner det vet vi alla, även här där det var fuktigt varmt med upp till plus 32 innan dimman dämpade värmen något.

Jag tittar just nu ut över ett ganska disigt landskap med en temp på plus 8.

Någon längtan till ett dopp i Nyckelsjön har jag inte.

UFO och starkt ljussken över Blackstaby.

Utomjordingarna kom till byn denna dag den 19 november 2011.

Först då rymdskeppet som med sin otydliga silhuett avspeglade sig mot den fortfarande lätt sömniga morgonhimlen.

Sedan, som ett brev på posten, kom det starka men överraskande ljusskenet i riktning sydost, troligen var det farkosten som landade bortöver åkrarna.

Har inte vågat mig dit, rädd för strålning och andra obehagliga överraskningar.

Men positivt att vår lilla by får stå i centrum för världens uppmärksamhet några timmar.

Mina foton lär bli attraktiva hos alla nyhetsbyråer, därför copyrightar jag dem.

Foto: Olle Qvennerstedt©

Nordkoreanska massmöten i närbild.

Det här är förmodligen rätt unika bilder, åtminstone den översta.

Sällan aller aldrig får man så hur dessa återkommande nordkoreanska massmöten är regisserade och arrangerade.

Titta som sagt på den övre bilden, en detalj av ett par ögon, ja till och med ett par glasögon och en del av ansiktet runt om. Denna mänskliga mosaik, som man ägnar månader - ja år - att förbereda genom träning och åter träning.

Titta i detalj på de olika skyltarna som det gäller att alla håller inte bara på samma samma sätt utan också på samma höjd, har övergångar från ljusare till mörkare nyanser av samma kulör.

Finns t o m några med olika färger i.

Tänka bara att placera ut dess, logistiken kring det, ja man blir matt och stum och undrar varför?

Varför gör man detta?

Förmodligen för att ge folk det de saknar - skådespel, med mångas egna insatser som statister och plakathållare, säkert även det en tillfredsställelse, i annat troligen ganska så trist samhälle.

Allt nog - på bilden under ser man tydligare vikten av att hålla skyltarna rätt. Både horisontalt som vertikalt.

Och den undre visar inte bara den totala kontrollen på läktarna, utan även ute på arenans gräsmatta, med perfekta rader och synkroniserade rörelser.

De här stora tillställningarna är kända som The Grand Mass Gymnatics and Artistic Performance Arirang.

Cirka 30 000 ungdomar håller sina färgade skyltar uppe några sekunder för att sedan byta genom att vända på dem till ett helt annat motiv eller budskap.

Koreografin är spektakulär plus att tusentals dansare och gymnaster samtidigt utför sina nummer nere på planen som jag nämnde.

Totalt rör det sig om närmare 100 000 som deltar i detta, hisnande siffror.

Förutom de politiska budskapen är det ofta den koreanska historien som berättas.

Som sagt, i ett land där det saknas så mycket, finns denna kontrast.

Man blir stum.

Frostig gryning

Om man någon gång kravlar sig upp tidigt och nu pratar jag om strax innan sju, då får man också uppleva det man annars missar djupt nedsjunken i madrass och kudde.

Ett naturens skådespel.

Som en saktfärdig, ganska blek soluppgång, men som tänder upp efter en halvtimme.

Himlen är garnerad med kondensstrimmorna från jetplanen som passerat från fjärran kontinenter, vi ligger under stråket där Japan/Korea till Amsterdam/London går.

Några minusgrader under den klara natten hade gjort gräset frostigt och inget som kossorna gillade äta åt just då, de föredrog de utfodringsbord som står på åkern.

Men vackra är dom när de rostfärgat bryter mot de kalla nyanserna i naturen runt dem.

Varför de är ute? Jo det är dels ett tiotal sin-kor, dvs kor som inte mjölkar för tillfället, resten är kvigor på tillväxt och de kan allesammans lika gärna vara ute som inne.

Så länge de får mat och dryck. Och det får dom.

