CP Rail i snön

I Kanada kör man oavsett årstiden, där är det vintertid ofta mycket snö, men inget hindrar de stora tågen att ta sig fram över det stora landet. Här är ett Canadian Pacific godståg någonstans i Kanada. Fin bild. Tuff bild.

NBJ 19

NBJ:s nr 19 litt N. Någon som har fler bilder än denna ända som jag hittat efter en hel del sökande?

Lions Head, Cape Town

Yes, this is my own photo taken from the top of the Table Mountain in Cape Town, looking down at the ocean, parts of the city and Lions Head, 420 meters high. I must say, Cape Town from this angel is one of the most beautiful cities I and Mia have visited. Sydney, Vancouver and our own Stockholm are among the other top cities.

The year was 1958

Believe it or not, the year is 1938. In the suburb of Northcote, Melbourne. I´m taking a rest on a warm day, when building fences. Maurica and I and our "company" Superior Fencing had work to do all around Melbourne. Well, those were the days.

Melbourne, mera Melbourne.

Man behöver inte säga så mycket mer - än Melbourne. Glöm inte bort den fina staden om du tänker resa till Australien, allt ät inte bara Sydney, utan bägge är lika vackra och sevärda. Res och upplev. Vi hörs igen//Olle

Fler minnen från Melbourne

Vandrar man en dag i Royal Botanical Gardens i Melbourne blir man ganska kvickt helt omedveten om att mångmiljonstaden ligger runt om, med sitt brusande liv, som på något outgrundligt sätt helt försvinner, när man har gömt sig i grönskan och väldofterna från växter och blommor. Under promenaden stöter man på den ovanliga, för oss ovanliga, svarta svanen. Den lär enbart finnas på den australiska kontinenten och på Nya Zeeland, dit den fördes någon gång i slutet på 1800-talet. Allt nog denna svan var inte det minsta intresserad av oss, tiggde inte, fräste inte eller väste inte, bara betade i lugnan ro, precis lika fridfullt som tjuren Ferdinand har det under sitt stora träd. Stora träd, till åren komna, hur många hundra år det träd är som Mia famnar om vet ingen av oss, vi glömde fråga, bara njöt av dess mäktighet, fridfullhet och magiska förtrollning det utstrålade, bland flera lika trygga kompisar runt om. Mäktigt.Med vördnad man står där, som en dagslända ut trädets perspektiv. Vi bugade och klappade trädet innan vi traskade vidare, mot nya upplevelser i den gröna, jättelika oasen mitt i Melbourne. Kanske kommer det mer därifrån. Vi hörs igen //Olle

Melbourne-minnen

Ja, hur kan man glömma en sådan stad? Melbourne, har betytt så mycket för mig, både i ungdomen som vid återkommande besök. Känslomässigt ja, Upplevelsemässigt ja. Hemstadsmässigt, nja? Vänligt och tryggt? Ja. Ett par bilder får visa hur man med några minuters promenad enkelt kan vandra från den brusande knutpunkten Flinders-Swanston streets till the Royal Botanical Gardens grönska och tysta lugn. Om ni planerar ett besök i Australien, tänk då inte bara Sydney, Sydney..... tänk också Melbourne och andra sevärda städer och platser. Några rader som inte blir fler. Idag. Vi hörs //Olle #melbourne #victoria #australia #australien #royalbotanicalgardens #olleqvennerstedt #sweden @olleqvennerstedt

