Maybe - maybe not?

Ja vem vet, jag har lagt ut trevare om att söka till den stora skulpturutställningen i Cottesloe, mellan Perth och Fremantle i Western Australia (WA). Mars 2020, men förberedelser måste tas nu, ansökan i mitten av augusti, tillverkare av mitt föreslagna verk om det nu skulle antas, har hittat en på plats. Slipper dyra fraktkostnader dit och hem, de kan efteråt ta vara på den, skrota den och återvinna den - förhoppningsvis. Om ingen köpare slår till. Nu har jag också kontakta organisatören Sculpture by the Sea för att få klartecken om de anser att min idé är säker för besökare, som springer omkring både dag och i skymning kan jag tänka mig. Ja, det här är inte mitt bord. Långt, långt därifrån, men har jag en accepterad idé så får yrkesmän ta över vid själva skärandet och böjandet. Sen ska det slipas och målas och fästas i marken, men markarbetet står organisatörerna för, liksom transporter inom närområdet. Vi får se. Napp - hoppas kunna säga ja då, nej - bara gå vidare med annat.

Bilden togs år 1911

Alltså, denna bild togs 1911, i K.G.F. Norbergs fotostudio i Nora. Alla snyggt klädda och allvarliga, inga leenden här inte. Blickstilla blev de anmodade att sitta. Det är mina anfäder på mors sida ni ser här. Det räcker med att berätta att kvinnan längst ner till vänster är min mormor Anna och mannen bakom henne är min morfar Viktor och med tillägget att det äldre paret i mitten på främre raden är morfar Viktors mor Katarina och far Jan Erik. Jag blir lite rörd, berörd av att se denna bild, det är led bakåt i tiden där jag bara minns några av dem, de andra var redan borta när jag föddes eller när jag blev medveten om min omgivning. Mormor Anna är värd ett par extra ord, där ni ser henne nu, så hade hon fött tio barn. Vid 48 års ålder året innan 2010, födde hon min mor Astrid. Så vacker mormor Anna är, så välbehållen om ni tillåter uttrycket, inte bara allt barnafödande, utan en stor gård, med djur av alla dåtidens slag, en barnaskara att ta hand om. Och så, till synes, reslig och så ung, 49 år. Morfar Viktor två år yngre hade det också tufft, med skördar, skogsbruk, djurhållning och hästtransporter till kvarnar och marknader. Och med intressen i ortens lokala malmgruva, så blev han titulerad Bergsman. Vilket det också står på gravstenen. Bergsmannen Viktor Johansson Familjegrav.

Snacka om mytomaner

Under Almedalsveckan igår skedde det som måste betecknas som historiens historieblindhet. En liten grupp ur NMR blockerade mer eller mindre ingången till en minnesutställning i Visby, en minnesutställning som handlar om förintelsen, arrangerad av vänskapsförbundet Sverige- Israel. Dessa puckon skanderade "jävla mytomaner" eller "jävla historiemytomaner", anspelandes på att förintelsen aldrig skett. Skall vi prata om mytomaner, kanske vi skall prata om dessa NMR-anhängare, som tycks vara historielösa och leva i mytomanin att det som skedde i Buchenwald, Bergen-Belsen och andra utrotningsfabriker aldrig skett. Vakna upp och befria er från den falska föreställningsvärld som ni lever i. Jag återkommer här i denna blogg. Hälsningar //Olle

O Canada

Idag den 1 juli är det Kanadas egen dag. Canada Day. Mina upplevelser av detta mäktiga land är enbart goda, upplevelserna är många, kanske sju eller åtta besök, en del längre andra något kortare. Vad jag minns är att Kanada i så mycket, inte bara i sin natur i östra Ontario påminner så mycket om Sverige, utan att även den kanadensiska mentaliteten då, på åttiotalet, var så lik vår egen. Kanske har det ändrats, men så har även vi i vårt land. Jag vill bara med dessa ganska få rader sträcka ut en öppen famn till det stora landet Kanada idag, ni gav mig så mycket. Tack. O Canada.