På prärien i Kanada, med betydligt kallare klimat än här, föder korna sina kalvar bakom vindskydd, bonden kommer ut med en värmetork och ser till att de torkar i öron och ansikte, sen for moder ko ta över resten, ibland i rykande snöstorm.

Så kor klarar kylan bättre än vi tror. De här har rena bastuvärmen i jämförelse med sina kanadensiska systrar.

Om lite drygt en månad vänder det och blir ljusare igen.

Armeringsjärnens sista luftfärd.

En sista färd, svävande eller hängande i luften, en klarblå dag.

Sedan ner i gjutformarna och om någon dag så kommer betongbilarna och armeringsjärnet får träda in i sin vikta stabiliserande roll, men då lite mer i skymundan.

Minst sagt, inbäddad i betong tills gudarna vet när. Ett meteoritnedslag eller vad skall under överskådlig tid egentligen till för att man skall riva en ny la´gård?

Allt nog, här är näten, här är stängerna på sin sista tur.

De har nu ansvaret för att cirka 260 kor, kvigor och kalvar, i maj nästa år, inte får väggar och tak över sig.

Amy Johnson den första kvinnliga ensamflygaren England - Australien.

Oerfaren som flygare, ung och vacker blev Amy Johnson 1930 den allra första kvinnliga ensamflygaren att anta utmaningen att flyga England - Australien.

Det här var ett tillag som inte särkilt uppskattades av männen, som tyckte sig ha monopol på att vara djärva och våghalsiga, men här kommer ännu en av de kvinnor som var pionjärer och skrapar av lite av den manliga fernissan.

Och det med besked. 18 000 kilometer är inte småpotatis.

I ett flygplan som jazzade runt i hårda vindar, sandstormar, genom moln och över stora vatten. Men fram kom hon, den gode Amy.

Starten gick i Croydon, England den 5 maj 1930, med bara två års flygträning tog hon till väders och brittiska tidningar var sarkastiska över att en kvinna kunde ge sig på något så dumt som att tro att hon skulle lyckas med att flyga ända till andra sidan jordklotet.

Men si, det gjorde hon Amy Johnson, den 24 maj landade hon under goda väderförhållanden på en travbana i Darwin.

Till historien hör också att detta kostade pengar, en förmögen oljemagnat bestämde sig något överraskande att stödja Emys projekt. Han gav henne möjligheten att köp ett begagnat flygplan av typen DH 60G Gipsy Moth, men en ensitsig öppen cockpit (!!).

Tänk er dessutom att denna maskin endast gjord 98 km i timmen, inte undra på att det tog tid.

Amy hade aldrig tidigare flugit längre än 27 svenska mil, nu väntade 1 800 mil.

När Amy nådde Bagdad efter en sandstorm, fick den tidigare så nonchalanta brittiska pressen oro i kroppen, det här kanske skulle lyckas, Daily Mail erbjöd Amy otroliga 10 000 brittiska pund för ensamrätten till hennes berättelse.

Flygplanet Jason fortsatte efter några mindre missöden och nådde som sagt fram till landet med stort A - Australien.

På den övre bilden ser vi Amy själv och den undre visar inflygningen till Brisbane där hon hyllades av en jättepublik vid en kortege genom staden.

Amy fortsatte att flyga, hon slutar som sig bör, den 5 januari 1941 i dimma och underkylt regn kraschar hon vid Themsens mynning. Hennes flygarliv är över.

All ära åt denne kvinnliga flygpionjär - Amy Johnson.

Roy Lichtenstein goes for US$ 43 million.

Popkonstnären Roy Lichtenstein lever vidare, som åtråvärd på konstmarknaden i alla fall.

Christie´s i New York sålde hans verk "I can see the whole room" för en Lichtensteinsk rekordsumma. 43 miljoner amerikanska dollar, ungefär tre hundra miljoner svenska riksdaler.

Finanskrisen till trots så finns det pengar att spendera - på konst i alla fall.

