Stora ord, ja visst är det det, men det är verkligen den bästa konsten som Mia och jag kan visa upp för dagen och kanske till och med morgondagen?
I Färgelanda konsthall, som till skillnad från många andra s k konsthallar, verkligen gör skäl för namnet konsthall hade Mia och vernissage förra lördagen den 29 oktober.
Konstklubben Färgelanda är något alldeles unikt i sitt slag, med sina runt femtio år på nacken, har några få medlemmar utgjort stommen under alla dessa år, när de som blir för gamla eller faller ifrån, så träder barnen in och tar deras platser.
Årsavgiften är hög, men den går oavkortat till inköp av konst från de två utställningar klubben arrangerar i samarbete med kommunen varje år.
Klubben är generös på många sätt, inte minst på det lite mer personliga planet, bemötandet vi fick redan då jag lite tafatt försökte backa in så nära entrén som möjligt är ett av många exempel, ut kommer flera medlemmar och erbjuder bärhjälp till konsthallen som ligger en trappa upp.
Först kaffe med smörgåsar, inga finska torra pinnar här inte.
Sedan kliver två män in och hänger utställningen, efter det att Mia och jag placerat och komponerat efter god förmåga.
När hängningen är klar och godkänd av alla parter, bär det av hem till ordföranden Ulla-Märtha Stråle och hennes man Arnes hem, för en smakfull middag. Stämningen var det inte heller något att klaga på.
Vernissagedagen var vi tillsagda att komma klockan 11 vid öppningen, inte tidigare, för innan dess så skulle klubban ha haft sitt möte och bestämt sig för inköpen.
Kaffe med goda smörgåsar igen och efter några timmar så var alla belåtna och for några mil till en av medlemmarna för att äta nötkind med goda tillbehör, god dessert och för de som inte körde bil, bl a en rökig whisky från tidigt tjugohundratal.
Söndagmorgon rattade vi sedan hemåt, fyllda av upplevelser och det hjärtliga mottagande som vi aldrig fått tidigare.
I södra Dalsland, i Färgelanda.
Du som läser detta, styr din bil, dina steg, din cykel dit och titta.
