Tecknare Lindström.....

....må vara morbid, makaber eller vad du vill, men make finns knappast i vårt avlånga land.

Han träffar alltid rätt, trots att han tämligen så ofta befinner sig i gråzonerna till det aningen snaskiga och lite motbjudande.

Det som kittlar vår fantasi, liksom hans, är något vi skrattar åt. Detta oavsett vi är biskop eller barnmorska.

Tecknare Lindström tvekar aldrig, är inte rädd för att få en hurring eller att bli anklagad för ställa den ena eller andra minoriteten mot väggen. Med ett ironiskt leende.

Rakt på bara, som sagt alltid (nästan) på rätt sida anständighetens gräns, det är det som gör denne idoge tecknare till den storhet han är.

Mer av honom hittar du under: http://boton.se

Blodpudding och Einstein

Vilket sammanträffande.

Jag är den enda i vår familj som älskar blodpudding, vad kunde falla sig mer naturligt än att få frossa i en orgie av blodpudding, lingonsylt, mjölk och knäckebrödsmackor, när Mia inte var hemma i går eftermiddag och kväll?

Inget.

När jag stod och stekte mina skivor pratades i radion om Albert Einsteins relativitetsteori, som faktiskt blev en aning naggad i kanten eller ifrågasatt under förra veckan, då rapporter kom om att forskare vid Cern skickat partiklar ett sjuttiotal mil in i Italien i en hastighet som lite översteg - ljusets!!

Därmed skulle väl Einsteins teori som gällt så länge, vara ifrågasatt?

Kunde man nu tänka sig att resa bakåt i tiden? Svindlande tanke.

Några fysikprofessorer från Uppsala uttryckte sina tvivel allt medans blodpuddingen puttrade i teflonpannan, de tyckte med en forskares rätt att detta måste bevisas fler gånger, det kan röra sig om små räknefel.

Som forskare kan man inte kasta sig över nya teorier och ta dem till sig som gällande, utan nya fakta, nya beräkningar och rön måste till.

Men visst är det två skilda världar - min lycka att få skyffla in blodpudding och forskarnas lite mer mätta attityd mot häpnadsväckande och aptitretande resultat från Cernfysikerna.

Men jag blev både nöjd och mätt och lite lärdom rikare.

Ett mänskligare Sverige?

Maria Larsson har gjort ett rejält lappkast, retuscherat sig själv och kan nu med en skammens rodnad ändå stå för delar av uttrycket "ett mänskligare Sverige".

I går gjorde regeringen, som är i minoritet upp med oppositionen i den sk barnhemsfrågan.

Dvs att ge ersättning eller ej till alla de som under årtionden led och misshandlades i barnhem runt landet. Viktigt att påpeka att långt ifrån alla for fysiskt illa, men psyket tar att alltid stryk i unga år när man är skild från sina föräldrar.

Det går an om man hamnar inom släktens ramar, men att bli utkastad bland andra i ett hem med okända vuxna är förknippat med vånda för många och ett trauma för andra.

Nu gjorde de som sagt upp om att ersätta alla, oavsett hur illa de farit i sin ungdom, med en summa pengar. 250,000 kronor.

Ordet förlåt eller Sverige ber om ursäkt blir för tomt, en slant visar ändå att det är mer ett plåster på djupt liggande sår.

Vår regering har inte agerat som den skulle, den kröp undan, men under ett opinionstryck ändrade de sig likt en strykrädd hund, det visar på en felaktig inställning från början.

Vårkänning i Saudiarabien

Så nådde då de ljumma vårvindarna in i Saudiarbiens unkna Shura-råd.

Kung Abdullah har insett att även kvinnan skall ha rösträtt och få ta plats genom inval i lokala råd.

Det är lokala val redan på torsdag, men då fortfarande utan kvinnlig rösträtt.

Vem vet han antydde att de även kan få plats i det rakt igenom manliga Shura-rådet och då är revolutionen ett fotsteg närmare verkligheten.

Visserligen har detta råd ingen makt, de är rådgivande åt den allenarådande kungen, men för att vara Saudiarabien är allt som inte enbart är makt från en enda person och hans familj, något stort.

Jag ger mig sjutton på att de vindar som blåser i Jemen, Syrien och fortfarande sveper över Nordafrika orsaken till dessa "eftergifter" gentemot den förtryckta halvan som kvinnorna i landet utgör.

Annars skulle inte ens ett uns av denna "frigörelse" blivit verklighet.

Kanske kan den skira våren även göra att kvinnorna får rätt att köra bil, röra sig fritt utan manligt sällskap eller kanske resa utomlands utan att ha någon hängande som en övervakande ryggsäck.