De här verken som är som hämtade ur serier kostar alltså stora slantar, vissa gillar inte det här utan fnyser åt det, jag pratar då om folk som "förstår sig på" konst.

Jag delar inte deras uppfattningar, popkonståldern var oerhört inspirerande för alla med lite vidare blick på konsten, jag tillhör den kretsen.

Roy Lichtenstein gick bort 1997, då 73 år ung.

Sanningens ord till slut.

Ärlighet varar längst. Så tycker den träffsäkre norske cartoonisten Frode Øverli. Jag är beredd att tro honom.

Regnstorm över Sydney.

Vilken fantastisk bild, ett sk shelf cloud, ett hyllmoln kanske vi kan säga, det ser ut som det.

Hotfullt, aggresivt som en gigantisk tsunami rullar moln, stormvindar och kraftigt regn in över Sydney, till höger i horisonten kan man skymta the city skyline.

Bilden är tagen från Queens Park och är som sagt dramatisk, ser kanske ut att kunna orsaka mer skada än den gjorde, men det räcker med blotta anblicken.

Sydney är vana vid stormar av den här magnituden, regnet förstör och drar med sig massor av sådant som man helst vill ha kvar i sina trädgårdar, men livet är nu en gång för alla inte bara regnstormar på dessa breddgrader.

Gillard gjorde det.

Julia Gillard som lever på majoritetsmarginalen i det australiska parlamentet svajade.

Men nu har hon lyckats med att få igenom koldioxidskatteförslaget, med 36 röster för och 32 emot i senaten i Canberra.

Detta är en milstolpe i australisk miljöpolitik, som är värd applåder, Australien är en av världens värsta förorenare av miljön, men nu blir det bättring.

Hon säger "En historisk omröstning som vänder år av diskussioner till verklighet."

Med detta lagförslag som lägger extra skatter på de stora miljöbovarna, så kommer man att skära ned utsläppen med ca 160 miljoner ton årligen.

De stora miljöbovarna? Ja framförallt den gigantiska kolindustrin, men även andra inom mineralnäringarna, stålindustrin m fl.

Men även lantbruket är bovar, och de små bovarna, vanliga hushåll med bilar och andra maskiner som pyser.

Grattis Australien.

Oppositionsledaren Tony Abbott som höll högljudd profil emot detta förslag, stack svansen mellan benen och for till London dagen innan omröstningen.

Pedra Branca, Tasmanien, Australien.

Pedra Branca är portugisiska och betyder vit klippa.

Cirka 25 km sydost om Tasmaniens South East Cape ligger denna vinpinade lilla ö.

Ön har en del kännetecken, dels för svårigheterna att ta sig iland på ön, säger jag sedan också känt för sina stora vågor - ja då förstår ni också svårigheterna. Att ta sig iland.

Vågor betyder vindar, ofta kraftiga, ofta regn och blött väder, the roaring fourties snuddar vid ön, det säger väl allt.

Men till fördelarna hör ett rikt marint liv, liksom fågelliv, bla så kan albatrossen om den för ovanlighetens skull för för sig att landa - landa just här.

Och så har vi The Storm Surfers, de vilda surfarna som i värmande våtdräkter far hit med hjälp av helikoptrar och tar sig an vågor höga som berg.

Lite kuriosa:

Det var år 1642 i slutet av november som upptäcktsresande Abel Tasman först siktade klippön. 1973 gick ett japanskt fiskefartyg på grund och sjönk, tragiskt nog lyckades bara en enda av tjugotvå ombord rädda sig genom att klättra upp på klippan.

En annan sorglig händelse där Pedra Branca står i centrum är när oceanografen Hamish Saunders sveptes bort av en jättevåg, året var 2003, det sägs att vågor på upp till 14 meters höjd denna dag slog in mot ön, vattenskaskader eller kraftigt sprej nådde 45 meters höjd, kraftigt nog att svepa bort allt som försökte skydda sig eller satt löst.

