Vattenspeglingar

Vad som är himmel - vad som är vattenyta, kan ibland vara svårt att se.

Speglingarna lurar ögat och man blir nästan yr och vimmelkantig.

Detta är bilder från Avlasjöns östra strand, namnet förpliktigar, men gösen har dött ut och andra arter är på tillbakagång, kanske Avlasjön borde heta Dvalasjön?

Foto: Olle Q ©

De grönvitas tårar.

Alla grönvita Hammarbyiter gråter, himlen gråter, gu´vet om inte den allsmäktige själv fällde en tår när Bajen en mörk höstkväll i Trelleborg mötte sitt öde.

Den här bilden från Hammarby IF:s hemsida säger väl allt.

Nu handlar det bara om fotboll - idrott. Större olyckor än detta sker runt oss hela tiden, med betydligt värre följder för enskilda personer.

Ändå, känns det tungt och svårt att ta det här, allt, i princip allt har gått emot klubben - dåliga finanser, försäljning av spelare, ledarflykt, läktarbråk, böter och en liten grupp sk "fans" som betett sig på ett helt oacceptabelt sätt. Allt detta tillsammans, gjorde att den tunna truppen inte höll måttet, utan spjutspetsar vinner man inga matcher.

Nu blir det Ljungskile, Falkenberg, IFK Norrköping och andra gäng som kommer till Söderstadion. Jag tänker inte svika, när jag kan kommer jag att stå där, det är nu de riktiga bajarna visar sig. Anton, Eddie och Lasse, alla Qvennerstedtare kommer att stå vid min sida.

Då kan det bara gå åt ett håll.

Klockan tickar...

...för dessa levnadsglada varelser. Julbordsannonserna, jämte KGB och Jan Guillou, dominerar i tidningsspalterna och då leds man oundvikligen in på tankar kring grisar och deras betydelse för våra djupt rotade jultraditioner.

En gäng feta och glada grisar springer runt uppe hos Arne, de dom inte vet är att deras tid som pigga fyrbenta varelser är ytterligt begränsad.

Tycker mig med vedmod, se att det finns en viss ängslan i deras frågande blickar.

Sedan vänder man på klacken och klarar sig ur frågan om man skall bli vegetarian eller ej, med tanken att - de hade ju ett bra och fritt liv så länge det varade.

Foto: Olle Q ©

Höstfägring

Passerade för någon timme sedan Aspa mellan Nyköping och Blacksta. Denna vy kunde vi inte bara åka förbi. Blygrå himmel mellan björkstammarna, höstfärger när de är som mest betagande.

Isla Robinsón Crusoe

Spännande att ständigt hitta nya öar, alltid på sydsidan av ekvatorn, idag blir det om den mytomspunna Robinson Crusoeön. Hoppas det ger lite kött på benen.

Isla Robinsón Crusoe är huvudön och största ön i ögruppen Juan Fernandezöarna som ligger ungefärligen 660 km utanför Chiles kust, rakt västerut från Santiagos hamnstad Valparaiso. Här ser man västerut mot San Juan Bautista, den största orten på ön.
Tidigare hette ön Isla Más A Tierra - ön närmare land. Ser man på kartan här att ön ligger närmare 7 mil ut från kusten, så förstår man att den "lilla" del av sydöstra Stilla havet är stort.

Ön är av vulkaniskt ursprung. Ca 93 kvm stor och består av branta dalar och åsar. I sydväst finns den taggiga halvön Cordon Escarpado, ytterligare 1,5 km sydöver ligger en liten ö som heter Isla Santa Clara.

Högsta punkt på huvudön är Cerro El Yunque på nästa 920 meter, den ligger på den södra delen.

Det bor närmare 600 innevånare på denna ö, de flesta bor i huvudorten San Juan Bautista vid Bahia Cumberland uppe på norrsidan av Isla Robinsón Crusoe.

Öarna är en egen "comuna" kommun i provinsen Valparaiso, från vilken även Påskön förvaltas. Hela ögruppen är en form av naturreservat, ett biosfärsikt reservat sedan 1977.

Den som givit namnet till ögruppen var den spanske sjöfararen Juan Fernández, som upptäckte vår ö den 22 november 1574 om som alltså då fick namnet Isla Más A Tierra.

Under sexton- och sjuttonhundratalet användes öarna som läger av pirater i området.

I augusti 1704 anlände det brittiska fartyget Cinque Ports med den skotske sjömannen Alexander Selkirk till ön, där han efter en dispyt med fartygets kapten valde att bli satt i land. Selkirk levde sedan ensam i över 4 år på den obebodda ön tills 1709, då han räddades av det brittiska fartyget Duke under kapten Woodes Rogers.