Ballydehobe, Irland

Nere på den sydvästra spetsen av Irland ligger lilla Ballydehobe, frågar man de som bor där, hur många de är, så har de ingen siffra.

Inte heller Colin och Dobbie som vi var och hälsade på visste riktigt, så jag dristar mig till att gissa 1.000 och inte en kotte mer.

Men trots sin ringa storlek så finns både postkontor, bank, bensinmack, affärer av diverse slag och fem eller sex öppna pubar med matservering, plus något litet café.

Så långt från våra stormarknader och "inköpsparadis" man kan tänka sig.

Närproducerat är ordet.

Någon stadsarkitekt har nog inte varit inblandad när det gäller färgsättningen av husen och butikernas framsidor och tur är väl det, det är ganska charmigt i lågtrycksbältet.

Cork

Kära vänner, är på Irland och just nu i staden Cork.
Skall strax med Kjell, författaren till Peeking at Peak Oil åka till Colin Campell i Ballydehobe lite längre sydostvart.
Där skall boken gås igenom i en sista fas, eventuella småfel rättas till.
Den allra senaste utskriften på 350 sidor ligger på hotellrumsgolvet framför mig.
Samtidigt i Adelaide Australien sitter Bob Couch och lusläser vartenda ord med sin enda uppgift att hitta stavfel och andra gramatiska fel. Han hittade fem som slunkit igenom i de tre förtsa kapitlen. Illa - men inte illa, nu slipper läsarna att reta sig på dem.

Det är mycket bok nu.

Moderna Melbourne

Melbourne, Australiens andra stad till storleken, med modiga drygt tre miljoner innevånare har naturligtvis många sidor.

Stora oändliga villaförstäder, långa avstånd, trots allt ganska kuperad stad där din böjer sig runt Port Phillipp Bay.

Till ytan stort som sagt, men bra förbindelser, en bra nät av pendeltåg och spårvagnar, bussar och bra vägar gör att staden inte känns allt för seg.

Centrala Melbourne är modernt, den gamla centrala stadskärna till trots, den finns kvar, kvarteren från början av nittonhundratalet likaså, men här och där insprängt det senaste av arkitektoniska mästerverk.

Längs Yarrafloden reser sig nya höghus, i South och Port Melbourne rivs gamla fabriksområden och nya bostads- och höghusområden tar plats.

Man expanderar centralt.

Djärva former och färger kännetecknar Melbourne, det moderna Melbourne. detta är slående för en tillfällig besökare.

Här vilar inga betänkligheter vad gäller djärvhet och nytänkande, här är det full gas framåt. Mest på gott i mitt tycke, men andra tycker kanske annorlunda?

Skillnaden mot Sydneys likaledes moderna stadskärna är att här, i Melbourne, finns utrymme, fortfarande, att expandera och göra det på stora områden.

Åtminstone är det mitt utanför-perspektiv som säger mig detta - rätta mig om jag har fel.

Vad jag vill komma till är att Melbourne är en härlig blandning av nytt, vågat och gammalt viktorianskt.

De har inte fastnat i det gamla, men bevarat mycket, här tycks ingen rädsla råda att bygga nytt, utan nya tider innebär nya hus, nya stilar och nytänkande i alla dess former.

Något som vi svenskar skulle ta till oss, inte bara inom stadsbyggnation, utan även på alla andra områden - nämligen att våga, inget nytt är farligt, men det är förödande att stelna i gamla former och inte tro att solen går upp i morgon igen.

För det gör den - i Melbourne

Från ett flygplan eller...?

Nu gör du så här, kisa med ögonen när du tittar på den här bilden.

Visst är det taget från ett flygplan, du ser skog och sjöar, sjöar med fläckar av drivande vårisar.

Men det är klart att du ser att det är mossa på en berghäll, men ändå, det lilla ser ofta ut som det stora.

Det är klart allt blir nano i jämförelse med avståndet till Adromedagalaxen från vilken ett foto av vår jords yta vore omöjligt. På alla tänkbara sätt omöjligt.

Men lek med tanken att det skulle vara möjligt, då skulle det ändå bli omöjligt, för det skulle ta 20 miljoner år om bilden att som ett sms färdades med ljusets hastighet att nå vår jord för publicering i en blogg.

Tänkvärt.

Ford Falcon Australia

Jo´rå, Ford Falcon finns kvar, i allra högsta välmåga.

Som du ser i mitt inlägg (längre ner) för några dagar sedan.

Men inte i Europa, där Focus och Mondeo regerar i Fordfamiljen.

Ford Falcon tillverkas i Fordfabrikerna i USA, Australien/Nya Zeeland och Argentina.

Den här på bilden är den australiska varianten, en FG G6, efterföljaren till gamla hederliga modeller som Zephyr och Zodiac.