Så nog har denna obebodda lilla ö på 270 x100 meter sin historia. Höjden på klippan är ca 60 meter, tänk då på vattnet som slår upp vid hög sjö. 45 meter upp!!

Fy fasen.

Tecknare Lindström. Nu i färg.

Är det någon som snuddar vid min egen humor, så är det teckanre Lindström.

Denna bild är inte bara kanon som bild, texten är mitt i planeten.

Så träffsäkert, så mycket humor och glimt i ögat.

Det hade kunnat stå Håkan Juholt lika väl eller varför inte Andreas Papandreou.

Sculpture by the Sea in Sydney.

This is the header of Sculpture by the Sea´s website.

What you see is a group of heads by Steve Croquett from NSW, "Heads up".

On Eastern Islands off the Equadorian coast you´ll find many giant stone statues, which must have inspired Steve do do these sculptures in his own interpetation.

Sculpture by the sea on Bondi will close on November 20.

SJ S1 nr 1921.

För någon knapp timme sedan kom det gamla tåget, med ånglok och vagnar som minde om barndomen.

Stockholm Ångloks Sällskap SÅS, arrangerade en tur till Katrineholm och här i Kolke mellan Gnesta och Björnlunda väntade man in ett passerande regionaltåg (bild 3).

Här kollades lyktorna fram, det smörjdes lite extra och personalen vårdade ömt sin kelgris medans snabbtågen susade förbi i svindlande farter.

Loket är av littera S1 och bär nummer 1921, byggt av Nohab i Trollhättan 1952. Faktiskt den sista ångloksserien som byggdes i Sverige.

I eftermiddag runt 16-tiden kommer det stånkande tillbaka på väg mot Stockholm C.

Varsågoda håll till goda med dessa godbitar.

Ian Thorpe i vattnet igen.

Ian Thorpe, mannen med jättefötterna, nästan som extra simfenor, slutade oväntat redan som 24-åring efter the Commonwealth Games 2006.

Den något tillbakahållne australiensaren förklarade lika överraskande för ett halvår sedan att han nu gör en comeback och en satsning mot OS i London nästa år.

I går i Singapore, blev han tvåa i sitt kvalheat på den ovanliga distansen 100 meter medley.

Det var en bekräftelse som visar på plus, han har helt tydligt inte tappat sina gamla finesser som alla simmare måste besitta för att ta sig fram fort som attan i simbassängerna.

Ringrosten har spolats bort.

Välkommen tillbaka Ian, vi är många som gillar dig.

Two drawings - 40x56 cm - Två teckningar.

From paintings to drawings.

These figurative images was made a few years ago and came suddenly up to the surface, and I liked what I saw, for that reason I want to share them with you.

Vi byter måleri mot teckning.

De här föreställande bilderna som jag gjorde för några år sedan dök plötsligt upp, jag gillade då vad jag såg, vill därför gärna dela den upplevelse med er.

Top: The winged

Below: On the toe

Överst: Bevingad

Under: På tå

Two paintings. 90x140 cm. Två målningar.

Thought I should, for a change, show you a few pieces of my own artwork.

Two acrylic paintings, with the respectful (?) size of 90x140 centimetres.

They are not fresh out of the oven, they have matured through a couple of exhibitions, but in my own view, very much representing my way of painting.

För en gångs skull, fick jag tanken att visa några av mina målningar.

Två akrylmålningar, med ganska respektabla mått, 90x140 cm.

Inte direkt rykande färska, de har mognat via ett par utställningar, men är ändå i mitt tycke fullt representativa för mitt måleri.

Top: Figure

Below: Strong form

Överst: Gestalt

Under: Stark form

Kakaduan serverar spaghetti.

Spaghettifest för jycken, kakaduan serverar mer än gärna sin vän.

Spaghetti Night kallas inslaget som i vanlig ordning kommer från Lars Erik i Sydney som har näsa för allt som man kan dra på munnen åt.

Tack!

Klicka på pilen och filmsnutten startar.