Selkirk blev så småningom förebilden för Daniel Defoes bok från 1719 om Robinson Crusoe.

Spanien använde under senare del av 1700-talet ön som straffkoloni. 1818 blev hela ögruppen en del av Chile och 1877 påbörjades koloniseringen av öarna.

1915 under första världskriget stod ett sjöslag utanför ön Bahia Cumberland mellan tyska SMS Dresden och brittiska HMS Glasgow, HMS Orakan och HMS Kent. Dresden sjönk och bland de räddade fanns även Wilhelm Canaris, känd för att senare bli chef för den tyska underrättelsetjänsten.

Ögruppen blev naturreservat 1935 och ett sk Reserva de la Biosfera 1977.

1966 ändrades namnet till Isla Robinsón Crusoe.

2007 blev Juan Fernandezöarna samt Påskön ett "Territorio especial" inom Chile.

Levande hemsida. Gör ett besök.

Dornier DO-X, anno 1929.

Så lätt vi har att bli hänförda inför allt nytt och stort inom flyget, inte minst jag själv, som gapat stort och brett om Airbus nya A-380.

Men de kunde förr också, Lars-Erik hjälper mig, i vanlig ordning, att komma ihåg.

Här ser vi tyska Dorniers jättelika amfibieskapelse DO-X med 12 motorer lyfta från Bodensjön 1929. Att det var en lyxig storhet som de lyckliga få fick flyga med, syns på undre bilden, titta bara på mattor, tapeter, gardiner och kristallglasen och möblerna.

Men vad hände när man kom in i turbulent väder, utan tryck-kabin tvingades man gå på låg höjd med ofta ganska starka vindar. Ljudet från de tolv propellermotorerna måste också ha varit ganska kraftigt. Men ett imponerande vidunder var det.

Planet finns nu i stor modell på det nya Dornier-muséet i Friedrichshafen.

Evolution?

Ja kanske, har något skett under historiens gång, vi tvåbenta varelser har blivit lite klokare och vårt språk är tydligare än förr. Vi tänker mer logiskt, kan addera och subtrahera. I övrigt står vi kanske i stort på samma stadie.

Hämnd, avund, aggresivitet, revir, makt, dominans styr fortfarande våra beteenden. I de fallen är vi inte speciellt kloka.

Tidens tand.

Den gamla gården uppe på Bleckbacken återvänder jag gärna till och tänker en stund på de vedermödor som de boende då hade att brottas med. En gång stod allt snyggt, rakt i ryggen, putsat och fejat. Nu är det raka motsatsen.

Tankar är omöjliga att komma undan, lite vemod lägger sig över ens axlar, trots att jag inte har någon som helst slags relation till de som tidigare bodde här. Annat än känslomässiga.

Ett bostadshus, tre uthus. Väderbitna, fyllda med röta och fukt. Inga lukter kvar som minner om människor och djur. Tidens tand tär obönhörligen.

Foto: Olle Q @

Abstrakt iaktagelse.

Den engelske fotografen Martin Parrs "Parrworld" visar ofta färger och motiv i kombination. Som här, "Abstract painting with abstract shirt United Arab Emirates" Gulf Art Fair, 2007 som hölls i DIFC (Dubai International Financial Centre), var annars?

Titta in på www.martinparr.com

Idag öppnar Sörmlandssalongen i Södertälje.

Idag kl 13-15 är det vernissage i Konsthallen, Luna kulturhus, Södertälje.

Portarna slås upp redan kl 11, men den högtidliga invigningen är kl 13.

Tänka sig, konsten som valts ut hänger i år på svarta väggar, tror det är första gången som Mia och jag hänger i en sådan miljö.

Visst rynkar vi en aning på näsorna åt svarta väggar, men det är bäst att se med egna ögon först.

Välkomna ni som kan, det är härligt grått och trist vernissageväder idag, då skall man värma sig med all den prakt i form av färg och fantasi, som konsten kan erbjuda.

På lördag smäller det.

Den obekanta verkligheten.

Spelet mellan färger, kontraster, ljus och mörker, okända bilder och saknaden efter horisont, blått och grönt för att orientera sig, kan för många vara svårt att riktigt "ta in."

Precis som med den nonfigurativa i konsten, som kan vara svår, om man inte låter fantasin löpa iväg helt fritt eller helt enkelt bara smakar på färgsensationer, rytmer och rörelser.

De här bilderna är i högsta grad hämtade ur vår vardag, de föreställer något, men som jag hoppas innehåller de något mer - den spännande ovissheten om vad det egentligen är eller föreställer. Spelar det någon roll?

Kanske det viktigaste är bilden, att den bjuder på en öppning till en lite mer okänd och spännande värld av motiv ur verklighet eller fantasi.