Idag säljs ungefär tretusen bilar i månaden. Tre miljoner bilar sålda sedan 1960.

Bilen är en vanlig syn som taxibil och även som patrullerande polisbil.

I mitt nästa kapitel om Ford Falcon kommer lite mer historia.

Khadaffi och Brezhnev, hand i hand.

Så gulliga de är, Sovjetunionens barske Leonid Brezhnev håller tryggt en ung Moammar Khadaffi i handen vid någon slags parad.

Det ser ut som det är strålkastare på någon idrottsanläggning man ser i bakgrunden?? Brezhnev avled 1982 och ser lite skröplig ut här, skulle gissa att det är runt 80 bilden är tagen, då var Khadaffi ganska färsk på sin post som diktator, lite drygt tio år i runda tal.

Till slut faller de, av sjukdom eller av maktfullkomlighet.

Men bilden är obetalbar.

Observera säkerhetsvakterna bakom.

Ford Evos-Mondeo-Falcon?

Den australiska Forden, här i amerikanska Ford Evos skepnad, kastar lite ljus över hur Ford Falcons concept car 2015 kommer att se ut.

Jag tycker den ser både lömsk och kisande ut, med sina ovanligt smala strålkastare.

Att kliva in i den verkar lättare för en åldring, men vid snöstorm måste man vara snabb.

Ford Evos kommer att visas på Frankfurt Motor Show 2011 och blir säkert form- och designmässigt bekräftad när den nya Mondeon kommer, sedan är steget inte långt till Ford Falcon i Australien att rida på samma grundkoncept, men med Fords australiske chefsdesigner Chris Svensson justerande på små detaljer för att göra den till en riktigt Aussie-Ford.

Intressant att se Fords globala designtänkande, med regionala variationer.

Smart, övertygande och ekonomiskt - om man är på rätt väg vill säga.

Designmässigt är man det, men vad som döljs under huven vet jag inget om.

Welcome to Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahu

Välkommen till Taumata­whakatangihanga­koauau­o­tamatea­turi­pukakapiki­maunga­horo­nuku­pokai­whenua­kitanatahu,

En plats på ostkusten av Nya Zeelands nordö, eller rättare benämnt ett kulle på 305 meters höjd.

Det är maori förstås och betyder "Höjden där Tamatea, mannen med de stora knäna, bergsklättraren, lands-slukaren som reste runt och spelade sin näsflöjt för sina nära."

För enkelhetens skull har lokalbefolkningen förkortat namnet till Taumata.

Men faktum kvarstår, den som envisas med uttala namnet i sin fulla längd på 85 bokstäver, uttalar då det längsta ortsnamnet i den engelsktalande världen.

Budbäraren

Denna bild, detta konstverk är inte stort till formatet.

Bara 29x36 cm. Ett blad i blandteknik, olika tekniker som ni förstår, blandade på samma papper, enkelt som korvspad.

Bilden heter Budbäraren och har legat å dammat i mina lådor ett par år nu, även varit med på några utställningar, utan att hitta någon som fallit pladask.

Alltnog, hoppas någon därute faller om inte pladask så gör ett lite magplask.

Vissnande B-52-or.

Som ett tecken på att bombplanshotet avtagit är denna bild mer än väl illustrerande.

Missiler, raketer och mer precisionsinriktat och sofistikerat flyg har idag tagit över den bild av makt och bestämmande som en en stormakt vill visa sina antagonister och resten av sin omvärld.

Fotot togs 1994 i öknen utanför Tucson, Arizona, vid Davis-Monthan flygbasen.

Vad man ser är ett otal, men långt ifrån alla, av de B-52:or som ingick i det amerikanska flygvapnets strategiska bombflygflotta.

Dessa jättar var menade som ett hot mot främst Warszawapaktens ambitioner att tidigt vidga sina territorier i Europa och därefter på andra ställen där Sovjet med satelliter hade expansiva funderingar.

Sovjet var intet sätt sämre de, deras bombflyg var säkerligen större till numerären, däremot kanske inte lika finslipade rent tekniskt.

Men att frakta sina dödsbringande laster var de lika kapabla att orsaka minst lika mycket förödelse och lidande som dessa B-52-plan hade.

Jag minns på en flyguppvisning över Toronto 1983 hur de kom utifrån Ontariosjön, fyra till antalet, insvepande över stan, under ett muller och dån dessa B-52-or.

Imponerande då, idag vissnade plåtskelett i öknen.

Kan man lite sarkastiskt avsluta med orden

B 52 RIP?

Krokodilen och Carolina Klüft

6,40 meter i längd är ett ganska vanligt resultat när Carolina Klüft hoppar som längst.