Karin och Conny

Eller Conny och Karin om vi skall vara kinkiga och se vilken bild som hamnat överst. De togs i slutet av juni 2011. Här hos oss i Blacksta. Solen sken från sidan och gjorde att ljuset föll perfekt i dess bägge porträtt. Som en liten kuriositet kan nämnas att Connys hatt har han lånat av mig, en Aussie-hatt så klart. Karins hatt är inte heller den hennes egen, utan Mias sköna med stora brätten. Det är väl just kanske därför jag väljer att publicera dem så här, nästan nio år senare, för att de så väl porträtterar de bägge. Conny är tyvärr borta sedan lite drygt två år, men Kakan som Karin också vill kalla sig, lever i högsta välmåga kvar ute på Edanö utanför Trosa. Dessa bägge sköna personer hade den goda smaken och det kloka omdömet att 1986-7 skaffa sig en segelbåt, nybörjare var de under segel, men bägge hade sjövana efter många långa turer ut ur Trosa hamn - i motorbåt. Alltnog, de blev med segelbåt, avvecklade sin verksamhet och flyttade ut ur sitt hus, klev i stället ombord i degelbåten med sonen Jonte och klev inte iland igen i Trosa förrän sju år senare. Ett varv runt jorden och en extra tur och retur-seglats över Atlanten stoltserade de med. Många var de dryga stockholmare som låg med sina stora schabrak i Trosa hamn och såg allmänt skrävliga och beresta ut, när Conny, Karin och Jonte stolta seglade in i hamnen, under kanonsalut, i en 31-fots segelbåt. Morning Sun. Båtens fabrikat har jag i denna skrivande stund glömt. Kort om resrutten: Ut genom kanelsystemen i Europa, Biscaya, Kanarieöarna, Madeira, Västindien i månader, Panamakanalen, Stilla havet, Polynesien - först den franska delen som de inte gillade alls, för uppnästa fransmän som skulle skinna inte så penningstinna långseglare, när de inte hade något annat alternativ än att ankra på den franska koloniön. Vidare via Fiji, Vanuato, Nya Zeeland till Australien. Här nere stannade de länge, fattade tycke för länderna och trivdes som fiskarna i vattnet. En flygtur hem, sedan tillbaka till båten i Sydney och seglats upp längs kusten och i segelbåtskonvoj söder om Indonesien över Indiska Oceanen att stormigt hav sydost om Madagaskar, detta för att undvika somaliska pirater, som härjade i vattnen här. Till Durban i Sydafrika och vidare till Hout Bay utanför Kapstaden och ett längre upphåll där. Sedan ut på Atlanten via Namibias kust ut till St Helena, en bergig otillgänglig ö långt, långt ute i Atlanten. Sedan mot Sydamerika, upp längs den kontinentens kust tillbaka till Västindien igen, en tid där och sedan över Atlanten via Irland och England till våra egna farvatten. Så i semestermånaden juli, under pompa och ståt med kompisar, vänner och SvD redo för bilder och intervjuer, in i yttersta kanalhamnen i Trosa. Halvfeta seglare i dyrköpta kläder som via grundstötningar och felnavigeringar hittat till Trosa från Stockholms skärgård, vände skamligt usla i seglersjälen festligheterna ryggen när de fick veta vad den "lilla" segelbåten Morning Sun befunnit sig och upplevt under de senaste sju åren. En story som är värd att minnas, jag har försökt att skumma lite på ytan. Karin sitter nu hemma på kammaren och skriver ner, med stöd av sina fantastiska och långa och roliga brev som hon skrev hem till Mia och Kersti, en slags reseberättelse, eller resebiografi. OK, många ord. Vi hörs igen. //Olle

2020 börjar rulla igång....

.....så sakta. Man kunde kanske önska sig en mjukare start på det nya decenniet, men naturens krafter och människans omedgörlighet och sturskhet får det nya året en lite mer skakig början. Om vi börjar med naturen, så är det oundvikligt att börja med Australien och bränderna där. Den långvariga torkan, om vi tar den allra först, så har den en stor del i orsakerna till att det brinner så intensivt och kraftigt, när det brinner. Torkan kan vi nog, vad jag läst mig till, se tog sin start på allvar under 2018, sedan under 2019 har den bara fortsatt, lite regn där det behövdes, men inget regn alls där det är som allra värst. Och så ovanpå det, de årliga bränderna, som beroende just på torkan, har olika omfattningar år från år. I november och december härjade de, tar lite vila nu i början av januari tack vare svalare och lite regn nere i sydost. På fredag ser jag att Sydney med omnejd skall få regn och längre söderut längs kusten verkar det bli varmt med risk för nya mer intensiva bränder. Människor och djur dör och lider, hus brinner, odlingar, delar av nationalparker brinner. Mitt hjärta är i Australien med er alla som har det tufft, som sörjer och saknar, som inget hem har längre och alla kryp, smådjur och större djur som inte hinner undan. Sedan kommer vi till med medvetna mänskliga svetslågan, eller svetslågorna. Presidenter, överbefälhavare och andra högre dignitärer som twittrar, (trump)etar och bönar och ber om hämnd, hämnd, vedergällning och åter vedergällning. Jag tycker synd om dem, de är inlåsta i sina hörnor och står där och gastar och gapar, med risk för att världen, hela världen råkar sättas i brand, på grund av deras dårskap och egensinne. Brist på förståelsen att - dialog, samtal och personliga möten - är det enda som kan gjuta olja på sår och ge oss tillbaka tron på diplomati och internationalism. USA. Iran och alla ni andra som sitter i varandras strupar, släpp taget och slappna av. Ni bestämmer inte över oss alla, som inte valt sida, eller sympatiserar med någon av er, vi vill ha fred, lugn och ro. Slappna av. Vi hörs igen. //Olle