Egentligen egalt.

Foto: Olle Q ©

Vacker trots att livet flytt.

Denna fjäril, vars namn jag inte kan, hittade jag på golvet i min ateljé, när jag städade under senare hälften av augusti. Den låg död. Det kändes inte rätt att sopa upp den på skyffeln, utan jag la den på ett vitt pappersark, där ligger den fortfarande.

Inget har förändrats, färgerna är fortfarande lika starka och vackra. Jag vill inte ens sätta en nål igenom den för att på så sätt förhindra att den sveps iväg av drag eller vind.

Den får ligga där den ligger.

© Olle Q

Den ljusa sidan av en mörknande tid.

Dimman lyfter så sakta över Nyckelsjön, det har varit frost i natt.
I trä´gårn är det frostigt och solens strålar är mycket starka, bränner ut alla färger där den når fram.
Uppe vid Köttsjön (förskräckligt oaptitligt namn på en sjö), ser vinden några dagar tidigare till att vrida vassen i sydostlig riktning.
På sina ställen skulle man nästa önska sig att det gallrades, men egentligen sköter naturen det själv, om nu inte EU bestämmer annorlunda?

Mmmm! På vilket annat sätt skulle man kunna berätta om de synintryck, känslor, dofter som mött en under en promenad, om inte kameran fanns som en fantastisk skildrare och förmedlande länk?

Så här års när kylan tränger sig på, fukten känns allt närmare huden och mörkret kommer i snabbare takt än man kan värja sig mot, finns det ljuspunkter att ta vara på.

Naturens skiftningar.

Den prakten kan jag inte motstå, visst har jag det mesta som bränsle inombords för att gå vidare i livet, men ibland vill jag skicka det jag sett vidare.

Varsågod, här är några bilder från den 5 och 6 oktober. Den översta minuterna innan vi for söderut.

© Olle Q

Mia i centrum i går.

Igår, under tre timmar stod Mia i de konstintresserades mittpunkt.

Sölvesborgs konsthall bjöd på färg och åter färg, Mia fick också många lovord och mycket beröm för sin koloristiska utställning.

Åttio personer kom, de flesta fick vara med när Karin Maltestam öppnade utställningen och sedan småpratade med Mia och inspiration, teknik och annat som hör en konstnärs liv till.

Konstföreningen bjöd på Östersjölax med gott tilltugg och god dryck. Tack för det!

Er förening är verkligen ett föredöme, många medlemmar, genuint intresse och kunnande och inte minst en kommunledning som uppskattar kulturen.

© Olle Q

I morgon vernissage Igen!

Klockan klämtar igen!

I morgon klockan 12 - 15 har Mia vernissage i Sölvesborgs konsthall.

Måleri och grafik i en fin konsthall, värt att se för den som kan komma, menar då både konsten och hallen.

Utställningen pågår ända fram till den 1 november.

Bilder senare.

Jag glömmer dig aldrig Ove.

Under resan söderut med Mias utställning, nåddes jag av det oåterkalleliga beskedet att Ove just ryckts bort för alltid.

Jag körde. I Kolmården på E-4:an grät jag bakom ratten, budet från en bestört Bosse var kanske väntat men ändå blir ett sådant här besked smärtsamt och så definitivt.

Ove var en ofattbart tapper kämpe, plågad av sjukdom, smärta och svåra behandlingar under den senaste tioårsperioden.

Men han kom alltid till våra träffar, kanske lite sent nån gång - då direkt från sjukhuset eller någon undersökning.

Ove klagade aldrig, men försökte inte heller dölja det svåra som han ständigt hade att brottas med. Ove var optimist, trodde på morgondagen.

När jag besökte honom på Radiumhemmet för ett par veckor sedan pratade vi om nästa träff i andra halvan av denna månad. Planerade och hoppades.

Vi har känt varandra i fyrtio år, jobbat ihop i omgångar, rest och haft kul i vårt gäng Svea Gubbs, som blir decimerat med åren, vi är fem kvar nu.

Det blir tufft att träffas hemma hos Matte om några veckor, men vi gör det med Ove i våra minnen och vetskapen att han faktiskt har det bättre där han är nu. Befriad från allt ont som plågade honom under de senaste månaderna.

Tankarna går till dig Lill och övriga i familjen.

Jag och vi glömmer dig aldrig Ove.

Jag mår också dåligt.

Att vara supporter till ett lag, är en hjärtesak, man gläds i framgång och våndas i motgång, men man är oavsett det sportsliga en lojal medlem i en stor grupp likasinnade.

Det minsta någon av oss alla trogna ville göra, vore att sabba, förstöra, sabotera, hota eller ens verbalt vräka ur oss den frustration som kommer med motgångar.