6,40 meter lång är den här filippinska krokodilen, en imponerande längd även det.

Den fångades efter fyra misslyckade försök, där den 1.075 kg tunga grabben, lyckades spränga de burar den lockats in i.

Till slut byggde man en ännu större, tog fram stålvajrar och en lyftkran stod redo.

Smack sa det och krokodilen satt där. Fast. Surrad.

Nu kommer han att bli huvudattraktionen i en ny ekopark som planeras i närheten av Bunawan där han också infångades.

Varför fångade man in den? Jo den åt förmodligen upp en fiskare i juli och som dessert lite senare satte den i sig en buffel, i och för sig ingen anledning till infångade, men människor bör den undvika på sin meny. Därför tog man beslutet att locka in den till ekoparken.

Denna bjässe, som slår den största saltvattenskrokodilen tidigare fångad utanför Cairns i Australien, den var "bara" 5,50 meter lång.

En längd som Carro hoppar under de lätta träningspassen.

Du är inte ensam Edwin...

...det är många andra som också mår mindre bra av maten som kommer i hermetiskt tillslutna lådor, förmodligen från något storkök i Medelpad?

Tecknare Lindström står för bilden. Tack!

Sköna grå väggar

En kille som kallar sig Nelio har slagit sig på att försköna grå och trista ytor.

Ett rivningsobjekt innan det blir till bara grått damm, en husvägg, en grå rappad yta.

Detta är konst - inte klotter.

Sigsarve rakt väster ut från Hangvar.

På nordvästra Gotland mellan Ireviken och Häftingsklint rätt ut på stenig och regnurgröpt kalkstensknagglig väg ligger Sigsarve strand.

Man ställer sin bil och börjar en ganska brant utförsklättring, så är man nere på den ljusa stranden med alla sina hemligheter och annorlunda former.

Det här gamla huset, är ingen fiskebod, men kanske ändå ett förråd, där fiskare förr troligen övernattade.

Ett hus som stått länge och som kommer att stå långt efter att jag flyttat från jordens yta.

Strax till vänster om det lilla huset hittar man det som, även det, troligen är en fisknätsställning.

Och vänder man sig ut mot havet ligger båten, som kanske fiskaren hade sin fångst och sina nät i. Nu är båten gisten och sprucken, med glipor och hål, men ändå intakt på något sätt.

Bra trävirke, bra bygge trots tidens slipande vindar, snöfall och issjok. De gamle de kunde.

Går man ner till vattenbrynet möts man av denna fägring, årmiljoners slipade stenar, alla säger alla med sina egna former, av vatten nötta och polerade.

Gotland är Gotland, ett Sverige utan Gotland vore ett Sverige utan Medelhavet.

Kofötter?

En kofot - två kofötter. Eller klövar på riktiga kor.

Nu är jag ingen ko. Men igår hittade jag de här strumporna på ICA och är för dagen en låtsasko.

Men om det blir Nobelfest i vinter tänker jag inte ha dem på. Riskfaktor? 0,1%.

Vernissagernas vernissage

En vacker utställning bjuder in till beskådande om två dagar, lördag den 3 september.

Edsvik konsthall i Sollentuna visar 59 verk av Mia Jarnsjö, det sker i konsthall Väst, en av två stora hallar som utgör en av de mer vackert belägna konstsalongerna i Storstockholm.

Mia har med gott och väl, upp emot, tvåhundrafemtio vernissager bakom sig, sagt "detta blir min enskilt största utställning och kanske den sista av den här storleken som jag kommer att ha."

Vem, kanske enbart gudarna vet, Mia ger aldrig upp, kommer det nya utmaningar så antar hon dem med samma iver som denna.

Men hur som haver nu på lördag klockan 11 till 16 har konsthallen öppet, klockan 14 blir det officiell invigning av tidigare konstintendenten på Nationalmuseum, Lena Holger.

Konsthallschefen själv, Ricardo Donoso är också med och öppnar upp tillställningen.

Jag har varit en hjälpande hand åt Mia och Jan på konsthallen har hängt snyggt och rytmiskt.

Vi kan bägge intyga att någon tapetsering är det inte frågan om, igår rensades och provades det, både hit och dit, ända tills Mia var nöjd.

Det är luftigt, i de fyra "rum" som utgör en enda stor hall. Det börjar med poetiska målningar, nästa rum är lätt och luftigt, i rum nummer tre är det ett mer förtätat måleri man möter och längst in i fyran är det grafik och inget annat.

Bilden ovan är den som använts på konsthallens hemsida www.edsvik.com och som även prytt vernissagekorten i fysisk och digital form. Verket heter Medelhav och är målad i tempera. Format 100x100 cm.