Staffan Thorsell, Hammarby IF:s ordförande avgår nu efter alla hotelser han och hans familj utsatts för.

Detta efter att han den 29 september gick ut och fördömde de falska fansen.

Vadå fans? Det är inga fans, de utger sig för att "vilja klubbens bästa" men de klär sig knappast i grönvitt, de är ofta maskerade, de bär svarta huvjackor. Typiskt AFA. Huliganer helt enkelt.

De bryr sig inte om att klubben drabbas ekonomiskt, får poängavdrag eller måste spela inför tomma läktare, de struntar fullkomligt i om klubbens rykte smutsas ner eller om familjer med barn eller andra över huvud taget, stannar hemma.

Men bara de får tända bengaler, slänga saker in på plan, hota, ofreda och slå andra på käften så tror man att man gjort något som alla riktiga fans tycker är bra. Pyttsan.

Klubben befinner sig i en ekonomisk och sportslig kris, en styrelse sitter och försöker möta de svåra problem den har att tackla.

Detta är vad Staffan Thorsell skriver idag, en dyster dag i Hammarby IF:s historia:

"De hotelser, tillmälen och rop på 'dödsstraff' som når mig är kanske inte bokstavligt menade men jag kan inte blunda för dem", skriver Thorsell, och fortsätter:

"Hotfulla personer som dyker upp i mörkret sent om kvällen när jag är på väg hem från ännu ett Hammarbymöte och skriker ut anklagelser mot klubbens styrelse skrämmer mig. När min fru är rädd för att möta någon i trappan på sin väg till hissen gör det mig bestört och förbannad på samma gång."

I samband med matchen mot Gais på Söderstadion den 23 september fick Thorsell och styrelsen lämna sina platser på läktaren efter att en del supportrar uppträtt hotfullt. Efter bråken vid samma match skrev Thorsell senare ett öppet brev där han kallade bråkstakar i supporterskaran för ”falska fans”.

"Det är visserligen sant att jag gillar Hammarby sedan barnsben. Men jag älskar min fru, som jag varit gift med i 43 år, långt mer och vill inte utsätta henne och mig själv för mer av det vi upplevt de senaste dagarna".

Thorsell hann bara vara ordförande i tre månader.

Tecknare Lindström

Tecknare Lindström är en frisk vind, hans bilder får man använda så här, men inte kommersiellt förstås.

Den killen har både ögon, öron och alla sinnen öppna på vid gavel dygnet runt, sedan lägger han ihop ett och ett och vips så träffar han rätt, ofta gäller det den politiska arenan.

Han är ganska bitsk ibland, ironin är bitande, men har svårt att tro att särskilt många känner sig träffade, det är gjort med sedan bred humor att den saknar både pilspetsar eller pekfingrar.

Va´härliga dom är de små liven.

De sprider en sådan glädje, de får ens varsamhet och omtanke att bli oändligt stor, koncentrationen på deras närvaro på högsta nivå, allt annat ovidkommande.

Ett barns ansikte är så talande, som i de här bilderna, glädje, förundran, allvar eller så är det bara så enkelt att de genomskådar en in på bara revbenen och visar sina reaktioner efter vad de då registrerat.

Viggo är är skön liten kille, med livet framför sig, såg att de unga idag kommer att bli riktigt gamla, många av dem, 100 år kanske nås av en fjärdedel!!

Foto: Olle Q ©

Ebba har ett hett yrke.

Ebba von Wachenfeldt, vår granne i Skeppsta hytta, står verkligen i hetluften, året runt, inte bara genom sina framgångar som glasblåsare och glaskonstnär, utan även i en miljö som är förutsättningen för dessa framgångar - de heta ugnarna.

Man möts av en het vägg när man kliver in i glashyttan, de orangeröda gapen slukar glasämnena och gör dem till formbara degklumpar, något som Ebba bemästrar utan vare sig kavel eller bakbord. Några enkla verktyg som en sax, en träskopa, lite blött tidningspapper och förstås det långa "blåsröret" och vips så blir glas, skålar och fria konstverk till i en snabb process innan glaset bleknar och stelnar till igen.

Fascinerande.

Foto: Olle Q ©

Skatteverket, ställ er i skamvrån.

Q, snart 2 år, får äntligen heta Q

Lilla Q får äntligen rätten att heta Q. I förnamn. Regeringsrätten har upphävt Skatteverkets beslut att inte tillåta namnet, pusssst.... Skatteverket är sig likt. Bokstavsryttare.

Jag som värnar om bokstaven Q, bär den bokstaven med heder och stolthet är glad idag. Föräldrarna till lille Q säger, "ett unikt barn ska väl ha ett unikt namn".

Visst och det har det fått.